Det bästa med Zhang Ailings novell är inte spänningen utan hur hon med små medel förmår att förmedla saker som man kan grubbla på länge, länge.
Som herr Yis liv, alla de där kollaboratörernas liv, de som lever instängda, rädda, i ständig fruktan för lönnmördare, så ängsligt noga med att ställa sig in hos varandra, alltid redo, aldrig avslappnade. Hur hopplöst det måste ha känts för dem också, hur meningslöst det måste ha varit. Och allt det kan hon visa på med några få antydningar om gardiner, kläder, mahjongpartier...
Och så tycker jag mycket om slutet. Hur Jiazhi bestämmer sig för att rädda herr Yi, inte för att hon älskar honom utan för att han älskar henne. Att döda en cynisk kvinnojägare är en sak, men att bedra och mörda en man som verkligen älskar henne - det klarar hon inte. Och herr Yi kan förstås inte förstå det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar