Denna kväll, för tusen år sedan

En dag när jag botaniserade på hyllorna i biblioteket hittade jag av en slump en bok för barn i mellanstadieåldern som jag direkt fastnade för, mycket på grund av de vackra bilderna som delvis var målade i gammal kinesisk guohua-stil, fast med lustiga små färgglada monster instoppade här och var. Det visade sig att boken från början är utgiven på Taiwan (den version jag hittade kom från fastlandet) och gjorde stor succé när den kom ut där 2006.

Qingkong, den unge palatsväktaren 《晴空小侍郎》(som på fastlandet har fått titeln Den underlige gubben och hans spöktrupper 《怪老头和他的鬼部下》) är en lättläst historia om en pojke som har tappat minnet och inte kommer ihåg något mer än att han måste rädda sin lillasyster som har blivit bortförd av en spökgeneral. Han dyker upp utanför det enorma torn där alla vilsekomna själar får bo och får anställning som väktare efter att ha utfört en rad prov som tornets föreståndare, en mystisk gammal man, utsätter honom för. Det är något konstig och anakronistiskt med pojken som med sin skolväska, sina smörgåsar och sina kläder inte alls verka passa in i den bortglömda gamla Qingdynastin (晴 inte 清). Han kommer från framtiden, från 2000-talet, och har rest bakåt i tiden för att hitta sin syster.

Jag tycker om Qingkong, den unge palatsväktaren, för att det är en ganska poetisk bok som delvis är väldigt vackert och litet underfundigt skriven. Så här börjar den:

Denna kväll, för tusen år sedan, faller ett solskensregn.
Den blöta bergsvägen ser ut som om den beströtts med glimmande diamantskärvor.
I vattenpölarna speglas små, sjunkande kvällssolar.

En pojke med en skolväska på ryggen dyker upp på sluttningen som en vandrande våldnad och ser ut över den vackra scenen.
Ja, det är en kväll för tusen år sedan - här finns inga bilar, inga höghus, inga färgglada neonskyltar som i städerna - men det är lika vackert och brokigt.

Solskenet är gyllene och regnet glänser som guld.
Berget är mörkgrönt.
Över den smala bergsvägen kröker sig en sjufärgad regnbåge.
Plask, plask, plask ... Pojken som springer genom vattnet uppför berget har en röd väska. Den sorgsne gamle mannen som sitter på huk vid vägen är vit i ansiktet.

Gamlingen reser sig, fäller ut sina magra armar som vingarna på en jättelik fågel och försöker hindra pojken från att fortsätta.

"Gå inte upp på berget! Det är fullt av spöken där!"

Swisch!

Det känns som om en vind drar förbi och så är pojken försvunnen.
När gamlingen vänder sig om och ser att pojken redan är bakom honom börjar han skaka.

"Hur kunde du springa rakt igenom mig?" säger han. "Är du ett spöke?"

"Nej." Pojken vrider på huvudet och ser ömsint på honom. "Men du är."

"Är jag ett spöke?" Gamlingen studerar sig själv och ser märket av ett ormbett på ena foten. "Är jag död?" Han sätter sig ner, svag i benen. "Så jag är verkligen död..."

Han böjer på nacken och ser hur det gyllene regnet rinner rakt igenom honom. Först nu tror han på att han inte lever längre.
Och så lyfter han från marken och svävar. Han känner sig så lätt, som om han vore barn igen.

"Oj! Så här tyngdlös har jag inte känt mig på år och dag! Och jag har inte ont i ryggen längre!" säger han förundrat. "Men vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen?"

"Till Det aldrig egendomligas palats!" säger pojken.

"Vilket palats?"

"Följ mig!"

Pojken springer uppför berget och gamlingen svävar efter.

De prövningar som pojken utsätts för och de äventyr han upplever lär honom mycket. Här finns till och med en variant på den klassiska berättelsen om en person som går in i en grotta eller garderob (i det här fallet ett landskap i en blomkruka) och blir kvar där i en livstid för att sedan upptäcka att inte en minut har gått i den "verkliga" världen. Zheye 哲也, författaren, har också varit väldigt fantasifull när han har hittat på de olika besvärjelser som den gamle trollkarlen använder sig av och de spöken som befolkar tornet. Möjligen tycker jag att beskrivningen av hur lillasyster förs bort av spökgeneralen är litet för lång och detaljerad. Han hade kunnat lämna mer åt fantasin där. Men om man vill läsa en ganska enkel och vacker berättelse med fina bilder (illustratören heter Tang Tang 唐唐) så är Qingkong, den unge palatsväktaren absolut att rekommendera.