Sidor

söndag 3 mars 2013

Bokcensur i Kina

Ända sedan det tillkännagavs att Mo Yan skulle få 2012 års Nobelpris i litteratur har jag känt att jag borde skriva några rader om bokcensur i Kina. Uppenbarligen har många människor en mycket vag eller helt felaktig föreställning av hur det går till när man ger ut en bok. De flesta verkar tro att alla manus skickas till något slags partistyrd kontrollinstans som stämplar dem med sitt imprimatur innan boken skickas till tryck och att allt som går att köpa i bokhandeln har passerat det nålsögat och därigenom också är godkänt av de styrande. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Visserligen har statliga General Administration of Press and Publication(GAPP) formellt rätt att kontrollera litteratur innan den trycks, men i praktiken sköts eventuell censur av förlagen själva, genom att förlagsredaktörerna styr vad författarna får skriva. Ett förlag som inte sköter sig kan bestraffas, så det gäller att veta var gränserna går. En ängslig redaktör på ett ängsligt förlag kanske inte släpper igenom något som kan uppfattas som kritiskt medan en litet djärvare person på ett förlag som vågar mer kan låta oväntat kontroversiella texter publiceras.

Två exempel på hur det kan gå är Murong Xuecun och Li Chengpeng. Murong Xuecun 慕容雪村, som jag har skrivit om tidigare, har många gånger berättat om hur en nervös förlagsredaktör strök så kraftigt i ett av hans manus att texten blev nästan obegriplig - till exempel bedömde redaktören att "kinesiska bönder" var en känslig term som inte fick användas. Li Chengpeng 李承鹏 har haft bättre tur. Han är en före detta sportjournalist som blivit oerhört populär för sin frispråkighet. I januari släppte han boken Hela världen vet 《全世界人民都知道》, en samling essäer om allt från tågolyckan i Wenzhou till jordbävningen i Sichuan 2008. Lis förlag anordnade en försäljningsturné i ett antal städer. Nu började det hända saker. Säkerhetspolisen grep in och beordrade Li att hålla tyst och inte säga något till sina fans - men boken fick han sälja och signera. Vid ett stopp i Shenzhen köade minst 2000 personer för att få Lis autograf och i Peking attackerades han av en knivbeväpnad nationalist. Mannen släpades bort och bokförsäljningen fortsatte.

Nu är första upplagan slut och om boken ska tryckas om kommer Li att tvingas till en hel del ändringar i texten. Men förlaget har redan tjänat en ordentlig hacka på utgivningen och kan säkert tänka sig att chansa på andra kontroversiella böcker i framtiden.

Om en bok ska komma ut eller ej och hur mycket författaren kan säga beror alltså mycket på vilket förlag man vänder sig till. Självklart finns det vissa ämnen som ingen vågar röra vid - till exempel Tibet, Taiwan, Falun gong och kanske även den stora svälten 1959-61 - men det är absolut möjligt att skriva ganska kritiska texter och få dem utgivna i Kina. Det är inte heller så att författare vars texter censureras eller stoppas nödvändigtvis råkar illa ut på andra sätt. Yan Lianke har till exempel haft stora problem med censuren men är ändå professor i litteraturvetenskap på ett stort universitet i Peking. Yu Hua, vars bok Kina med tio ord inte heller fick komma ut, är inte på något vis persona non grata för till exempel kinesiska författarförbundet och är så uppskattad av sin födelsestad att de har gett honom tillgång till en lyxig villa i ett kvarter särskilt tänkt för berömda kulturarbetare. Å andra sidan kan en inte särskilt välkänd poet som Zhu Yufu (som för övrigt också verkar i Hangzhou) åka i fängelse för en enda dikt. Litet förvirrande kanske, men så är det i Kina.

Lägg till detta att man kan ha lokala förbud mot försäljning av böcker som går bra att sälja i andra delar av landet och ni förstår hur komplicerad situationen är. Som vanligt är det fingertoppskänslan som styr: Vart blåser vindarna just nu? Hur långt vågar vi gå? Vad kan vi förlora? Hur känd är författaren? Hur aktiv är han i sociala medier?

Medan jag grubblade på hur jag skulle formulera mig lyfte en bättre författare sin penna och skrev en artikel på samma tema. Yu Huas text, som inte bara handlar om litteratur utan även och tidningar, tv och film, hittar ni här: i New York Times.

6 kommentarer:

  1. Tack för väldigt intressant, och i det snåriga, klargörande läsning!

    SvaraRadera
  2. Självcensur är i många fall värre än den som bedrivs av myndigheter. Med censur av den egna texten kommer även censur av tankarna.

    SvaraRadera
  3. En observation från Peking: har sett Lis bok i alla bokaffärer jag varit inne i den senaste tiden.

    SvaraRadera
  4. Yes, it's true that opinions that are critical of aspects of life in China can be publicly aired in the PRC. And it's true that some media -- such as daily newspapers, TV and film -- are much more harshly censored than others such as magazines.

    But it's interesting to note that the argument about the "boundaries" for expression vs censorship revolve around mainstream, Han-dominated society. By that I mean that those engaged in this debate, and the topics about which they are debating, rarely if ever involve members of other ethnic groups or their fears of acculturation and disempowerment.

    For instance, after the Urumqi riots in 2009, the internet service for most of Xinjiang was closed for nearly one year. Xinjiang covers one-sixth of China's territory. Honestly speaking, do you recall this topic being discussed in detail in any of the China media you read?

    Perhaps in the government's bid to limit publicizing instances of self-immolation by Tibetans (around 100 to date), parts of Tibet are now virtually in a "lock-down" of sorts. Lhasa in particular. Foreigners are largely banned, and only those with guides are permitted, and I believe there are restrictions on Taiwanese and HKers too. But most ironically, native Tibetans who are not officially resident in Lhasa are being turned away at checkpoints, while Han Chinese are allowed to proceed to the city.

    Again: you may have heard such news in the foreign press, or even a mention of it in China. But I can assure you that this topic can NOT be reported -- and absolutely not "debated" -- in the Chinese media. This policy and this reality on the ground is taboo.

    To summarize: media in the West no doubt exaggerates the censorship phenomenon in China. But a closer look will reveal that the debate itself tends to be intellectual and abstract in nature, e.g., whether censorship "damages" literary creativity, etc. Important topics like widespread environmental pollution -- water and air readings are "state secrets" -- and repression of the basic rights of China's minorities, remain off the radar. And when the latter are mentioned in the media, you can be virtually certain it will be a Han speaking, not a Uyghur or a Tibetan.

    Bruce


    SvaraRadera
  5. My point was not that no censorship exists and that's not what I wrote. My point was that Swedish people in general have a simplified view of literary censorship in China. There are many factors that influence what can be published and what cannot. Ethnicity is one of them. And as I wrote, some topics are absolutely taboo. Tibet, Taiwan, Falun gong, Xinjiang and June 4th are issues that cannot be discussed freely. Also, there is a big difference between fiction and news media, and I was writing about fiction. It's not right to claim, as some Swedish newspapers have done, that if you get your book published it means the goverenment approves of its contents or that all writers whose books are banned (or not published) go to jail. Some do, some don't.

    SvaraRadera
  6. But I also realise that The Whole World Knows was not a good example, since it's NOT fiction. Yan Lianke is a better example: some of his books have not been published on the mainland, some have. Some were published but never reprinted, one novel was totally banned and destroyed. It's interesting to see were those lines are that cannot be crossed.

    SvaraRadera