Kärnfamiljens mörka hemligheter

Zhang Dachun (Chang Ta-chun)张大春 är sedan ungefär trettio år tillbaka en av Taiwans mest välkända författare, som vid sidan om sitt skrivande också har varit värd för olika teveprogram om litteratur. Själv har jag tidigare bara läst den långa novellen "Ett minnesmärke över generalen"《将军碑》, en fantastisk historia om en gammal general som sitter ensam och övergiven i sitt hus och drömmer sig tillbaka till den tid då han var ung och stark. Det är en underbar och ganska sorglig berättelse och jag har länge velat läsa något mer av Zhang, men det har inte blivit av förrän nu.

Min lillasyster 《我妹妹》 från 1993 ingår i en svit med romaner som kretsar kring ungdomar som växer upp på Taiwan under 1980-talet. Som jag förstår det är den något av en klassiker i sin genre och har sålts i över 100 000 exemplar på Taiwan. Romanens berättare är en man i 27-årsåldern som berättar om sin åtta år yngre syster, som just har genomgått en abort. I själva verket handlar berättelsen lika mycket om honom själv och hans egen uppväxt. När lillasyster föds bor pojken tillfälligt hemma hos sina farföräldrar eftersom han är sjuk och föräldrarna inte vill riskera att han smittar det nya barnet. Så småninomg flyttar han hem igen och ett starkt band skapas mellan honom och systern. Trots åldersskillnaden, eller kanske tack vare den, verkar syskonen inte ha några problem med att komma överens och storebror betraktar både förundrat och förbryllat hur hans lillasyster växer upp till en ung kvinna med egna idéer och ett ganska häftigt temperament. Tillsammans försöker de hantera livet i en trasig och komplicerad familj, där mamman glider in i sinnesjukdom och pappan skiljer sig och flyttar ihop med en älskarinna som han visar sig ha haft ett förhållande med i ett drygt årtionde.

Min lillasyster överraskade mig. Texten har en lätt humoristisk ton och man kan till exempel skratta år syskonens försök att bevara sin farmors kokkonst åt eftervärlden genom att filma henne och sedan - när hon inte kan tala om exakt hur mycket av varje ingrediens hon använder - upprört säga: "Hon har ju inte en aning om vad hon håller på med!" Samtidigt finns det en viss svärta redan tidigt i romanen, som när den unge berättaren hotas med militärdomstol när censuren upptäcker att han har använt ordet "avföring" i samma mening som han talar om Chiang Kai-shek, även om han inte alls har gjort det i avsikt att smäda den store ledaren (som ju dessutom redan är död). Pojken ber på sina bara knän för att komma undan och äcklas sedan så över sig själv att han inte kan sluta kräkas i isoleringscellen. Två tredjedelar in i boken tyckte jag att den var en ganska skaplig roman på temat "att växa upp", en bok med många fina detaljer och snyggt formulerade stycken, men som inte imponerade på mig i sin helhet.

Men sedan händer plötsligt något. Mammans sinnessjukdom och barnens starka hat mot pappan får en skrämmande förklaring. Även om han inte har misshandlat henne fysiskt har han brutit ner henne tills ingenting finns kvar av den kvinna hon en gång var. Beskrivningen av hur han kallt och systematiskt - till och med schemalagt - bearbetar henne är fruktansvärd. Och han har inte förändrat sig: en av de hemskaste scenerna är den när syskonen besöker det galleri som pappan har öppnat och ser hans nya fru upprepa samma besatta dammtorkningsrutin som deras mamma. Plötsligt kastas också nytt ljus över farföräldrarna, den illiterata farmoderns sinnesstyrka och farfaderns religiösa hyckleri.

Det känns som om de viktigaste frågorna i boken är de som berättaren ställer sig i de allra sista kapitlen: I hur hög grad är en människas beteende genetiskt betingat? Är vi dömda att uppträda på samma sätt som våra fäder och förfäder? Är jag likadan som de? Kan jag bryta cirkeln och bli någon annan?

Nu när jag har läst klart Min lillasyster är jag glad att jag inte lade den ifrån mig innan slutet. Hela handlingen svängde så plötsligt och oväntat att det var som att få ett slag i magen. Min lillasyster är en bok man kan fundera på länge.