Förra hösten skrev jag en artikel för tidskriften Karavan om så kallade tjänstemannaromaner eller byråkratiromaner, med En tjänstemans anteckningar av Wang Xiaofang som typiskt exempel. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att jag ska översätta alla tjänstemannaromaners moder - Jin ping mei 《金瓶梅》 av den anonyme författaren med pseudonymen Den leende lärde från Lanling 兰陵笑笑生. Pengar, droger, makt, korruption och mycket, mycket sex är kanske vad folk brukar få i tankarna när man nämner den här romanen. Eller bara sex, sex, sex, sex och mycket, mycket sex.
Huvudpersonen heter Ximen Qing och är en apotekare med smak för livets goda som mutar till sig en offentlig tjänst, lever ett depraverat liv och dryga tvåtusen sidor senare (här gissar jag på ett ungefär hur lång romanen skulle vara på svenska) dör en ganska gräslig död efter att ha överdoserat på dåtidens Viagra. Sex fruar hinner han skaffa sig och de är inte de enda som han och hans kompanjoner förlustar sig med.
Jin ping mei (som skulle kunna översättas Plommonblomman i guldvasen) är en sedeskildring från sent 1500-tal vars handling utspelar sig under slutet av Song-dynastin, närmare exakt under åren 1112-1127, men naturligtvis är en kritik av de styrandes moral under den tid då den skrev. Den är en av de tidigaste - faktiskt den allra tidigaste - av de stora kinesiska romanerna som inte bygger på muntligt traderade berättelser (även om den inleds som en spin-off på Berättelser från träskmarkerna) och som inte är episodisk till sin struktur utan en lång sammanhållen historia.
Romanen har blivit notorisk för sina mycket detaljerade sexscener och har följaktligen under långa perioder varit förbjuden eller enbart publicerats i censurerad form. I den första engelska översättningen, som gjordes av Clement Egerton och kom ut 1939, var alla de "osedliga" avsnitten på latin så att inte vem som helst skulle kunna läsa dem.
Och att jag skriver det här inlägget just nu är för att jag på något sätt vill försöka paxa den här boken. Jag tänker översätta den och om någon annan vill göra detsamma så går det förstås bra, men det kanske vore smartare att välja något annat verk så breddar vi utgivningen av kinesisk litteratur en aning. Nu har jag ju inget förlag till den här översättningen och därmed ingen deadline, så det lär bli ett utdraget projekt som får löpa på vid sidan om allt annat jag ska göra. Men om en tio år eller så är jag kanske färdig. Eller lagom till pensionen. Vi får se. Och jag kommer inte att översätta till latin.
