Stjärnhimlar och gömställen

Storbritanniens nyutnämnde Children's Laureate Anthony Browne har sagt följande kloka ord: "Picture books are for everybody at any age, not books to be left behind as we grow older. The best ones leave a tantalizing gap between the pictures and the words, a gap that is filled by the reader's imagination, adding so much to the excitement of reading a book."

Jag håller fullkomligt med honom. Bilderböcker kan läsas även av vuxna och det där lilla gapet mellan ord och bild som Browne talar om lämnar utrymme för egna funderingar och tolkningar. Tyvärr är det inte många vuxna som tänker så - de flesta verkar inte vilja ta i en bilderbok, barnbok eller ungdomsbok om de inte är tvungna att läsa för sina barn. I Asien har man ju en litet mer öppen inställning än vi i Sverige till tecknade serier och berättelser som uttrycks i bild snarare än i ord, och ser det som något för både barn och vuxna. Den taiwanesiske illustratören Jimi 几米 är ett exempel på detta och en stor stjärna både hemma på Taiwan, i Kina, Hongkong, Korea och Japan.

Det är lätt att tycka om Jimis färgglada, vänliga och ofta litet sentimentala bildberättelser. Samtidigt kan de vara litet förvirrande, för det som vid första anblicken kan se ut som en gullig bilderbok om katter kan - när man läser texten - visa sig vara en historia om en vuxen kvinna som just har gjort slut med sin pojkvän. En av Jimis mest kända böcker, Gå till vänster, gå till höger 《向左走,向右走》, handlar om en man och en kvinna i 20-årsåldern som bor i samma hus och båda längtar efter att träffa någon att älska, men som alltid går åt varsitt håll: om den ena går åt höger går den andra åt vänster, om den ena åker uppför rulltrappan åker den andra ner. Trots att de skulle vara perfekta för varandra träffas de inte. Men till sist så... Gå till vänster, gå till höger har blivit film också - en film med riktiga, levande skådespelare (en otecknad film, som vissa barn jag känner skulle säga).

Men Jimi gör också böcker som är mer direkt riktade till barn, eller åtminstone passar bra för barn. Ett fint exempel är hans senaste bok, Stjärnhimlen 《星空》. Stjärnhimlen handlar om en liten flicka som har tillbringat större delen av sin barndom hos sina farföräldrar, men nu har flyttat hem igen. Men föräldrarna kommer inte alls överens. "Jag vet inte när det började, men det är så tyst här hemma", säger flickan på ett uppslag där pappan sitter med ansiktet dolt bakom en tidning, det enda man ser av mamman är en gigantisk skål med hajfenssoppa och tavlan på väggen är en version av Magrittes "De älskande" - två personer med tygstycken svepta om huvudet. I skolan är det lika illa. Men så dyker en ny pojke upp i klassen och flickan får för första gången en riktig vän. Så småningom försvinner pojken igen, men flickan konstaterar att hon i alla fall aldrig ska glömma stjärnhimlen den sommaren. Ibland kan jag tycka att asiater lätt blir litet översentimentala och är helt besatta av sorgliga historier. Jag vet inte hur många japanska familjefilmer jag har sett som slutar med att någon dör eller tvingas flytta eller får säga farväl till den han/hon älskar på ett mycket tårdrypande sätt. Men samtidigt är det ibland rätt skönt att det finns de som faktiskt vågar vara sorgsna också. Stjärnhimlen är en oerhört vemodig bok, men den är inte tragisk.

Att vara litet udda, litet utanför och att vilja dra sig undan världen är ett tema som går igen i många av Jimis böcker. Kanske var han själv ett sådant barn som inte riktigt passar in någonstans? En annan av hans böcker som jag nyligen har läst heter Att gömma sig i ett hörn av världen 《躲进世界的角落》 och är en serie bilder som egentligen inte alls har så mycket med varandra att göra, men hålls ihop av en ramberättelse där en liten pojke säger att han vill vara ifred ett tag. Varje uppslag i boken består av en fantasifull bild och en litet poetisk text som ibland känns rätt krystad. Tyvärr tycker jag nog också att många av Jimis texter inte är så väldigt bra: det blir litet för mycket av det poetiska, de blir litet kvasifilosofiska och har ett slags låtsat djup som jag inte är så förtjust i. Ibland fungerar det, som i boken Skogens hemlighet 《森林里的秘密》 som är ett slags Alice i Underlandet-historia om en flicka som sover middag och drömmer om en jättestor kanin som tar henne med på äventyr. Men ofta blir det inte så jättelyckat. En av anledningarna till att jag gillar Stjärnhimlen så mycket är att den faktiskt har en bra historia som är bra berättad. Det gäller även för till exempel Den leende fisken 《微笑的鱼》 och Gå till vänster, gå till höger. Och bilderna är underbara i alla Jimis böcker.

Har du inte läst någon av dem så låna en på biblioteket. Har ditt bibliotek inte några egna så kan de beställa hem dem från Internationella biblioteket. Filmerna som har gjorts på Gå till vänster, gå till höger och Den leende fisken (animerad) kan man hitta på nätet, om man söker litet.