Intervju med Yu Hua

Upptäckte just att UR har lagt ut en lång och bra intervju med Yu Hua, gjord av YuSie Rundkvist Chou. Vill ni se mer av tv-serien Kina om Kina kan ni klicka här!

Löftesfågeln

Var hittar man minnen som gått förlorade på havets botten? Lägg örat till en snäcka och lyssna till det tysta bruset. Därinne döljs minnen som kanske tillhör dig.

När Xiaoxing är nio år gammal tar hans adoptivmor Chunchi för första gången med honom på en utflykt till marknaden. Det är mitt i vintern, snön faller och Xiaoxing får en lykta och litet godis. Han är överlycklig. Men plötsligt är Chunchi försvunnen och trots att Xiaoxing väntar mycket länge, till sent på kvällen, kommer hon inte tillbaka. På något sätt lyckas han i alla fall ta sig hela den långa vägen hem i snön. Chunchi verkar varken särskilt glad eller särskilt ledsen över att han är hemma igen.

Förhållandet mellan Xiaoxing och hans adoptivmor är underligt förvridet och det beror inte på honom. Chunchi är blind och tillbringar en stor del av sitt liv på havet där hon tjänar sitt uppehälle på att sjunga på fartyg men också samlar in snäckor som hon tar med sig hem till huset där Xiaoxing väntar. Snäckorna överlämnar hon till en eunuck, mäster Zhong, som rengör och polerar dem innan han återlämnar dem till henne. Där sitter hon sedan på sitt rum och smeker snäckskalen dag och natt i totalt mörker, instängd i sin egen värld dit ingen annan har tillträde.

Och Xiaoxing grubblar på vem hon egentligen är, hur hon förlorade synen och fingernaglarna och vad snäckorna har för betydelse.

Följ spiraltrappan hela vägen ner. Detta begravda kungarike är inte helvetet. Fortsätt tills vindbruset fyller dina öron, tills dammet förblindar dig och törnen stinger dina fötter. Först då ska minnesväktaren träda fram ur dunklet.

Chunchi är besatt av minnen. I sin ungdom förlorade hon allt i den stora tsunamin och spolades upp på kusten i Malaysia eller Indonesien utan minsta minne av sitt tidigare liv. Och när hon återsåg sin älskare Kamel vägrade han att stanna hos henne förrän hon återfunnit dem. Chunchi låter fingertopparna glida över snäckskalens räfflor och de dolda minnena uppenbarar sig inom henne. Men hur hon än letar hittar hon inte den rätta snäckan, den som ska berätta vad som hände innan flodvågen vällde in. Hon förstör sina ögon och river ut naglarna för att kunna koncentrera sig och bättre känna fördjupningarna i skalen. Inget annat betyder något för henne.

Första delen av Zhang Yuerans 张悦然 roman Löftesfågeln 《誓鸟》är mycket vacker. Språket är poetiskt, berättelsen som en saga. Här finns många outtalade hemligheter, mycket som eggar fantasin.

De säger att minnen söker människors närhet. De lever som parasiter på våra kroppar; varje hågkomst eller gravbesök ger dem näring. Om de har oturen att skiljas från sina värdar torkar de sakta ut och förvandlas till ett torrt damm som skingras i luften. De som har tur hamnar i havet och söker skydd i snäckskal. Där lever de, fuktiga och blanka men fyllda av ångest över att vara isolerade i de mörka skalen och inte veta när de ska få se solens ljus igen och njuta av människors närhet.

När den bräckliga kvinnans mjuka fingrar väckte snäckornas minnen ur deras dvala drogs de till hennes värme och intog hennes kropp. Varma som eldar, som glödande facklor, dansade de runt henne likt demoner. De hypnotiserande flammorna förtrollade henne. Hon var villig att offra synen för att visa sin trofasthet mot dem.

Nu sitter jag här bland Chunchis minnen och väntar på att det förgångna ska välla upp och dränka mig. De är snabbare än en bisvärm, hetare än lava, upphetsade av närvaron av en ny, fysisk kropp. Ett efter ett stoppar jag dem i mina ärmar. De suger sig fast vid mig som blodiglar. Jag väntar stilla. När deras blod har blandats med mitt är de mina. Jag känner ingen rädsla, bara glädje.

Tyvärr går romanen snart in i en brant nerförsbacke. Så fort författaren lämnar Xiaoxings sinne och börjar berätta om Chunchis liv förlorar hela historien sin magi och urartar till en blott allt för vanlig kinesisk kärleksroman där människor blir galna av kärlek och går igenom oerhörda plågor till synes utan rim och reson. Och visst kunde det ha fungerat om det bara hade gällt en av personerna i berättelsen, men när fler och fler involveras och alla är lika störda och vansinniga blir det bara pannkaka av det hela.

Chunchi är besatt av Kamel, som påstår sig ha varit hennes trolovade före tsunamin och som hon visserligen inte kan komma ihåg men ändå till vilket pris som helst vill vara tillsammans med. Hon har i sin tur en beundrare i Zongzong, en flicka som visar sig vara dotter till en mördad europeisk missionär. I samband med mordet blev Zongzong våldtagen vilket självklart leder till att hon blir galen. Hon har i sin tur sin egen beundrare, den unge eunucken mäster Zhong. Ja, och sedan finns där förstås en annan europeisk präst som vill döpa Zongzong och gifta bort henne med sin son. Zongzong har därtill ihop det med Kamel (för att göra Chunchi svartsjuk). Det hela blir kort sagt en enda röra och det är oerhört synd, för hade Zhang Yueran hållit fast vid den enkla sagotonen i romanens första del och inte krånglat till historien så mycket kunde det här ha blivit en alldeles underbar bok.

Jag har länge haft problem med kinesiska författares Unge Werther-liknande sätt att beskriva kärlek som en plåga. Nej, alla människor går inte ner i vikt och blir bleka och glåmiga när de blir förälskade. Faktiskt skulle jag nästan våga påstå att majoriteten tvärtom blir på bra humör. Och de blir för det mesta inte heller galna och gör fullkomligt irrationella saker som att sticka ut sina ögon eller kasta sig ut från balkonger och ta livet av sig. Det är inte romantiskt, särskilt inte när man läser det för hundrade gången. Dessutom skulle jag också önska att kineser som vill ta med utländska präster i sina verk (något som tycks vara ganska populärt) skulle göra sig omaket att bestämma sig för vilken kyrka de tillhör och ta reda på litet om den. Annars blir det lätt ett mischmasch av klichéer som varken är katolska eller protestantiska. Men å andra sidan är det väl ungefär så det känns för kineser att läsa västerländska romaner som utspelar sig i Kina ...

Zhang Yueran är en ganska ung och rätt uppburen författare med stor läsekrets. Det här är det första jag har läst av henne och man kan väl säga att det både gav mersmak och var litet avskräckande. En av hennes noveller, i en helt annan stil än Löftesfågeln, finns faktiskt översatt till engelska i senaste numret av nättidskriften Asymptote. "Dirty Rain" heter den och ni kan läsa den här.

Löftesfågeln har översatts till engelska, men är utgiven i Singapore och kan förmodligen vara litet svår att få tag på här.