Tvål - en novell av Chi Ta-wei

Med anledning av att Stockholm Pride 2009 inleds idag publicerar jag här novellen "Tvål"《香皂》av den taiwanesiske författaren Chi Ta-wei 纪大伟. Novellen ingår i novellsamlingen Membran 《膜》som kom ut på Taiwan 1995. Chi Ta-wei har publicerat tre novellsamlingar: förutom ovannämna Membran finns även Sinnenas värld 《感官世界》och Fetischism 《恋物癖》. En novell finns tidigare översatt till svenska: "Tänder" i Ord & Bild 2003:1-2.


Tvål

Du flyter mitt i det gröna badkaret som en tvål, som om du är på väg att lösas upp i vattnet. Tvåldoften svävar i ångan, ut över dig, som ligger och somnar i vattnet, och mig, som sitter vid sidan om och hjälper dig. Den milda, varma rosendoften får vattnet att breda ut sig i oändlighet tills det rinner ut i sommarens simbassänger.

Det är just en sådan där ödslig sommareftermiddag vid poolen som jag ensam duschar i omklädningsrummet. Ljudet av vattnet tillhör bara mig när jag stirrar in i den uttryckslösa kakelväggen. Men efter ett tag faller en ny stämma in i vattenbruset och förenar sig med min: någon annan har kommit in i duschen. Jag rycker till, men ser mig inte om. Och efter ljudet är det doften av tvål som närmar sig min nakna kropp - den luktar billigt, men starkt. Jag har fortfarande ryggen vänd mot den andra personen i duschen, men får en massa vilda idéer i huvudet. Men ännu vänder jag mig inte om, utan funderar nervöst på hur doften rör sig. Över vilken kropp smetas tvålen ut? Vattenstrålarna som skjuter ut från duschmunstycket slår mot den andres kropp, små partiklar från skummet tränger in i mina näsborrar, i det centrala nervsystemet... Är han naken? Eller har han fortfarande badbyxorna på sig och kryper ihop i duschen som en förskrämd liten hund som stulit husses tofflor, så att sådana som jag inte ska få se något? Jag vill veta. Min kropp är utmattad efter simningen, men hormonerna i blodet vilar inte... Så jag vrider på huvudet och försöker se oberörd ut, som om jag bara tänker ta mig en titt på solljuset utanför duschrummet. Och då ser jag det: mannen som står där bland tvålbubblorna och vattendropparna tittar på mig. Det är du, och du drar dig inte undan, du håller kvar min sommarblick.

Du är inte en sådan som tar av sig badbyxorna när han duschar, men du är inte heller en av de där lydiga små gossarna som inte vågar visa upp sig: du älskar att varken vara standardsvar A eller B, så du har dragit ner badbyxorna till knäna, så att de fortfarande är till hälften på men inte döljer något alls. Jag har inte föreställt mig att din blick ska vara så oblyg, att du ska möta mitt försök att smygtitta ansikte mot ansikte, en spion mot en annan. Än mindre har jag föreställt mig att jag inte bara ska få se allt jag vill, utan att jag ska tillfredsställas på fler sätt än genom synen... Ja, det stämmer: mina öron, naglar, hälar, tänder, till och med mina stämband får arbeta. Du blir tvålskummet som lägger sig kring min kropp. Resten av tiden använder jag inte ögonen för att njuta, utan för att hålla vakt. Herregud! Kommer du ihåg hur bra det var den där gången i duschrummet? Jag är tvungen att spärra upp ögonen, så rädd är jag att någon ska komma in. Och min näsa lägger den där speciella doften på minnet...

Sedan bjuder du mig på tempura på ett snabbmatsställe. "Förlåt att jag gjorde dig så trött. Du är ju alldeles andfådd. Ät litet så blir det bra."

Jag boxar till dig. "Vad har du för telefonnummer? Jag ringer dig nästa gång jag ska gå och simma."

"Varför ska jag berätta det?" Men du ler.

Nu är det min tur att fråga. "Vilken sorts två använder du? Något riktigt billigt märke, va?"

"Varför ska jag berätta det?"

Men jag får mina svar till sist. Mitt telefonnummer blir ditt, din tvål dyker upp i mitt badrum. Fast jag vågar inte följa med dig och simma: du simmar minst tretusen meter varje gång och jag är en liten groda som bara klarar femtio. Nej, om vi ska simma tillsammans så får det bli mellan våra purpurröda lakan, i vår privata sovrumsbassäng. Jag älskar stunden då du efter duschen tvåldoftande glider ner i bassängen, då jag sveper mig om dig, då du glider in i mig. Det är en hemlig lek på grunt vatten, men tidvattenvågen som väller in över oss är dödlig.

I denna minibassäng är det du som bestämmer. Jag fogar mig verkligen efter dig, är bara en liten groda som du kan behandla som du vill. Du har dina ställningar: fristil, fjärilsstil, på rygg, som en hund. Du älskar att be mig massera dig mitt i allt det purpurröda, som om jag gned in dig med tvål. Det är ovanligt med sådan uppmärksamhet efter höjdpunkten, säger du. I det gröna badkaret liknar du en fransk baguette, hård som gammal brons på utsidan men mjuk och vit inuti. Jag stryker ut tvållöddret jag har i handen över brödets mjuka mitt som om jag bredde på smör, som om jag tänkte äta upp dig...

Nu sover du sött mitt i badkaret, mjukt och stilla, som en tvål på väg att lösas upp i vattnet. Du verkar tröttare än vanligt. En av orsakerna är att vi har grälat i flera dagar, oupphörligt, men utan att kunna höja rösten.

Vi har grälat för att du aldrig avslöjade din kropps hemligheter för mig. Det var bara en slump som gjorde att jag i ett ögonblick av oförsiktighet upptäckte den dolda kod som forsar runt i dina blodådror. Jag frågade om du visste att du var positiv redan innan du låg med mig? Du sade att du inte hade något val, eftersom du inte visste vad du skulle ta dig till eller hur du skulle berätta det. Du påstår att du inte kan göra något åt det som har hänt, men att du nuförtiden är väldigt, väldigt försiktig, att du alltid använder gummi, att du inte ens sprutade på min hud den där gången i duschrummet... Jag orkar inte, jag bara... (Jag hatar det). Men jag vet inte vad av allt det där som gör mig arg: du, din kropp, ditt blod, ditt obegripliga språk eller din existens, denna värld som måste döljas i en doft av tvål?

Den där andra förbannade morgonen då vi fortfarande inte var riktigt vakna men ändå sida vid sida dök ner i det purpurfärgade havet som om vi ville låta giftet i våra kroppar gå rakt ut i matsmältningen, kom vi ändå mitt i leken ihåg att slita upp det lilla paketet av aluminiumfolie och plocka fram dykardräkten.

"Är du inte rädd? Vill du dö?"

"Det är klart att jag är rädd. Men inte för dig."

Men det kommer förstås ett ögonblick då vi måste kliva upp ur den purpurfärgade bassängen. Jag torkar dig fortfarande på ryggen, som vanligt. Ljudet från tevenyheterna därute tränger in genom badrumsdörrens nyckelhål. Vi hör en byråkrat förklara att denna djävulska farsot måste hindras från att nå Republiken Kina på Taiwan, att man inte kan strunta i lagarna eller offra majoritetens intressen för att tillfredsställa en minoritets krav på privilegier. Jag rusar ut ur badrummet och smetar klibbig tvål över hela teverutan, tills nyhetspresentatörens ansikte försvinner i det rosa skummet. Det är en gammal teveapparat och den stinker, det är faktiskt på tiden att vi tvättar den! Jag upptäcker plötsligt vad det är jag hatar: den där stanken som normala människor är vana vid men som jag inte står ut med.

(Och därför. Därför tvålar jag fortfarande in dig. Den svarta röken utanför huset sticker i näsan, men här hemma kan vi åtminstone känna oss fräscha. Även när röda kaposirosor har slagit ut över hela din kropp kommer jag att fortsätta att breda ut tvål på dig, som smör och honung på brödet. Jag ska äta upp dig. Det måste jag. För reningens skull, för tvåldoften, för minnet.)


(Foto: B.G. -Oodwin på Flickr)