Poet, konkubin, kurtisan, nunna - och mördare?

Hon blev inte äldre än tjugofyra, 800-talspoeten Yu Xuanji 鱼玄机. Under sitt korta liv hann hon vara bihustru åt en rik man och eventuellt för en tid försörja sig som kurtisan för att därefter bli nunna i ett daoistiskt tempel. Enligt en variant av hennes livshistoria avrättades hon sedan för dråp, efter att ha misshandlat en av klostrets noviser till döds - men att den delen av berättelsen skulle vara sann är inte säkert.

Förhoppningsvis inte, för Yu Xuanji är en så pass intressant person att man helst inte vill att hon ska ha gjort något sånt. Att en kvinna utan någon högre ställning i det kinesiska samhället skrev så utomordentlig poesi att den har bevarats till eftervärlden är mycket ovanligt, till och med för den ändå förhållandevis kvinnovänliga Tang-dynastin. Jag har full förståelse för att Yu i en av sina dikter - som beskriver hur hon besöker Chongzhen-templet och läser igenom listan där tentamensresultaten för de (naturligtvis) manliga studenterna har anslagits - säger: "Jag avskyr att min sidenklänning är i vägen för mitt diktande, uppgiven lyfter jag blicken och studerar listan över deltagarna i provet".

Yu Xuanji och hennes öde presenteras mycket fint i boken The Clouds Float North, av David Young och Jiann I. Linn, en bok som också innehåller översättningar av alla de fyrtionio dikter ur Yus produktion som finns bevarade, tillsammans med parallelltext på kinesiska. Jag är inte helt förtjust i den senare delen av boken eftersom översättarna tar sig lite väl stora friheter i sina tolkningar. I nästan varje dikt lägger de till mycket som egentligen inte står där och som är deras egna antaganden eller onödiga förklaringar: när Yu till exempel skriver "förväntansfull ser jag mig flera gånger om" översätts det med "as I leave I keep turning around hoping to find he's come back", och en dikt som har titeln 《遣怀》, ett uttryck som syftar på att någon ger utlopp för sina känslor, ofta med en vemodig och nostalgisk ton, döps om till "Curing Yourself When Lovesick". Det är väl i och för sig möjligt att det var det Yu försökte göra, men det är en väldigt vidlyftig tolkning av både titeln och dikten.

Nu är det ju i och för sig notoriskt svårt att översätta gammal kinesisk poesi på ett bra sätt, inte minst för att den är så korthuggen. Dikten 《遣怀》 består till exempel av sexton rader med bara fem stavelser per rad, vilket ju inte är någonting alls, särskilt om man måste foga sig efter en annans ursprungstext och inte kan knåpa ihop något vikingamässigt kargt som "fä dör, fränder dör" och så vidare. Å andra sidan är det väl därför det är så roligt att ändå försöka.

Så här kommer mitt försök till en översättning av just den dikten. Jag har valt att översätta i presens, men eftersom tempus inte framgår kanske texten egentligen är en tillbakablick på något som en gång var. Versmåttet stämmer förstås inte alls med originalet, men dikten har i alla fall något slags rytm och dessutom rim (om än lite haltande ibland).

Obunden, inget som du måste göra 
Du vandrar fritt och går din egen väg 

När månen bryter genom molnen över floden 
Gör loss förtöjningen och driv iväg 

Spela på cittra i ett tempel från det forna Liang 
Läs dikter högt i Yu Liangs paviljong 

Betrakta bambudungen som din bästa vän 
Slå följe med ett klipputsprång 

Sparven och svalan är det dyraste du vet 
Guld, silver, framgång inget du begär 

Fyll bägaren med vårens gröna vin 
Studera stilla månen genom fönstret där 

Ta vägen runt Det klara vattnets damm
Släpp ut ditt hår och spegla dig i den 

Gå sen och lägg dig omgiven av böcker 
Och vakna bakfull nästa dag igen 

Hur som helst är The Clouds Float North värd att läsa för den fina inledande biografin. Det finns dessutom minst två romaner på engelska som i fiktiv form skildrar Yus öde eller åtminstone låter henne figurera i handlingen: Passing Under Heaven av Justin Hill och When Fox is a Thousand av Larissa Lai. Jag har inte läst någon av dem, så om de är bra eller inte får ni ta reda på själva.

Intervju med herr O

En av mina favoriter, den singaporianske författaren O Thiam Chin, har vunnit ett nytt, stort litteraturpris, Epigram Books Fiction Prize, för sin ännu ej publicerade roman The Infinite Sea. När Tranan gav ut novellsamlingen Aldrig bättre för några år sedan var det flera recensenter som efterfrågade en roman av O, och nu kommer den alltså. Under tiden har han förstås hunnit skriva fler noveller, som också är mycket bra. Klicka gärna på hans namntagg i slutet av inlägget, så kan du se en recension av Love, or something like love.

Nättidskriften We Are A Website gjorde nyligen en intervju med O, där han berättar om priset, romanen och sitt skrivande i övrigt. Läs den! Han är en mycket bra författare och jag ser fram emot The Infinite Sea.

Onda sinnen

Den här julhelgen var jag en riktigt flitig läsare och klämde i mig hela tre kinesiska thrillers, som jag av en slump hittade i engelsk översättning på Amazon. Jag kände inte till författaren men tyckte att de verkade rätt spännande. Det var de. Men jag var ändå inte helt imponerad.

Författaren, Lei Mi 雷米, undervisar i kriminalpsykologi vid en polishögskola i Kina och har skrivit en rad thrillers och polisromaner. De tre som har översatts till engelska ingår i en serie på hittills fem delar med ett namn - 《心理罪》 - som kanske kan översättas “Psykologiska brott”, “Hjärtats synder” eller något liknande. På engelska kallas den kort och gott “Fang Mu Eastern Crimes Series”.

Den första boken i den engelska serien (den allra första delen i den kinesiska serien är inte översatt) heter Profiler 《画像》. Här får vi möta Fang Mu, som är student vid universitetet i staden C, där han ska ta någon form av examen i just kriminalpsykologi. Han är en ganska tystlåten och tillbakadragen ung man, som plågas av minnen från en fruktansvärd händelse som han var med om på sin tidigare studieort, där flera av hans kamrater och flickan som han var förälskad i mördades av en annan student. Jag gissar att det är detta den icke-översatta romanen Den sjunde läsaren 《第七个读者》handlar om.

Profiler börjar med en bra prolog där Lei Mi omedelbart lyckas med att försätta läsaren i en obehaglig stämning genom att beskriva hur Fang Mu drömmer mardrömmar om det som hände och ägnar dagarna åt att studera blodiga brott. Tyvärr flippar han sedan ut redan i första kapitlet. Hur? Jo, han bestämmer sig för att Fang Mu ska vara Sherlock Holmes. Det här är ju inte första gången en författare får för sig att hans detektiv ska vara en Holmes-kopia som efter en snabb blick på brottsplatsen kan förklara att polisen bör söka igenom stadens porrfilmsbiografer efter en högerhänt, korthårig man i 25-30-årsåldern som är mellan 152 och 155 centimeter lång, har glasögon, ett armbandsur runt vänster handled och som mest är gymnasieutbildad. Men det gör inte saken bättre. Det funkar inte. Det är så komplett orealistiskt och dessutom har det som sagts gjorts många gånger förr. Ska man komma undan med det måste man antingen verkligen göra en pastisch på just Holmes eller kanske köra en mangavariant som Mästerdetektiven Conan. Förutom att Fang Mus otroliga intelligens känns fånig leder det här greppet också till långa utläggningar när han förstås måste förklara hur han har kommit fram till sina fantastiska slutsatser. Det hade varit mer intressant att se hur polisen arbetade sig fram till samma resultat.

Lei Mi styr i alla fall upp det hela en aning genom att låta Fang Mus professor ge honom en ordentlig utskällning och påpeka att flera av hans slutsatser lika gärna kunde ha varit felaktiga, och sedan blir berättelsen ganska spännande ändå. En seriemördare börjar härja i staden. Offren verkar till en början vara slumpvis utvalda, men så småningom märks det att mördaren snävar in sig mot universitetet och studenterna där. Ingen - allra minst kommissarie Tai Wei, som ansvarar för utredningen - förstår hur, eller ens om, morden hänger ihop med varandra. Det gör de förstås, och det är Fang Mu som kommer på hur. Vart och ett av fallen är kopplat till en siffra, från ett och uppåt, och vid varje lik har mördaren lämnat en ledtråd till nästa mord i form av en hänsyftning på något känt gammalt mordfall, som till exempel The Yorkshire Ripper. Efter ett tag står det också klart att morden och ledtrådarna utgör en utmaning från mördaren till Fang Mu: Är du lika smart som jag? Kan du hitta mig innan jag dödar dig?

Även om Profiler har vissa brister och jag dessutom tyckte att översättningen (av Gabriel Ascher) nog haltade lite ibland, var det ändå okej läsning. Jag blev i alla fall så pass intresserad att jag verkligen ville veta hur det skulle sluta (jag gissade faktiskt vem mördaren var ganska tidigt i boken, men jag ville ju ha det bekräftat) och dessutom köpte de andra två delarna som fanns i engelsk översättning. När jag nästan var färdig med Profiler insåg jag till råga på allt att det är just den här romanen som ligger till grund för en av förra årets stora succé-tv-serier på nätet: “Evil Minds” 《心理罪》. Tv-serier på nätet begränsas inte av lika många restriktioner som de som visas i “vanliga” tv-kanaler i Kina och Evil Minds har skapats för att likna amerikanska polisserier. Jag har inte sett den, men den verkar onekligen ha slagit ordentligt, och jag kan tänka mig att berättelsen passar ännu bättre för tv-serieformatet.

Del två i romanserien heter Skinner’s Box 《教化场》 och titeln syftar inte，som man först kan tro, på någon mördare som låser in sina offer i en låda och sedan flår dem, utan på en typ av utrustning som på svenska kallas Skinner-box och används för att studera djurs beteende samt betingning. En grupp tilltufsade män och kvinnor har skapat en egen terapigrupp för att komma över sviterna efter ett psykologiskt experiment de utsattes för som unga. Genom att återuppleva händelserna och döda de ansvariga hoppas de bli fria från sina frustrationer och sin ångest. Det här vet förstås inte polisen, som får ta hand om de till synes helt fristående brotten. Fang Mu har nu själv blivit polis och dras in i utredningen. Jag tyckte bättre om Skinner’s Box än om Profiler, dels för att berättelsen var mer engagerande - när man väl förstår vad som är på gång får man en viss sympati för mördarna - och för att Lei Mi också fortsätter att utveckla Fang Mus bakgrundshistoria och personlighet. Fang Mu visar sig ha ett slags fadderbarn på ett barnhem som riskerar rivning i samband med nybyggen i kvarteret. Tonårsflickan som han stöder, Liao Yafan, är dotter till en kvinna som offrade livet för att rädda honom i den första (oöversatta) boken, men hon är okunnig om den roll han spelade vid moderns död. I slutet av romanen rymmer Yafan och försvinner från staden. Fang Mu blir förtvivlad och lovar att försöka hitta henne. Översättningen (av Gaines Post) är också bättre och språket känns mer naturligt än i den första boken. Inte illa alls!

Sedan läste jag del tre, The Blade of Silence 《暗河》, och den blev tyvärr en besvikelse. The Blade of Silence är en lång och komplicerad historia om människosmuggling, prostitution och korruption, där invånarna i en avlägsen bergsby samarbetar med en traffickingliga i staden. Ligan kidnappar unga ensamma kvinnor som sedan säljs till bordeller utomlands efter att ha hållits gömda ett tag i byn. Byborna får allt de behöver och mer av materiella tillgångar, men de får inte lämna byn eller kommunicera med omvärlden. Lite tillkrånglat kanske, men inte helt omöjligt som historia. Men hur kommer då detta i dagen? Jo, en högt uppsatt polis, polischef Xing, anklagas för att ha dödat en man. Någon har satt dit honom, men han gör inte mycket för att försvara sig. Det visar sig att hans dotter, som var lärare på en gymnasieskola, dödades när ligan kidnappade ett par av hennes elever. Den styckade kroppen lämpades av utanför föräldrarnas dörr och istället för att anmäla saken lade de henne i frysboxen medan polischefen försökte lösa fallet på egen hand. Trovärdigt? Inte särskilt.

Fang Mu kallas in som psykologisk expert. Liao Yafan är fortfarande försvunnen och Fang Mu funderar ofta på vart hon kan ha tagit vägen. Han har knappt anlänt till staden förrän han än en gång får spela gentleman och rädda en ung kvinna i nöd (det märks att författaren Lei Mi tycker att kvinnor ska vara lite oskyldiga och hjälplösa). Jag ska inte gå in på detaljer, men Fang Mu hinner vara inblandad i flera eldstrider, krypa runt i grottor i bergen, rädda ytterligare en ung kvinna i nöd (som egentligen borde ha kastats i fängelse, men hallå - hon var ju kvinna, så hon kan inte vara ansvarig för sina beslut) och dessutom avslöja en av ligans infiltratörer i poliskåren innan fallet löses. Den här gången slutar dock berättelsen i moll: korruptionen verkar omöjlig att hejda på riktigt, Fang Mu är osäker på om han ska arbeta kvar som polis. Eftersom det finns en bok till i serien på kinesiska gissar jag att han gör det. The Blade of Silence är översatt av Holger Nahm.

Lite berg-och-dal-bana kvalitetsmässigt, alltså. Men jag är glad att jag läste böckerna, de hade ändå något slags potential och de första två var i alla fall rätt underhållande, om man accepterade vissa logiska kullerbyttor och fånigheter. Jag kan inte ge dem någon så där väldigt varm rekommendation, men vill man testa en kinesisk thriller så, visst, varför inte?