Bokberget

Tiden är inne

2012-01-21T10:11:00.001+01:00

Skriv en sånhär dikt i Kina och du ställs inför rätta anklagad för uppmaning till omstörtande verksamhet. Var Zhu Yufu 朱虞夫, 60-årig poet från Hangzhou, bara ovanligt optimistisk när han inspirerad av den arabiska våren satte sig ner och skrev eller var hans självcensurkompass av någon anledning allvarligt felkalibrerad? Kanske hade han bara lust att säga vad han tänkte? Hur som helst, så här får man inte skriva.

Tiden är inne, kineser! Tiden är inne
Torget tillhör oss alla
Fötterna är dina egna
Tiden är inne att på egna fötter gå till torget och göra ditt val

Tiden är inne, kineser! Tiden är inne
Sången tillhör oss alla
Rösten är din egen
Tiden är inne att med egen röst sjunga ut det du har på hjärtat

Tiden är inne, kineser! Tiden är inne
Kina tillhör oss alla
Valet är ditt eget
Tiden är inne att göra ditt eget val om Kinas framtid

(Foto: Vanessa Pike-Russel)

Barnböcker från 1930-talet

2012-01-21T09:43:00.002+01:00

Av någon anledning så köpte jag för ett tag sedan ett set med kinesiska barnböcker från 1930-talet i faksimilutgåva, Barnens bibliotek 《幼童文库》. Böckerna ingår i en serie böcker för yngre barn som gavs ut av förlaget Shangwu yinshuguan 1934. Total ingick 200 tunna volymer i serien och de innehöll sammanlagt mer än 3000 bilder. Böckerna var indelade i olika ämnen som sagor, samhällskunskap, böcker om andra folk och länder, med mera.

Nu har ett kinesiskt förlag börjat ge ut de här böckerna igen. De är mycket fina och intressanta att titta i. Till exempel kan man konstatera att man inte väjer för att göra ett uppslag med bomber och granater när man skriver om vad metaller används till, och att alla personer har kinesiska ansiktsdrag - inklusive Gulliver och lilliputtarna.

I den här artikeln på förlaget Haituns 海豚出版社 webbplats berättar förläggaren Yu Xiaoqun 俞晓群 varför man har valt att göra en nyutgåva. Jag nöjer mig med att visa några bilder ur böckerna (det bokset jag har är del två i serien).

Mu Xin

2012-01-07T10:09:00.007+01:00

Strax innan jul, den 21 december, avled den kinesiske konstnären och författaren Mu Xin i en ålder av 84 år. Mu Xin föddes i Wuzhen i södra Kina och kom från en förmögen överklassfamilj. Under kulturrevolutionen tillbringade han 18 månader i fängelse och 1982 lämnade han sitt hemland och bosatte sig i USA, där han levde till för några år sedan, då han flyttade hem till Wuzhen igen.

Mu Xin var utbildad som konstnär i klassisk stil och har ställt ut sin konst på ett antal stora museer runt om i världen. Han var också känd som poet och för sina korta noveller och essäer. Själv ansåg han sig vara influerad av både kinesiska och västerländska klassiker och i en intervju beskrev han sig som "Shaoxing-grek". På det sättet påminner han inte så litet om Gao Xingjian, som ju också är konstnär, skriver prosa och dramatik och dessutom lever i Frankrike.

Förra året kom en samling med 13 av hans noveller ut i engelsk översättning med titeln Empty room. Den fick otroligt bra kritik, men själv är jag inte helt förtjust i boken. Vissa av novellerna, som "The Moment When Childhood Vanished" och "Fong Fong No. 4" är mycket bra - exempel på hur man kortfattat och koncentrerat kan fånga många års politiska utveckling. Men det finns också ett antal berättelser som känns förutsägbara och litet meningslösa. Mu Xin är känd som en fantastisk stilist och kanske har min motvilja något med översättningen att göra - den enkla, avskalade skönheten är oftast den som är svårast att fånga i översättning. Men jag har inte läst Mu Xin på kinesiska, så det är kanske orättvist att lägga ansvaret för berättelsernas tillkortakommanden på Toming Jun Liu.

Är man intresserad av Mu Xins konst så kan man se en del målningar och läsa mer om dem via den här länken till Asia Society.

Kinesisk steampunk?

2011-12-27T11:43:00.010+01:00

När jag för två månader sedan just hade skaffat mig ett Weibo-konto slängde jag ur mig frågan om det finns någon kinesisk steampunk. Naturligtvis fick jag genast en massa svar och ett av dem kom från Pan Haitian 潘海天, som är redaktör för fantastik-tidskriften Jiuzhou 《九洲》 (Novoland). Jiuzhou gav ut ett specialnummer med kinesisk steampunk redan 2008, och det skickade han snällt till mig med posten.

Jiuzhou är en tidskrift som främst publicerar science fiction och fantasy, både i form av noveller och kortromaner. Kineserna har en viss förkärlek för kortromaner och det är synd att det är ett format som är så litet omtyckt av förlag här i Sverige - hellre en kort och bra roman än 400 sidor onödigt ordbajseri, tycker jag.

I steampunknumret har redaktörerna gått in för att bygga upp en gemensam steampunkmiljö som olika författare sedan beskriver i sina texter. Jiuzhou har redan tidigare som sitt mål att skapa en egen fantasivärld: en värld med nio kontinenter (därav det kinesiska namnet på tidskriften som betyder just "nio kontinenter" och dessutom råkar vara ett mycket gammalt namn på Kina) där olika udda folkslag lever. De nio kontinenternas historia är höljd i dunkel och folken vet inte mycket om sina förfäder. Här lever bland annat folkslaget heluo 河络 som är uppdelat i olika stammar: vindheluo (som driver sina maskiner med vindkraft) och eldheluo (som driver sina med eld). De olika heluo-stammarna är inte så helt vänligt inställda till varandra och det finns ständigt en risk för att krig ska bryta ut.

Jiuzhou är en tjock tidskrift, kanske snarare en så kallad mook, och jag har inte läst mer än en av berättelserna ordentligt - Pan Haitians "Krig bland molnen" 《云端战争》. Det är en bitvis mycket välskriven berättelse och som läsare dras man rakt in i handlingen när vindpiloten Yun Fei kommer till sans efter att ha tuppat av på sin vindfågel under en häftig strid mot eldheluos som har attackerat ett skepp med en högt uppsatt diplomat.

Pan beskriver mycket medryckande Yun Feis nästan magiska känsla för sin vindfågel, som han upplever som en levande varelse trots att den är en maskin. Historien om den diplomatiska envojen och de två överlevande flygarnas öden är också spännande. Sedan byter Pan fokus och berättelsen kommer att handla om Yun Feis lillebror, som absolut inte vill flyga utan istället bli uppfinnare. Han hänger ihop med en mekaniker som alla betraktar som galen och vars mål är att bygga den perfekta roboten. På en strand en bit från byn hittar de en jättelik robotvarelse som måste ha byggts av en försvunnen civilisation vars tekniska kunnande har gått förlorat, och från den tar de delar till sin egen konstruktion. Attacken mot diplomaten innebär att det drar ihop sig till krig och Yun Feis lillebror och ett par av hans vänner råkar av misstag komma med i en konvoj av handelsmän som tillhör människosläktet. Men precis när det har börjat bli riktigt spännande tar berättelsen slut. Förmodligen finns en fortsättning i följande nummer, men det har ju inte jag...

Jag blev faktiskt riktigt förtjust i "Krig bland molnen", även om jag tycker att den är en aning ojämnt. Vissa partier känns sega, men de som är bra är mycket bra. Dock skulle jag inte vilja säga att detta är steampunk. Som jag ser det har steampunk alltid en koppling till en faktiskt existerande förgången tid (för det mesta den viktorianska eller edwardianska eran), en tid som man sedan experimenterar med och förändrar genom att lägga till teknik som inte fanns eller ändra maktförhållanden som rådde då. I en kinesisk kontext ligger det närmast till hands att tänka sig berättelser som utspelas i ett slags retrofuturistisk Qingdynastimiljö. Jiuzhous steampunkvärld är ren och skär fantasy. Men å andra sidan spelar det kanske inte så stor roll vilken genreetikett man sätter på en historia, bara den är bra. Intressant läsning var det i alla fall, och ett ambitiöst projekt från Jiuzhou-redaktörernas sida. Vill man läsa mer om heluo-folket så finns det gott om information om dem på Baidu.

Omslaget till detta nummer av Jiuzhou är för övrigt designat av konstnären Tony Nest, vars affisch för ett framtida OS jag inte kunde låta bli att ta med här nedan, bara för att jag tycker att den är ganska läcker.

Ett kloster bland molnen

2011-12-03T07:49:00.005+01:00

Idag hittade jag en intervju på kinesiska med Zhang Xiaoyu som håller på att göra en ny grafisk roman med titeln 《云中兰若》, om ett buddhistiskt kloster som svävar upp bland molnen. Otroligt snyggt gjord som vanligt. Hoppas på att en gång få läsa den i färdigt skick. Artikeln hittar man här och fler bilder från albumet finns att se på Zhang Xiaoyus blogg.

Sommarsång

2011-11-26T10:44:00.012+01:00

Idag kom en liten bok på posten, en bok som jag översatte i våras. Den heter Sommarsång 《夏日和声》 och är skriven av en kvinnlig författare, Yin Jianling 殷健灵. Boken innehåller två noveller, "Sommarsång" och "Vägen hem", som är riktigt fina små berättelser om barn i svåra situationer.

"Sommarsång" handlar om en pojke i tolvårsåldern som heter Bi Xiaosheng men kallas för Pizza Hut, trots att han aldrig har ätit en pizza. Hur skulle han ha kunnat göra det? Han och hans familj är migrantarbetare från landet som bor i en riktigt fattig del av storstaden, i ett träskjul med tak av svart filt. Hans bästa vän, Moli, bor i en gammal järnvägsvagn. Bi Xiaoshengs föräldrar är lumphandlare och han roar sig så gott han kan med att leta skatter i skräphögarna runt skjulet. Men ibland längtar han hem:

Förr i tiden levde jag i en annan värld. Det var innan jag fyllde åtta. Förr i tiden bodde jag inte här utan i en by på landet, långt härifrån, tillsammans med min farmor och min lillasyster. Farmor var gammal och orkade inte vara bonde längre, så mamma och pappa jobbade och gav pengar åt henne så att hon skulle ha något att leva av. Vi var väldigt fattiga, men jag var glad ändå. Vi fångade fisk och räkor i dammen och plockade massor med frukt uppe på berget. Farmor brukade säga:
- En vacker dag kommer du att flytta till staden och bli ett stadsbarn.

Migrantarbetarnas barn går i skolan. Det är en enkel skola i en nedlagd gammal fabrik, men det är alltid något. Så en dag får de en ny lärare. Det är ung kinesisk-amerikansk kvinna som ska undervisa klassen i musik. Bi Xiaosheng blir omedelbart litet förälskad i henne och hans högsta dröm blir att komma med i skolkören.

"Vägen hem" är berättelsen om Danlu som är sexton år och vars mamma nyligen har dött i cancer. Hon funderar över deras förhållande till varandra och inser att hon nu måste bli vuxen och själv ta ansvar för sitt liv och hjälpa sin pappa och lillebror.

Jag tycker om de här novellerna. Visst, de har förstås litet av den typiska kinesiska sentimentaliteten, men inte för mycket. Och även om de är sentimentala och litet romantiserande så ger de faktiskt en liten inblick i hur fattiga barn och ungdomar kan ha det idag, även om de inte visar de värsta sidorna.

Sommarsång är en bok som är litet svår att placera. Yin Jianling brukar beskrivas som författare av barn- och ungdomslitteratur, men frågan är om de här två berättelserna är berättelser för barn eller berättelser om barn för vuxna. Det faktum att barnen i boken är i olika åldrar gör också att det kanske är litet svårt att säga den passar för någon särskild ålderskategori.

Formgivningen av boken kunde ha varit roligare. Som den ser ut nu liknar den mest en religiös skrift eller omslaget till ett kinesiskt äktenskapsbevis eller betyg. Faktiskt tycker jag i det här fallet att det kinesiska originalomslaget var betydligt finare och jag såg att även Yin Jianling uttryckte en viss förvåning över att svenska barnböcker ser så vuxna ut på sin blogg. Personen som gjorde inlagan har lagt in en blankrad mellan varje nytt stycke och det finns några korrekturmissar i den (samt något tillägg och någon ändring som jag avrådde från). Men man får försöka bortse från det och läsa berättelserna ändå. Jag tror inte att boken går att få tag på - den går inte att hitta vare sig på nätet eller i någon bokhandel, vilket är synd - och jag undrar hur det går för förlaget JH Publishers, vars webbplats också verkar ligga nere nu. Man får väl utgå från att KB i alla fall har ett exemplar.

Ytterligare några berättelser av Yin Jianling har översatts till svenska. Där är det Göran Sommardal som står för översättningen och boken heter Den inramade katten 《画框里的猫》. Eftersom jag inte har läst den kan jag inte säga något om den - jag får väl försöka låna ett exemplar av Göran, kanske. Omslaget går dock i samma stil som Sommarsång, fast svart.

Fem anledningar till att norrmännen är bättre än vi ...

2011-11-17T23:31:00.010+01:00

... åtminstone när det gäller att översätta böcker från kinesiska ...

Texter i översättning

2011-11-13T12:01:00.004+01:00

Jag kan ju inte låta bli att länka till den samling utdrag ur texter som Litteraturhuset har lagt upp på sin webbplats inför den kinesiska litteraturveckan som börjar imorgon.

Ta chansen att läsa författare som det verkligen inte finns mycket översatt av! Till exempel Annie Baobei - oerhört populär i Kina men vad jag vet inte utgiven i väst. Här finns ett utdrag ur hennes roman Lotus 《莲花》 som utspelar sig i Tibet. Även en kort sf-novell av Han Song finns med bland texterna.

Omslag runt privatlivet

2011-11-07T21:53:00.005+01:00

Idag blev det bestämt vilket omslag som ska sitta runt Chen Rans roman Privatliv. Det blev denna vackra design av den eminente Håkan Liljemärker. Snyggt, eller hur?

Nu lär det väl dröja en dryg månad innan boken kommer ut, men har vi riktig tur så blir det innan årets slut i alla fall. För mer info om boken, klicka på etiketten "Chen Ran" här nedanför.

Den här översättningen har varit färdig länge, så det ska bli extra roligt när den äntligen blir tryckt. Och så är den ju något av en kultbok också, eller kanske en modern klassiker i sin egen speciella genre.

Kinesisk uke på Litteraturhuset

2011-11-06T16:53:00.006+01:00

Den 14-20 november är det kinesisk vecka på Litteraturhuset i Oslo. Programmet är fantastiskt bra, med författare som Ma Jian, Li Yiyun, Hong Ying, Xu Zechen, Mian Mian, Xi Chuan, Han Song, Annie Baobei och Murong Xuecun.

Den som är intresserad ska veta att det bara kostar 97:- att ta tåget från Stockholm till Oslo, om man prickar in rätt avgång.

Själv ska jag delta i ett halvdagsseminarium om översättning på fredagsförmiddagen, men mest av allt ser jag fram emot att få lyssna till alla författarna. Programmet hittar man på Litteraturhusets webbplats.

Varför händer inte detta i Stockholm? Kom igen nu, Kulturhuset!

(Foto: Shaojin+AT på Flickr)

Vad jag tänker på när jag tänker på tandlagning

2011-10-26T19:36:00.024+02:00

Idag var jag hos tandläkaren för att påbörja en rotfyllning. Eftersom jag hade en okaraktäristisk tur lyckades jag få komma till Maud, som måste vara den bästa tandläkaren i Västerhaninge eftersom hon lyckades bedöva mig så bra och exakt att jag inte ens märkte att hon rotade i min mun och faktiskt nästan somnade till en stund medan hon höll på.

Av den anledningen behövde jag inte ta till mitt normalt sett bästa trick för att stå ut med liknande plågor: att tänka på någon som har det värre. Min favorit är att tänka på följande stycke ur Mo Yans roman Det röda fältet. Ni som har läst boken eller sett filmen från 1987 kommer säkert ihåg denna scen, som lätt övertrumfar alla rotfyllningar eller visdomstandsutdragningar.

Romanen handlar om en kvinna som tillsammans med sin älskare driver ett brännvinsbränneri i norra Kina när japanerna invaderar. En av deras anställda, farbror Luohan, blir motståndskämpe men tas tillfånga och straffas på värsta tänkbara sätt.

Två svartklädda kineser slet av farbror Luohan hans kläder och band fast honom vid träpålen. Djävulsofficeren viftade med handen och två andra svartklädda män knuffade och drog Femman Sun, den bäste slaktaren i hela vår by - ja, i hela Gaomi nordöstra socken, ut ur inhägnaden och fram till pålen. Femman Sun var en kortväxt, fetlagd man med utputande mage, skallig och med tättsittande små ögon insjunkna på var sida om näsan i det knallröda ansiktet. Nu stapplade han fram till farbror Luohan med en kniv i vänstra handen och en spann vatten i den högra.

"Befälhavaren säger att du ska flå honom ordentligt", sade tolken. "Och om du inte gör ett bra jobb kommer hunden att slita upp bröstet på dig."

Femman Sun mumlade jakande och blinkade våldsamt. Han satte kniven mellan tänderna, lyfte spannen och hällde vattnet över farbror Luohans huvud. Farbror Luohan lyfte hastigt på huvudet när det kalla vattnet träffade honom och blodigt rann över ansiktet och halsen, ända ned till fötterna. En av förmännen hämtade ytterligare en spann vatten från floden. Femman Sun doppade en trasa i vattnet och tvättade farbror Luohan ren igen. När han var färdig darrade hans skinkor häftigt.

"Storebror ... " sade han.

"Döda mig med ett hugg, broder", sade farbror Luohan. "Jag ska minnas ditt förbarmande när jag kommer till De gula källorna."

Den japanske officeren vrålade till.

"Skynda på!" sade tolken.

Femman Suns ansiktsuttryck förändrades. Han sträckte ut sina små knubbiga fingrar, grep tag i farbror Luohans öra och sade: "Storebror, jag kan inget göra ... "

Far såg hur Femman Suns kniv skar genom farbror Luohans öra som om han skurit i trä. Farbror Luohan skrek och strålar av gult piss sprutade fram mellans hans ben. Fars knän skakade våldsamt. En japansk soldat som bar på ett vitt keramikfat gick fram till Femman Sun och ställde sig vid hans sida, och Femman Sun lade farbror Luohans tjocka, köttiga öra på tallriken. Så skar han av det andra örat och lade det bredvid det första. Far såg hur öronen hoppade på tallriken och hörde hur det dunsade.

Den japanske soldaten paraderade långsamt förbi människorna - män och kvinnor, gamla och unga - med tallriken i handen. Far såg på de bleka och vackra öronen och hörde ljudet från tallriken öka i styrka.

Soldaten bar fram öronen till officeren som nickade åt honom. Han ställde tallriken på marken framför den döde japanen och stod där tyst en stund. Så plockade han upp den och ställde den framför hunden istället. Hunden drog in tungan och nosade på öronen med sin spetsiga svarta nos. Sedan skakade den på huvudet, lät tungan falla ut igen och satte sig på marken.

"Nå!" sade tolket till Femman Sun. "Fortsätt skära!"

Femman Sun gick runt, runt och mumlade för sig själv. Far såg att hans ansikte var täckt av oljig svett och att hans ögon blinkade snabbare än en höna pickar ris.

Endast några enstaka droppar blod rann ut från den plats där farbror Luohans öron hade suttit. Utan öron såg hans ansikte mycket rent och enkelt ut.

Nu vrålade djävulsofficeren något igen.

"Skynda på och skär!" sade tolken.

Femman Sun lutade sig fram, skar i ett enda svep av farbror Luohans penis och lade den på tallriken. Den japanske soldaten höll armarna stelt utsträckta i ögonhöjd framför sig som en trästaty där han paraderade framför folkhopen. Far kände hur farmors isande fingrar grävde sig in i hans axel.

Soldaten ställde tallriken framför hunden, som tog sig en tugga men genast spottade ut den igen.

Farbror Luohan skrek av smärta och hans magra, beniga kropp vred sig häftigt på träpålen.

Femman Sun kastade kniven ifrån sig, föll på knä och grät ylande.

Den japanske officeren släppte kopplet och hunden störtade fram, grävde in klorna i Femman Suns axlar och grinade med sina vassa tänder. Femman Sun höll händerna för ansiktet där han låg på marken.

Officeren visslade till och hunden skumpade tillbaka med kopplet släpande längs marken.

"Skynda på!" upprepade tolken.

Femman Sun reste sig, plockade upp kniven och stapplade fram till farbror Luohan. Farbror Luohan började plötsligt svära våldsamt och hans förbannelser fick dem alla att lyfta blicken och se på honom.

"Storebror ... " sade Femman Sun. "Storebror .. Försök att härda ut ett tag till ... "

Farbror Luohan spottade en blodklump rakt i hans ansikte.

"Flå! Jag ska knulla dina förfäder! Flå!"

Femman Sun grep tag om kniven och började skära med utgångspunkt från såret på farbror Luohans huvud. Han var mycket noggrann. Skinnet på farbror Luohans huvud lossnade och uppenbarade två lilagröna ögon och klump efter klump med kött.

Far berättade för mig att när skinnet på farbror Luohans huvud hade skalats av fortsatte hans formlösa mun att ge ifrån sig gurglande läten medan pärlband av blodsdroppar rann från hans mörkbruna skalp. Femman Sun verkade inte längre mänsklig. Hans sätt att hantera kniven var så perfekt att han skar av hela huden utan att missa en millimeter. Farbror Luohan förvandlades till en köttklump. Hans tarmar rörde sig mullrande och svärmar av gröna flugor dansade i luften omkring honom. Kvinnorna i hopen hade alla gråtande fallit på knä.

Samma natt föll ett kraftigt regn som spolade platsen ren från alla spår av blod, och farbror Luohans kropp och avskalade skinn försvann utan ett spår. När folket i byn fick höra om likets försvinnande spred sig ryktet snabbt från en person till tio, från tio till hundra, från en generation till en annan, och blev till sist en vacker legend.

Terrakottasoldater på svenska

2011-10-21T23:13:00.012+02:00

I samband med Östasiatiska museets utställning "Kinas terrakottaarmé" förra vintern producerades ett seriealbum om den förste kejsaren av Qin, hans liv och hans överdimensionerade grav. Det var inte museet som gav ut boken utan ett kinesiskt förlag med stöd av kulturdepartementet i Shandong, men texten översattes till både svenska och engelska av Lennart Lundberg och Cecilia Lindqvist skrev förordet.

Jag har inte sett boken förrän i förra veckan, men när jag nu fick ett exemplar måste jag ju skriva några rader om den.

För att förstå sig på boken, som helt enkelt heter "Terrakottasoldaterna", 《兵马俑》/Comics of Qin Terra Cotta Army, bör man först veta något om kinesiska lianhuan hua 连环画. Lianhuan hua är ett slags serieböcker som har funnits sedan början av 1900-talet men framförallt blev populära efter det kommunistiska maktövertagandet 1949, eftersom de fungerade bra som propagandaverktyg riktat till en befolkning där många inte kunde läsa. En typisk lianhuan hua-bok är i litet format och innehåller stora bilder som täcker nästan hela sidan. Under bilderna står en enkel text som förklarar handlingen. Själv förknippar jag dem mest med politik, men det finns också lianhuan hua av annat slag som till exempel återberättar klassiska romaner. En utställning på nätet med bilder av den senare sortens lianhuan hua från Ohio State University hittar man här och på den här webbplatsen från University of Hawaii hittar man en stor samling omslag från böcker med mer politisk inriktning.

Lianhuan hua är alltså en egen genre med mycket karakteristiskt utseende, och det är i denna genre som konstnären Luo Xixian 罗希贤 verkar. Luo har en lång karriär som lianhuan hua-skapare bakom sig och har bland annat publicerat en bok om den första partikongressen i Shanghai 1921. Terrakotta-boken berättar historien om den förste kejsaren av Qin, hans välde, de reformer han införde, hans terrorvälde, lyxliv och död. Men framförallt handlar den förstås om terrakottaarmén. Historien är uppdelad i två volymer av mjukt papper och med traditionell kinesisk trådbindning som ligger i en vacker svart låda. De har ett litet större format än de lianhuan hua man oftast ser. Mycket snygg gjort.

Jag vet inte om den här sortens böcker är så särskilt attraktiva för svenskar. Själv tycker jag att lianhuan hua är litet småtråkiga och de får mig alltid att associera till Prins Valiant, kanske för att även den serien bestod av bilder med text till istället för med repliker i pratbubblor. Men de är onekligen väldigt typiska för Kina. Just det här albumet passar dessutom väldigt bra in i den officiella kinesiska översättningspolicyn, som går ut på att satsa på klassiska verk samt litteratur som beskriver Kinas ekonomiska framgångar.

Folket

2011-10-15T08:54:00.010+02:00

I sin bok Kina i tio ord ger Yu Hua sin bild av dagens Kina, speglat i ett antal ord eller begrepp som han anser vara särskilt typiska för vår tid. Det första ord han tar upp är "folket" och här kan ni läsa ett utdrag ur den essän, som Yu Hua har varit vänlig nog att låta mig lägga ut i väntan på att boken ska publiceras på svenska.

Historiska vändpunkter tycks alltid utmärka sig genom någon form av symbolisk händelse, och tilldragelserna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989 är en sådan. Studenter från Beijings universitet vällde ut genom skolportarna, samlades på torget, krävde demokrati och protesterade mot statstjänstemännens korruption. Regeringens hårdnackade vägran att tala med dem fick dem att inleda en hungerstrejk, och beijingborna tågade längs gatorna för att stötta dem. Stadsborna var i själv verket inte särskilt intresserade av ”demokratisk frihet” – det som fick dem att strömma till var snarare rörelsens uttalade kamp mot korruptionen. Deng Xiaopings reformpolitik var inne på sitt elfte år och även om reformerna hade gett upphov till en viss inflation växte ekonomin stadigt och levnadsstandarden ökade. Bönderna hade vunnit på reformerna och 1990-talets många fabrikskonkurser, där arbetarna skulle bli förlorare, låg ännu i framtiden. De sociala motsättningarna var inte heller lika akuta då som nu, när ilskan ständigt ligger och pyr. Det enda som gjorde folk riktigt arga var det faktum att högt uppsatta partitjänstemäns barn använde statliga medel för att berika sig, och detta missnöje fokuserades i slagorden mot korruptionen. Ändå var den förskingring som ett litet antal tjänstemän då ägnade sig åt ingenting i jämförelse med dagens storskaliga och utbredda bestickning. Sedan 1990 har korruptionen växt i samma skrämmande takt som ekonomin.

Massrörelsen som svepte ut över landet likt en skogsbrand kvävdes morgonen den fjärde juni, till ljudet av gevärskulor. När jag i oktober samma år gjorde ett nytt besök på Beijings universitet var det som att komma till en ny värld. När mörkret föll skymtade älskande par i skuggorna runt Den namnlösa sjön och från studenternas sovsalar hördes ljudet av mahjongbrickor och engelska glosor. Det hade bara gått en sommar, men allt hade förändrats och det var som om vårens händelser aldrig hade ägt rum. Denna enorma kontrast tycktes lyfta fram ett viktigt faktum: att den politiska passion som exploderade runt Himmelska fridens torg – den politiska passion som hade byggts upp ända sedan kulturrevolutionen – hade gjort slut på sig själv vid detta enda tillfälle och ersatts av en passion för pengar. Och när alla berikade sig av hjärtans lust var den kinesiska ekonomiska expansionen på 1990-talet ett faktum.

Sedan kom alla de nya orden – nätmedborgare, aktiespelare, fondmäklare, fans, arbetslösa, migrantarbetare och så vidare – som skar upp det redan ganska urblekta ”folket” i ett antal tunna skivor. Under kulturrevolutionen hade ”folket” varit ett relativt simpelt begrepp, nämligen ”arbetare, bönder, soldater, studenter och köpmän”, där det sistnämnda inte syftade på affärsmän utan på vanliga anställda som till exempel arbetade i butiker som expediter. Som jag ser det blev händelserna på Himmelska fridens torg 1989 en vattendelare mellan två olika inkarnationer av begreppet, eller kanske snarare en omkapitalisering av ordet, där dess ursprungliga betydelse skars bort och ersattes av något helt nytt.

Under de fyrtio år som gått sedan kulturrevolutionen har begreppet ”folket” förlorat sin verklighetsanknytning. För att använda ett populärt ekonomiskt uttryck så kan man säga att ”folket” är ett skalbolag som används för att vid olika tider föra ut olika innehåll på marknaden.

Våren 1989 var Beijing ett anarkistiskt paradis. Polisen hade plötsligt försvunnit och studenter och stadsbor tog själva på sig ordningsmaktens uppgifter. Jag tror knappast att vi kommer att få se ett sådant Beijing igen. Ett gemensamt mål och gemensamma förhoppningar höll den polisfria staden i fullkomlig ordning. Så fort man kom ut på gatan kunde man känna den varma, vänskapliga stämningen. Man kunde ta tunnelbanan eller bussen utan att köpa biljett och alla log mot varandra. Inget främlingskap existerade längre mellan oss. De vanliga bråken man brukade se överallt i staden var borta, tidigare snikna småhandlare bjöd demonstranterna på gratis mat och vatten, pensionärer tog ut pengar från sina magra bankkonton och skänkte dem till de hungerstrejkande studenterna på torget, ja, till och med ficktjuvarnas förbund utfärdade en deklaration: till stöd för de hungerstrejkande skulle alla stölder tillfälligt upphöra… Beijing hade blivit en plats där man verkligen kunde säga att ”alla män är bröder”.

Om man bor i en kinesisk storstad är det en sak som gör särskilt djupt intryck på en – att här finns så oerhört många människor. Men det var först i och med demonstrationerna på Himmelska fridens torg som det verkligen slog oss att Kina är världens folkrikaste land. Torget var ett hav av människor. Studenter som rest in från andra städer stod på öppna platser eller i något gathörn och höll tal dag efter dag tills de blev hesa eller tappade rösten, men ändå fortsatte de. Publiken – som bestod av allt från åldrade gubbar till unga mödrar med barn i famnen – betraktade deras unga ansikten och applåderade engagerat deras ibland rätt naiva åsikter.

[...]

I slutet av maj 1989 reste jag hem till Zhejiang för att ta hand om en del familjeangelägenheter, och den 3:e juni tog jag tåget tillbaka till Beijing. Jag låg på rygg på min hårda brits och lyssnade till hjulens dunkande mot rälsen, och när ljusen tändes i vagnen visste jag att natten var på väg. Vid det här laget hade studentdemonstrationerna börjat kännas lika utdragna som ett maratonlopp och jag hade ingen aning om när de skulle ta slut. Men när jag vaknade nästa morgon var tåget på väg in mot Beijing och i högtalarna läste man upp nyheterna. En upphetsad och gäll röst förklarade att armén hade gått in på Himmelska fridens torg.

Efter skotten den 4:e juni började studenterna – både de som var Beijingbor och de som kom från andra orter – att lämna staden. Jag minns fortfarande människomassorna som fyllde järnvägsstationen den morgonen. Medan folk flydde i horder gjorde jag en illa vald återkomst till staden. Med väskan på ryggen stapplade jag förvirrad ut på torget och när svärmen av flyende människor rusade mot mig insåg jag att jag nog själv snart skulle göra dem sällskap.

När jag reste igen den 7:e juni stod tågtrafiken mellan Beijing och Shanghai stilla eftersom ett tåg hade satts i brand, så min plan var att istället köpa biljett till Wuhan och därifrån åka vidare hem till Zhejiang med båt. Tillsammans med några andra resenärer hyrde jag en flakbil och bad föraren att köra oss längs Den långa fridens aveny, bort till järnvägsstationen. Staden, som några dagar tidigare hade bubblat av aktiviteter, var nu öde och övergiven, gatorna var nästan helt folktomma och här och var stod rykande bilvrak. När vi körde över Jianguomenbron stod en stridsvagn på brospannet och riktade hotfullt sitt eldrör mot vår bräckliga farkost. På järnvägsstationen lyckades vi bana oss väg fram till biljettluckan och fick med viss ansträngning tag på några ståplatsbiljetter – sittplatserna var slut. Innan vi släpptes in i stationshuset kontrollerades vi noggrant av de tjänstgörande soldaterna som inte lät oss passera förrän de var säkra på att jag inte liknade någon av personerna på listan över efterlysta.

Jag har aldrig någonsin rest med ett lika packat tåg. Vår vagn var full av studenter från Beijings olika universitet och det fanns inte en millimeters extra utrymme mellan oss. En timme efter avresan behövde jag gå på toaletten. Jag gjorde ett försök att tränga mig fram i riktning mot toaletten, men innan jag hunnit halvvägs insåg jag att det var ett hopplöst företag. Jag kunde höra att någon bankade på toalettdörren, men därinne var det fullt av folk som ropade att de inte kunde öppna. Jag var tvungen att hålla mig i tre timmar, ända till Shijiazhuang, där jag tog mig ut, letade rätt på en toalett och sedan lyckades hitta en telefonkiosk. Jag ringde redaktören för en lokal litteraturtidskrift och bad honom om hjälp, men när han hade hört min historia svarade han: ”Det är fullkomligt kaos just nu. Försök inte att åka någonstans, stanna här och skriv en novell åt mig.”

Jag stannade en månad i Shijiazhuang och försökte skriva, fast mitt inre var i uppror. Varje dag visade tv-nyheterna bilder på studenter som hade gripits av polisen och samma sekvenser rullade om och om igen över skärmen, på ett sätt som jag inte har sett annat än när kinesiska idrottsmän vunnit guld i Olympiska spelen. Långt hemifrån, i mitt ensliga hotellrum, såg jag de gripna studenternas uppgivna ansiktsuttryck och hörde nyhetsuppläsarens hetsiga stämma, och jag rös av skräck.

Och så en dag förändrades plötsligt bilderna i rutan. De gripna studenterna och de triumferande kommentarerna var som bortblåsta. Jakten på de efterlysta var visserligen fortfarande i full gång, men tv-nyheterna hade återgått till ett välbekant scenario: vårt fosterlands välbefinnande och rikedom. Dagen innan hade nyhetsuppläsaren passionerat fördömt de gripna studenternas brott; nu prisade han istället nationens goda ekonomi. Från och med den dagen försvann studentdemonstrationerna och massakern från kinesiska media, precis som Zhao Ziyang hade gjort, och jag hörde dem aldrig nämnas igen. Det var som om de aldrig hade inträffat. Allt som rörde dem var fullständigt portförbjudet. Och minnet av händelserna tycktes långsamt blekna bort, till och med bland dem som deltagit i protesterna – kanske för att vardagslivets prövningar inte gav dem tid eller utrymme att minnas det förflutna. Tjugo år senare är det ett obehagligt faktum att bara få i den yngre generationen vet något om händelserna på Himmelska fridens torg 1989 och att de som gör det bara kan ge en vag förklaring till vad som hände: ”Jag har hört att det var en massa människor ute och demonstrerade.”

Tjugo år må ha gått snabbt förbi, men jag är övertygad om att historiens minne inte förgås så lätt. När de som deltog i händelserna 1989 en dag ser tillbaka är jag övertygad om att de alla, oavsett vilken attityd de idag intar till det som skedde, kommer att inse vilket djupt intryck dessa upplevelser gjorde på dem.

Det som satt djupast spår i mig är också det som har fått mig att förstå vad ”folket” verkligen är.

Ibland krävs det att något särskilt inträffar för att en människa ska ställas ansikte mot ansikte med ett visst begrepp. Vad jag menar är att vi alla stöter på mängder av olika uttryck och ord i våra liv, och att vissa är sådana som vi förstår vid första ögonkastet medan andra är omöjliga att få grepp om fast de finns omkring oss hela tiden.

”Folket” tillhör den senare kategorin. Det är ett av de första ord jag lärde mig att läsa och skriva. Det har följt mig på min resa genom livet, ständigt dykt upp inför mina ögon och ekat i mina öron, men aldrig riktigt trängt in i mig – förrän det år jag fyllde 29 och en upplevelse en mörk natt fick mig att förstå dess verkliga potential. Det var inte förrän jag hade ett äkta och inte simulerat möte med ordet – ett möte som inte var lingvistiskt, sociologiskt eller antropologiskt utan skedde i verkliga livet, bortom alla teorier och definitioner – som jag kunde säga till mig själv att ”folket” inte var en tom fras. Ty jag hade sett det i levande livet, och det hade kött och blod och ett bultande hjärta.

Min förståelse av begreppet ”folket” har inte sitt ursprung i den enorma massan demonstranter på Himmelska fridens torg, utan i en liten episod som inträffade en natt i slutet av maj. Vid det laget hade man redan infört undantagstillstånd i Beijing och studenter och stadsbor hade spontant samlats för att vakta vägkorsningar, broar och tunnelbanestationer i hopp om att kunna hindra de väpnade trupperna från att tränga in i staden.

Jag bodde på Lu Xuns litterära akademi vid Shilipu, i östra delen av Beijing, och varje dag efter lunch tog jag min skruttiga, skramlande cykel utan fungerande ringklocka till Himmelska fridens torg, där jag stannade kvar till kvällen eller gryningen innan jag cyklade hem igen.

Såhär i slutet av maj var det mycket varmt på eftermiddagarna, men på nätterna blev det kallt. Jag minns att jag en dag bara hade kortärmad skjorta på mig när jag cyklade iväg, och på kvällen började jag frysa ordentligt. När jag cyklade hemåt darrade jag i hela kroppen och varenda del på cykeln skallrade. Gatlyktorna var släckta, så jag fick ta månljuset till hjälp för att se vart jag var på väg. Ju längre jag cyklade, desto värre blev kylan. När jag kom fram till Hujialou svepte en våg av värme över mig, och hettan blev starkare ju längre jag kom. Jag hörde ljudet av sång någonstans ifrån, och efter ett tag såg jag ljus en bit bort i fjärran. En förbluffande scen uppenbarade sig: värmen flödade emot mig och jag såg att bron vid Hujialou lystes upp av ett starkt sken. Tiotusen människor stod vakt uppe på brovalvet och längs tillfartsvägarna och sjöng, uppfyllda av entusiasm, Kinas nationalsång:

”Vi bygger en ny mur av vårt kött och blod! Det kinesiska folkets mest kritiska timme är inne! Var och en måste utbrista i ett sista rop: Res er! Res er! Res er! En tiotusenhövdad skara, enade vi stå…”

Nej, de hade inga vapen, men de var övertygade om att de med sitt kött och blod skulle kunna hejda både trupper och stridsvagnar. Hopträngda tillsammans gav de ifrån sig en våg av värme, som om var och en av dem var en brinnande fackla.

Det var ett viktigt ögonblick i mitt liv. Innan dess hade jag alltid trott att ljus färdas längre än människoröster och att människoröster bär längre än värme. Men den natten, när jag var 29 år, insåg jag att jag hade fel. När människor sluter sig samman når deras röster längre än ljuset, och värmen från deras kroppar mycket längre än så. Och i det ögonblicket förstod jag vad ”folket” är.

(Foto: pjan vandaele på Flickr)

Xinhai-revolutionen 100 år!

2011-10-10T20:40:00.006+02:00

Sopa bort tusentals år av despotiskt styre, befria er från tusentals år av slavmentalitet, utrota de fem miljonerna pälsklädda och hornprydda manchuer, tvätta bort tvåhundrasextio år av kvalfull skam, gör det kinesiska fastlandet till renad jord och förvandla Den gule kejsarens ättlingar till Washingtons likar så att ni må återuppstå, få livet tillbaka och uppstiga från det arton våningar djupa helvetet till himmelens trettiotre salar i all er härlighet och glans för att nå er fulländning i det enda och allena, det storslagna och slutgiltiga målet – revolution! Så storslagen den är, revolutionen! Så majestätisk!

Därför färdas jag längs Kinesiska muren, bestiger Kunlunbergen, seglar längs Yangzi och följer Gula floden till dess källa. Jag reser självständighetens fana och klämtar i frihetens klocka. Jag åkallar himmel och jord, och mina tinningar spricker och min strupe brister när jag ropar till mina landsmän: ”Lyssna! Revolutionen är oundviklig! Om vårt Kina ska frigöra sig från manchuernas fjättrar krävs revolution! Om vårt Kina ska bli självständigt krävs revolution! Om vårt Kina ska bli en av jordens mäktiga stater krävs revolution! Om vårt Kina ska överleva i det tjugonde århundradet krävs revolution! Om vårt Kina ska bli ett stort land och spela en ledande roll krävs revolution! Revolution! Revolution! Mina landsmän! Finns det några bland er – gamla eller medelålders, unga eller barn, män eller kvinnor – som talar om revolutionen eller arbetar för den? Mina landsmän! Stötta varandra, hjälp varandra, lev tillsammans i revolutionen! Jag höjer min röst och förkunnar revolutionens påbud för världen.

Revolutionen är evolutionens universella princip; revolutionen är världens universella lag; revolutionen är själva essensen av kampen för överlevnad i en övergångstid; revolutionen följer himlens vilja och hörsammar människans bön; revolutionen förkastar det ruttna och bevarar det goda; revolutionen innebär övergången från barbari till civilisation; revolutionen gör slavar till herrar.

Ur Zou Rong 鄒容, Den revolutionära armén 《革命军》， 1903.

Heja svärmor!

2011-09-19T20:29:00.005+02:00

Jag måste säga att jag tycker att det är ganska fantastiskt att min svärmor Miao Jinghu 缪景湖, som är 93 år, nu har debuterat som författare.

Hennes bok 《追思集》, vilket ungefär betyder Tankar, består av korta texter som hon tidigare har publicerat i olika tidskrifter och tidningar. De har en självbiografisk karaktär och handlar om personer hon mött eller sådant hon har upplevt under sitt liv. Som ung studerade hon på Jinling College, en mycket känd skola för flickor i Nanjing, och under Andra världskriget flydde familjen till Sichuan, där hon fortsatte att studera för en rad kända professorer som också hade samlats där på grund av kriget.

Många av essäerna är nog mest intressanta för de som själva var med på den tiden eller för den som forskar om personerna som nämns i texterna. Men där finns också några korta texter om hennes resa till Sverige, Norge och Danmark för arton år sedan och ett kapitel med titeln 《我的洋媳妇》 ! Tur att hon är en snäll dam.

Boken är en tunn och elegant liten volym som ingår i en serie utgiven av Ba Jin wenxue guan. Ganska starkt gjort, tycker jag, att vara så pigg och energisk i så hög ålder!

Orakelbensskärvor

2011-09-17T20:55:00.010+02:00

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag om Naduos thriller Hundraårsförbannelsen, ett inlägg som man kan läsa här. Nu har jag läst fortsättningen, Orakelbensskärvor 《甲骨碎》,en bok som har en svensk koppling eftersom äventyraren Sven Hedin dyker upp som en av figurerna i intrigen.

Orakelbensskärvor tar vid ungefär där Hundraårsförbannelsen slutar, men har två helt nya huvudpersoner - orakelbensforskaren Sun Jing och den professionella bedragerskan Xu Xu. Kanske är det inte helt rättvist mot Xu Xu att beskriva dem på det sättet, för även Sun Jing är yrkesbedragare och i romanens inledning deltar han i ett tv-program om antikviteter där han tillsammans med en kompanjon iscensätter ett bedrägeri som ger honom en saftig summa pengar.

Xu Xu söker upp Sun Jing som motvilligt blir hennes partner i en avancerad plan som går ut på att stjäla ett av de mest speciella och berömda orakelbenen i Shanghai Museums samlingar. Till skillnad från andra orakelben är detta inte ett sköldpaddsskal eller skulderbladet från en oxe, utan skallen från en avliden shaman.

Mitt under förberedelserna kontaktas Sun Jing av Han Shang, den kvinnliga huvudpersonen i Hundraårsförbannelsen, som stämmer möte med honom. Innan de hinner träffas dör hon i vad som först tycks vara en olycka, men som så småningom ska visa sig vara något betydligt mer skrämmande. Xu Xu blir vittne till händelsen men skräms så svårt att hon inte kan komma ihåg vad hon såg.

De bägge kumpanerna kommer över en inspelning där Han Shang berättar om det hon och Fei Cheng var med om. Det visar sig att Sun Jing har just en sådan metallskiva med en bild av Metatron som Freud och Zweig använde sig av i sina ockulta experiment. Det ska snart visa sig att hans släkt har varit inblandad i experimenten, att shamanskallen spelade en viktig roll i den kinesiska grenen av Freuds lilla sekt och att Sven Hedin var djupt involverad i dess aktiviteter i Shanghai.

Xu Xu och Sun Jing kontaktar den gamle orakelbensexperten Ouyang Wenlan, som har donerat skallen till museet, i hopp om att få honom att arrangera en utställning som ska ge dem möjlighet att få tillgång till den. Till sin stora förvåning upptäcker Sun Jing att skallen är en förfalskning - det äkta orakelbenet måste ha försvunnit ur museets samlingar för länge sedan. Och sedan ... ja, jag tänker inte berätta mer än att den man minst misstänker förstås är den största skurken.

Orakelbensskärvor är inte den perfekta thrillern, men jag tycker i alla fall att Naduo är betydligt bättre på att skriva den här sortens böcker än de flesta andra kinesiska författare jag har läst. Helt klart en underhållande bok, även om det hade varit roligare om Sven Hedin hade fått figurera litet mer och ha en mer demonisk roll.

Och den som inte vet vad orakelben är kan läsa mer om det här.

Den gröne riddaren

2011-09-02T18:21:00.013+02:00

De senaste åren har Göran Malmqvist översatt flera samlingar med samtida taiwanesisk poesi till svenska. Som han själv påpekar i förordet till den senaste - Den gröne riddaren: dikter av Yang Mu - är taiwanesisk litteratur tämligen okänd i Sverige. Den lilla uppmärksamhet som ägnas litteratur på kinesiska riktas helt och hållet mot Kina.

Därför är det bra att Göran i sitt förord ger läsaren en liten minivariant av Taiwans moderna historia och även pekar på vad som skiljer de taiwanesiska och den fastlandskinesiska litteraturerna från varandra. Den långa japanska ockupationen och Taiwans öde som tillflykt för det flyende Guomindang efter den kommunistiska revolutionen har fört taiwanesisk poesi och prosa in på andra vägar. Göran påpekar till exempel att en författare i det tidiga 1900-talets Taiwan inte bara hade att välja mellan att skriva på klassisk eller modern kinesiska, utan också lika gärna kunde välja japanska eller taiwanesiska. Och valet av språk kunde ibland tyckas gå stick i stäv med författarens politiska ståndpunkt.

Yang Mu 楊牧 (vars riktiga namn är Wang Ching-hsien) föddes 1940 och är en poet som starkt har influerats av västerländsk diktning. Han har studerat i USA, där han skrev en avhandling om Shijing, och arbetat på universitet både där och på Taiwan. Han har översatt mängder med äldre engelsk poesi - allt från Beowulf över Chaucer och vidare till Dylan Thomas - men också Rilkes dikter har gjort ett djupt intryck på honom. Samtidigt finns i hans egen diktning även spår av klassisk kinesisk poesi. Med fjorton diktsamlingar och ett stort antal essäer i bagaget är det alltså en betydande poet som nu blir tillgänglig på svenska.

Och nog känns det som om dikterna i Den gröne riddaren trots den västerländska inspirationen har en tydlig kinesisk klang. Lyssna bara till den här versen, ur dikten "Kemi" från 1972:

Te dricks vanligen på förmiddagen
när man i lugn och ro kan låta
folkvisor från Persikolunden sväva över gården
Fast de flesta av dem låter förstås bra falskt

eller den här, ur "Midhöst" från 1980:

I morgonkylan öppnar jag dörren och ser ut, en sparv
flyger lågt över trädgårdens vita dimma
den späda grästuvan darrar till, skakar av sig några daggdroppar
i den djupa och mogna stillheten
göms en gammal melodi. I natt kommer månen
att stiga från det avlägsna vassfältet

Det spelar inte så stor roll om dikterna utspelar sig i Amsterdam eller handlar om Pindaros, den där typiskt klassiska, litet vemodigt lyriska stämningen sätter sin prägel på texten. Jag gillar det.

Den gröne riddaren är en tjock bok - 500 sidor - med svensk och kinesisk text sida vid sida. Dessutom är den mycket vackert formgiven med sitt kaprifolblommiga omslag, vars guldskrift tyvärr inte gör sig särskilt bra på min inscannade bild.

Norsk intervju med Yan Lianke

2011-08-22T20:22:00.004+02:00

Om ett par veckor kommer Yan Lianke på privatvisit till Stockholm, efter ett besök i Norge där man publicerat flera av hans böcker. Klicka på bilden ovan för att komma till en intervju med honom, gjord av norska NRK i somras.

Och så en bilderbok från Filippinerna ...

2011-08-13T11:21:00.006+02:00

Man kan ju inte köra kinesiskt varje dag!

Den tibetanska ringen

2011-08-09T19:28:00.007+02:00

Tänk er en aspirerande författare som just har läst den åttonde delen av succéromanen Tibetkoden och önskar att det hade varit han som fick håva in pengarna istället för He Ma. Den aspirerande författaren har kanske inte så många egna originalidéer, men han gillar att gå på bio och har minsann sett både Sagan om ringen, 2012 och Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Nog går det väl att återanvända några av de intrigtrådarna? Den ivrige författaren plockar litet här och litet där och vips så har han fått ihop en bok som han ger titeln Den tibetanska ringen 《臧戒》 . Och den boken har jag nu läst, med viss vånda.

Den tibetanska ringen börjar som något av en LOTR-pastisch, med en mystisk ring av blå jade som tycks vara förtrollad och orsakar två personers död. Ringen är täckt med inskriptioner på ett mystiskt skriftspråk och den som bär den drabbas av spöklika visioner. Poliskommissarie Zhu får i uppgift att utreda de mystiska dödsfallen och han får snart sällskap av den unge journalisten Ye samt professor Di, som är expert på språk. Det visar sig att ringen har anknytning till det gamla kungariket Guge (favoritriket för Tibetthrillerförfattare) och de ger sig raskt av till Tibet. Där får de sällskap av tibetanen Lobsang, som är bergsbestigare.

Efter att av en slump ha råkat komma över en mystisk och mycket värdefull sutra med en karta över Guges hemliga skattgömma beger de sig upp på ett heligt och svårtillgängligt berg. Trots att Lobsang hävdar att det är oerhört svårt att bestiga bergen och trots att kommissarie Zhu och Ye inte har någon som helst utbildning i bergsbestigning verkar de inte ha några större problem med att ta sig uppför glaciärerna (professor Di får stanna i en tibetansk by eftersom han är litet för gammal för äventyret). Uppe på berget träffar de - snömannen! Eller rättare sagt snömännen, som anfaller dem. Otroligt nog går de praktiskt taget rakt på den grottöppning de letar efter, fast de inte har någon aning om var på berget den borde ligga.

Inne i grottorna möts de av fiender, mystiska män som skjuter mot snömännen och våra hjältar. Uppenbarligen är även de ute efter skatten. Sedan följer människoätande larver, hemliga rum, koder inristade på väggarna, mystiska skatter, mumifierade lik, jordbävningar och mycket, mycket mer. Jag ska göra plågan kort för er och inte berätta handlingen i detalj, men det visar sig att de mystiska tecknen är mayafolkets skrift och att det mumifierade liket är en mayaindian som besökte Tibet på Guge-rikets tid. Professor Dis sedan tjugo år försvunne son dyker upp och leder dem vidare till Mexico där en magisk kristalldödskalle och en maya-shaman får dem att inse att "dödskoden" på ringarna är knuten till världens undergång år 2012 ...

Ja, okej, om jag hade varit ute för att läsa en bra bok hade detta varit ett slöseri med tid. Mycket tid, eftersom det tog mig en evighet att ta mig igenom den. Kanske inte främst på grund av den osannolika intrigen, utan för att personerna i boken är så platta och dialogen både orealistisk och dum. Istället för att gestalta berättar författaren på torr prosa en massa saker som bara känns idiotiska. MEN som tur är kan man ju läsa böcker av andra skäl än för nöjes skull och eftersom den här romanen ingår i mitt Tibetprojekt var det ändå inte en bortkastad ansträngning.

Nyckelord: Tibet, grottor, död, snö, snöleopard, galenskap, uråldrig, hemligheter, skatter, tunnlar, mörker, spöken, snömän, larver, gift ... Och så är tibetanerna väldigt trevliga och reko personer som alla arbetar som munkar, lamor, bergsbestigare eller tangkamålare.

Intressant att en så pass usel bok faktiskt kan sälja så bra som den här boken tycks ha gjort i Kina. När jag tänker på det så borde det ju vara jag som håvade in pengarna istället för Zhuge Yucong 诸葛宇聪. Jag har ju också sett en del actionfilmer, så vem vet?

In the Claws of the Dragon

2011-07-21T13:46:00.005+02:00

Det här är ju förstås inte kinesisk litteratur, men väl litteratur om Kina. Ja, en fantasi om Kina i alla fall. In the Claws of the Dragon av George Souliet de Morant. Och vad gör den på den här bloggen? Jo, den är här för att visa på Biblioteca Sinica 2.0, en länksamling till äldre litteratur om mötet mellan Kina och väst.

Just In the Claws of the Dragon ligger lagrad på det gigantiska Internet Archive, där man hittar både musik, filmer och litteratur att lyssna till, se och läsa i många olika format. Språksökningen fungerar litet sådär - söker man på kinesiska som språk kan man få upp en bok av Homeros på engelska. Men det finns många fynd att vaska fram.

Negationer av ett solrosfrö

2011-07-11T18:40:00.017+02:00

- till Ai Weiwei

jag kan inte föreställa mig att Du Fus båt en gång
låg förtöjd i denna flod av porslin
jag känner inte månskenet       ser bara diktens klarhet
dämpas rad för rad till en icke-människa
till en symbol som avhandlar och ändå undflyr allt
jag är ingen symbol      ej heller en sol som dör under hårda
solrosfröskal      barnens snövita kollapsade kött
är inte borta       gryningshorisonten kan inte
ha glömt denna smärta       såsom glaset inte hann skrika när det skar genom benen       måste vi skrika i varje grynings ljus
en jordbävning står aldrig stilla
kvävningen inträffar inte efter döden       staketen som planteras bort till världens ände
sätter handfängsel på den ännu skändligare tystnaden       därför räds jag inte
att den unga kvinnliga polisen tittar på min nakna kropp
den formades av elden precis som din
jag vet inget annat sätt att krossa       förutom att hundra miljoner gånger addera mina egna skärvor
de faller inte i jorden utan i floden som inte flyter
jag ignorerar det gyllengula som stenarna bär på       de måste fortsätta
att bära       som en droppe av Du Fus gamla tårar
hindra denna dikt från att förgås i en dödligt likgiltig skönhet

En dikt av Yang Lian 杨炼

Nattvandraren

2011-07-05T00:02:00.006+02:00

Här kommer han: nattvandraren!

Tunga fotsteg på de iskalla gatorna,
ur svartmögeldimman
in i svartmögeldimman.

Natten är hans bästa vän,
han känner alla dess pedanterier,
den är så välbekant, att han under dess inverkan
har präglats av dess säregna temperament.

Nattvandraren är den märkligaste av människor.
Du ser honom i den svarta natten:
Han bär en hatt av svart filt,
går med steg lika tysta som natten.

(Dai Wangshu, 1905-50. Foto: Josef Stuefer på Flickr)

Mmmmm.... Durian!

2011-07-02T12:42:00.012+02:00

Det var ett tag sedan jag skrev om någon bilderbok, men nu ska jag bättra mig. Och vad passar bättre att skriva om en varm sommardag än litet läskande frukt?

I Liu Xugongs 劉旭恭 söta bok Jag vill så gärna äta durian! 《好想吃榴槤》 är det en liten råtta som plötsligt drabbas av en häftig längtan efter att smaka på den taggiga frukten. Ni som någon gång har ätit durian eller befunnit er inom en 100-metersradie ifrån en durianfrukt vet att den har en minst sagt originell smak - surströmming i fruktskepnad, kanske man kan kalla den. Dess aficionados påstår att den är läcker, själv är jag något kluven i frågan.

Den lilla råttan är dock lyckligt ovetande om detta och springer runt och frågar de andra djuren i skogen om de vet hur durian smakar. De han först pratar med har ingen aning, men så småningom träffar han en flodhäst som menar att durian är fantastiskt gott, som en blandning av vattenmelon och ananas. Råttan lyckas få tag på en frukt och djuren samlas runt honom för att vara med när han skär upp den. Resultatet? Råttan svimmar och de andra djuren flyr.

Men till sist vågar råttan i alla fall smaka, och då inser han att frukten faktiskt är ganska god. Han övertalar de andra djuren att också prova varsin bit, och till sist traskar alla hem med en egen durianfrukt i bagaget.

Jag vill så gärna äta durian! är en taiwanesisk berättelse med lokal karaktär som också har översatts och publicerats i andra sydostasiatiska länder där durian är vanlig. Här i Sverige är det inte ofta man hittar färsk durian, men ibland kan man köpa duriangodis i asiatiska matvaruaffärer i Stockholm. Jag avråder från att duka fram det som överraskning till fredagsmyset - det har en smak och doft som kräver viss tillvänjning.

Boken finns förstås att låna eller beställa från Internationella biblioteket.

Ballader från Himalaya

2011-06-20T21:46:00.009+02:00

När jag undervisade i Lund förra hösten läste vi en kort novell av Ma Yuan 马原 med titeln "Irrande ande" 《游神》. I novellens inledning citerar Ma Yuan Borges och det märks att han åtminstone på den tiden var ordentligt influerad av den argentinske författaren, för "Irrande ande" påminner mig litet om Borges "Blåa tigrar" (eller för den delen Sheridan le Fanus "Grönt te") på så sätt att den kretsar kring ett mysterium som aldrig löses, en gåta som aldrig får något svar.

Ma Yuan är en av de författare som under 1980-talet påverkades starkt av tibetansk kultur och precis som sin kollega Ma Jian lät många av sina noveller utspelas i Tibet. Men där Ma Jians berättelser är grymma och ofta ganska groteska historier som ibland nästan tycks frossa i smuts och elände (förmodligen delvis ett resultat av den besvikelse Ma Jian upplevde när han äntligen nådde sina drömmars plats och insåg att den inte var ett himmelrike) är Ma Yuans noveller gåtfulla berättelser laddade med en fascination för tibetansk kultur och historia utan att för den skull vara lika överdrivet exotiserande som de flesta Tibetromaner som skrivs av han-kineser idag.

Nu finns Ma Yuans tibetanska noveller tillgängliga på engelska, i översättning av Herbert Batt. Ballad of the Himalayas heter boken, som kom ut på Mervin Asia litet tidigare i år. Läs dem gärna!

Devil's place - actionkomedi på papper

2011-06-12T18:02:00.016+02:00

Så här är läget för huvudpersonerna i Brian Gomez roman Devil's Place:

- Ning Somprasong slutade att gå på gatan i Thailand och började istället arbeta i Kuala Lumpur. Hon hoppas på att kunna skicka hem så mycket pengar att hennes dotter kan få en utbildning. Nu har hon två uppdrag på gång: först en träff med en arabisk affärsman och sedan ett jobb på en svensexa på samma hotell.

- Terry Fernandez är en halvlyckad musiker som ska gifta sig med utbildningsministerns dotter. När han kommer till svensexan på Grand och hittar sina vänner döda tror han omedelbart att ministern - som avskyr honom och inte vill att bröllopet ska bli av - försöker ta livet av honom.

- Chia Chee Ming är en paranoid taxichaufför som tror att CIA och regeringen är ute efter honom på grund av hans avancerade teorier om mänsklig kloning. Konstigt nog lyssnar ingen på hans ständiga varningar.

- Julio Chavez arbetar för CIA och avskyr sin postering i Malaysia. När en terrorist hittas död på ett rum på Grand förstår han att de kinesiska kommunisterna måste vara inblandade. Vilka andra skulle kunna ta död på en av de värsta arabiska terroristerna någonsin?

- Suleiman Salleh har återvänt till Malaysia efter att ha gömt sig i Indonesien i flera år. Den mest eftersökte mannen i Sydostasien har ett mycket viktigt uppdrag, men tror att han är förföljd av en homosexuell man.

- Fellatio Lim Boon Fatt är en hallick som har tappat bort en av sina flickor på Grand. Han tror att namnet Fellatio betyder "den grekiske makt- och önskeguden".

Alla dessa personer får uppleva hur deras vägar korsas en ödestiger natt på Grand och sedan på olika platser runt om i staden. Ning misshandlas av terroristen Ibrahim bin Ahmed, som har kommit till Malaysia för att överlämna en stor summa pengar till sina vänner i Jemaah Islamiyah. När hon ger igen ramlar han och slår skallen så svårt att han dör. Hon rafsar åt sig pengarna som han har strött ut över sängen och sticker. Det blir början på en lång och komplicerad jakt där bin Ahmeds partner Suleiman Salleh försöker få tillbaka pengarna och Ning och Terry, som ofrivilligt paras ihop under flykten, bara försöker klara livhanken. På vägen stöter de ihop med en tuff krogägare, en gammal man som letar efter sin katt, en korrumperad polis och en massa andra underliga typer.

Folk dör till höger och vänster, kulorna viner och det är konstigt nog roligt. Roligt på samma sätt som en fars där folk springer in och ut genom dörrar och missförstånden haglar och alla små detaljer till sist fogas ihop och visar sig passa precis. Brian Gomez driver med varenda fördom man kan tänka sig och skriver i korta lättlästa scener fulla av action. Här finns verkligen inte en död stund. Om jag någonsin har läst en bok som var som gjord för att filmatiseras så är det den här. Mengamuk!

För övrigt finns en novell av Brian Gomez i svensk översättning, den heter "Vad äter bögar?" och hittas i Karavan 2010:4.

I Kina lever man redan i framtiden

2011-06-08T21:37:00.004+02:00

China Daily har en kort men intressant intervju på engelska med SF-författaren Han Song 韩松, som menar att det inte är särskilt svårt att skriva science fiction i Kina, eftersom utvecklingen går så fort där att man hela tiden känner sig som om man befinner sig i en roman. Om det är en dystopi eller en utopi avslöjar han dock inte. Kanske är det också därför som SF känns som en av de mest intressanta genrerna i Kina just nu? Läs intervjun här!

En annan, betydligt längre, artikel på engelska om Han Song och andra SF-författare hittar man i Global Times.

Koreansk bilderbok om kinesiska tecken

2011-06-06T10:56:00.004+02:00

Och nu blir det reklam: Choi Sukhees jättefina bilderbok om kinesiska tecken, som jag har skrivit om tidigare på den här bloggen, finns nu även att köpa på svenska. En bra present om man har några mindre barn i sin närhet. Tolv kinesiska tecken avbildas med varsin fin liten dikt till. Jordbarn, himmelsbarn heter den och mer information om boken hittar man här, hos bokförlaget Trasten. Klicka gärna på bilden här nedanför om ni vill provbläddra litet!

Open publication - Free publishing - More picture books

Gränsland

2011-06-03T21:42:00.010+02:00

Shen Congwens 沈从文 klassiska roman Gränsland 《边成》har nu kommit ut i nyutgåva på förlaget Tranan. Det är en ovanligt vacker liten bok med rött tygomslag och enkel dekor i vitt, ett litet gammaldags utseende som passar alldeles utmärkt ihop med den enkla och litet gammaldags historien om Jadeflickan som växer upp tillsammans med sin farfar i den lilla staden Chadong, en plats där det sällan händer något märkvärdigt. Men när Jadeflickan blir större och vackrare blir hon också föremål för uppvaktning från två bröder och så småningom drabbas även Chadong av sorgliga händelser.

Gränsland är en enkel berättelse med en naiv ton som jag normalt inte är så helt förtjust i, men som trots allt har blivit en modern kinesisk klassiker. Göran Malmqvists typiska tonfall passar särskilt bra för just den här romanen. Det sägs att Shen Congwen en gång i tiden var påtänkt för ett Nobelpris men dog innan Svenska Akademien hade hunnit bestämma sig. Om det stämmer vet jag inte.

Två samlingar med noveller av Shen Congwen finns på svenska: Stillhet och rörelse, också den i översättning av Göran Malmqvist, och Ensamheten och vattnet i översättning av Nils Olof Ericsson.

Nio liv

2011-05-25T20:06:00.009+02:00

Idag fick jag för första gången en bok i brevlådan som skickats till mig i hopp om att jag ska skriva om den på den här bloggen. Det trodde jag aldrig. Självklart skriver jag. Men inte bara för att jag fick boken, utan för att den är intressant.

Nio liv. Livsberättelser för myndighetsbruk - brottstycken ur nio personakter från Maos Kina heter den ganska tunna volymen som består av en samling korta texter översatta av studenter i kinesiska vid Lunds universitet. Berättelserna är biografier av den sort som kineser ur alla skikt i samhället efter revolutionen då och då har tvingats skriva: när de har sökt medlemskap i Partiet, när de har sökt nytt jobb, när de har gripits av polisen, när de har hamnat under politisk utredning eller i andra situationer. Just de här berättelserna har hittats på olika loppmarknader där de sålts tillsammans med andra gamla papper.

Michael Schoenhals, professor i kinesiska, ligger bakom översättningsprojektet och har skrivit en mycket intressant inledning där han berättar om bakgrunden till systemet med biografier (inte särskilt förvånande var det en idé man hämtade från Sovjet och sedan genomförde i ännu större skala) och ger också exempel på råd och anvisningar ur de vägledningar för biografiskrivning som florerade i Kina - den som skrev kunde nämligen mycket väl behöva en instruktion som gav förslag på frågor och ämnen som borde tas upp i berättelsen, till exempel:

Tala om vilka de huvudsakliga medlemmarna i din familj varit respektive är, vad de heter, vad de arbetar med, deras politiska läggning och attityd, religion, etc. Vilket inflytande har de haft på dig och var befinner de sig för tillfället? Hur är dina relationer till dem?

eller

Har du någon gång varit med i reaktionära politiska partier och förbund, säkerhetstjänster, arméer, myndigheter, gendarmerier, poliser, feodala hemliga sällskap, eller andra reaktionära organisationer eller förbund? Om så är fallet, när och var skedde detta och vilken position innehade du? Vad för slags aktiviteter som inte är i folkets bästa ägnade du dig åt? Vad blev resultatet? Vad är din relation idag? Vem kan bekräfta detta? Hur ser du idag på dessa ting?

Idag hittar man förstås färdiga biografimallar på internet.

De nio livshistorierna är ganska korta och ingen av personerna som skriver har egentligen varit med om något särskilt storslaget eller spännande. Ändå är det både sorgligt och gripande att se hur angelägna de är om att vända ut och in på sig själva för att visa sin goda vilja (även om ett par av dem faktiskt inte är helt uppriktiga).

En aning komiskt är det att läsa om skrivbiträdet Yang ("mannen det sket sig för") som varje gång han nämner ordförande Mao i texten väljer att börja på ny rad - så gjorde man nämligen förr i tiden, när man nämnde kejsaren i skriven text. Direkt tragiskt är det att höra berättelsen om läraren Wang Boda, som begick självmord 1968 efter att hans grannar hade organiserat en "studiecirkel" där de "undersökte hans förgångna". Samma grannar som tio år senare skrev under ett undersökningsprotokoll där de hävdade att han dog för att "han inte blev klok på Partiets policy".

Nio liv har kommit till som en del i det arbete som bedrivs vid Forum för litteraturens offentligheter (FOLIO) vid Lunds universitet, där man undersöker hur "författare och olika konstellationer av läsare uppträder som aktörer på skiftande arenor och därvid använder litteraturen för mer eller mindre tydligt formulerade syften". Mer information om projektet och andra publikationer som har utkommit inom dess ramar hittar man här.

Ett tillägg: De som har översatt texterna heter Johannes Asplund, Martin Eriksson, Aron Fredriksson, Niklas Larsson, Hengyi Lü, Erik Neppelberg, Eva-Britt Olsson, Katri Rantonen, Victor Sandberg, Fredrik Uddenfeldt, Mejfang Wang och Maria Widstrand.

Vill man ha ett eget exemplar av Nio liv alldeles gratis så kan man skicka ett mail till Michael [punkt] Schoenhals [snabel-a] ostas [punkt] lu [punkt] se

Jag har inga fiender, jag hyser inget hat

2011-05-13T18:44:00.004+02:00

Utkommer på Weyler förlag, hösten 2011. Från förlagets webbplats:

I december 2008 undertecknade Liu Xiaobo tillsammans med ett hundratal andra kinesiska intellektuella Charta 08, ett politiskt manifest för ökad demokrati. Då hade han varit känd sen länge som en av de främsta regimkritikerna. Kort efter undertecknandet blev han arresterad. Den 25 december 2009 dömdes Liu till elva års fängelse för »uppvigling till omstörtande verksamhet«. Nu sitter han isolerad i fängelse i nordöstra Kina.

2010 tilldelades Liu Nobels fredspris »för sin långa och våldsfria kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina«, och nu publiceras för första gången de texter och dikter av honom som spelat en stor roll för den intellektuella oppositionen i Kina. Det handlar om litteratur och politik, om civilsamhället och de nya sociala medierna, om Kinas bönder och ledningens blinda nationalism. Liu har jämfört med Nelson Mandela och Andrej Sacharov. Skillnaden är att vi hittills vetat så lite om honom. Nu vet vi snart mer.

Liu Xiaobo föddes i Changchun i nordöstra Kina 1955. Under kulturrevolutionen var familjen förvisad till Inre Mongoliet. Liu blev doktor i litteraturhistoria 1988, men förlorade sin tjänst efter händelserna på himmelska Fridens torg 1989, där han spelade en viktig roll.

Taiwanesisk filmfestival i Stockholm

2011-05-02T18:52:00.004+02:00

En mini-festival med film från Taiwan anordnas på Internationella biblioteket 28-29 maj i samarbete med Taipei Mission in Sweden. Klicka på bilden nedan för mer information, eller gå till Internationella bibliotekets webbplats.

Fabulerar, förskräcker, förlöser - del 2

2011-04-29T21:03:00.013+02:00

Det här är andra delen av artikeln "Fabulerar, förskräcker, förlöser". Första delen hittar du här.

Det röda fältet är en episk roman om en familj och dess vedermödor före och under den japanska invasionen, när kommunister, nationalister, lokala rövare och japanska soldater alla gör sitt bästa för att ta livet av varandra. Det är också historien om två egensinniga och viljestarka individer som älskar varandra med sådan frenesi att deras kärlek blir till en plåga. Romanen blev Mo Yans stora genombrott och filmades senare av regissören Zhang Yimou, som på så sätt i sin tur vann internationell berömmelse och Guldbjörnen i Berlin 1987. Rent språkligt är det en av Mo Yans vackraste romaner där han excellerar i de långa meningar med underbara adjektivkonstruktioner som är något av hans kännetecken. Samtidigt visar han också på sin ovanliga förmåga att förena ett groteskt och skrämmande innehåll med ett poetiskt uttryckssätt:

Förra året hade ett tiotal uppsvällda ruttnande åsnor och hästar flutit i Det svarta vattnets flod. De hade lagt till vid växterna i det grunda vattnet vid strandkanten och där låg de med magen i vädret tills de inte kunde svälla mer utan exploderade så att deras vackra tarmar flöt ut likt blommor på vattnet och rännilar av mörkgrön vätska långsamt rann ut i floden.

En annan typisk egenskap hos Mo Yans romanpersonligheter visar sig också i Det röda fältet, nämligen deras sammansatta natur. Romanens "farfar", Yu Zhan'ao, är en burdus karl som inte drar sig för att mörda någon för att få vad han vill ha och som i princip våldtar sin blivande hustru i sorghumfältet. Ändå blir han, i rätt situation, en hjälte. Han klarar inte av att uttrycka sin kärlek till sin son eller sin kvinna, som han bedrar och slåss med, men älskar dem ändå över allt annat på jorden. Han är "larger than life" men samtidigt så trovärdig som en historia av det här slaget tillåter. Samma mångfacetterade bild av nordkinesiska bönder visar Mo Yan i porträttet av fjärde farbror Fang i Vitlöksballaderna: en brutal patriark som inte drar sig för att misshandla sin egen dotter när hon vägrar att gifta sig med den man han har utsett - men samtidigt en person som kämpar hårt för att försörja sin familj och som kan visa prov på stor omtänksamhet och humor.

Det är inga trevliga eller idealiserade porträtt av bönder som Mo Yan målar upp, men de känns oerhört trovärdiga och realistiska utan att vara nedvärderande eller förgrovande. Även om man inte gillar personernas handlingar förstår man varför de har blivit sådana de är och kan inte undgå att trots allt känna stark sympati för dem. De flesta av hans romaner innehåller dessutom starka kvinnor som både är listiga och modiga, och lika aktiva när det gäller att driva handlingen framåt som de manliga huvudpersonerna. Dai Fenglian i Det röda fältet beskrivs till och med som hjärnan bakom männens krigslister, en klipsk affärskvinna som ensam driver ett brännvinsbränneri och inte drar sig för att bryta mot konventionerna.

Typiskt för Mo Yans alla verk är den varma medkänslan och inlevelsen. Till skillnad från till exempel Su Tong, vilken ofta framstår som en kylig observatör som registrerar och nedtecknar det som sker, är Mo Yan alltid helhjärtat engagerad i sina romanfigurers göranden och tar tydligt ställning för eller emot dem. Hans empati och patos rycker också läsaren med sig. Vitlöksballaderna handlar om en grupp utfattiga bönder som får nog av korrumperade statstjänstemän och gör uppror. Mo Yan skrev romanen i mitten av 1980-talet, när han hade läst rapporter i tidningarna om en bonderevolt. I boken låter han en ung officerare tala till böndernas försvar i vad som måste vara en av de djärvaste anklagelser mot vanstyre och svågerpolitik som framförts i en modern kinesisk roman:

"Det är domstolens åsikt att era kommentarer inte har det minsta med målet att göra!" sade huvuddomaren.

"Mitt anförande blir mer och mer relevant för svarande Zheng Changnians försvar", sade den unge officeren.

"Låt honom tala! Låt honom tala!" började åhörarna skrika igen. Gao Yang såg den unge officeren plocka fram en vit näsduk och torka sig i ögonen.

"Nå, tala då!" sade huvuddomaren. "Allt ni säger antecknas och ni får själv stå för vad ni har sagt."

"Javisst! Vågar jag tala så vågar jag också stå till svars för vad jag säger!" stammade officeren och fortsatte: "Jag anser att 'vitlöksincidenten' borde vara en varningsklocka för vårt parti. Om ett parti eller en regering inte ser till folkets bästa har folket rätt att störta det eller den!"

En underlig tystnad lägrade sig i rättssalen och luften tycktes tätna och vibrera. Trycket mot Gao Yangs trumhinnor var nästan outhärdligt. Huvuddomaren skakade i hela kroppen och ansiktet var täckt av svett. Han sträckte ut handen mot temuggen men välte omkull den så att det röda teet blötte ned den vita bordsduken och ljudligt droppade ned på golvet. "Vad ... Vad tar ni er till?" sade han. "Sekreterare, anteckna vad han säger. Och missa inte ett enda ord."

Den unge officeren var likblek i ansiktet och ett ömkligt uttryck drog över hans ansikte.

Gode broder, bad Gao Yang tyst, säg inget mer ...

Mo Yan har inte enbart förankrat sitt författarskap i traditionell berättarkonst. Vid ett flertal tillfällen har han också experimenterat med helt andra uttryckssätt i historier som går över gränsen till det absurda. I romanen De tretton stegen 《十三步》 från 1989 utgörs huvudtemat till exempel av en berättelse framförd av en man - "han" - som sitter inspärrad i en stor järnbur och betraktas av "oss". Höjdpunkten på denna absurdistiska bana nås kanske i romanen Brännvinets rike 《酒国》 från 1992 (i engelsk översättning av Howard Goldblatt med titeln Republic of Wine). Polisinspektör Ding Gou'er skickas till Brännvinslandet för att undersöka rykten om kannibalism. Han finner sig snabbt försatt i ett tillstånd av höggradig berusning som gör det omöjligt för honom att blir klar över om anklagelserna verkligen är sanna. Det sägs att Mo Yan vid ett tillfälle deltog i ett fylleslag som däckade honom så totalt att han fick tillbringa tre dagar på sjukhus. Kanske är det vad som krävs för att en författare ska kunna skildra druckna hallucinationer av det slag som Ding Gou'er upplever. Romanen är också något av en meta-roman, där Ding Gou'ers misslyckade polisutredning varvas med brev till Mo Yan från en ung, aspirerande författare, vars grymma historier också kretsar kring anklagelserna om barnamord och kannibalism i Brännvinslandet. Boken avslutas med att författaren Mo Yan själv besöker platsen och snabbt sups under bordet av sina värdar.

I en annan stor roman med den i Kina ganska provocerande titeln Stora bröst och bred bak 《丰乳肥臀》 , har Mo Yan återigen knutit an till sin bondebakgrund. Romanen handlar om en kvinna som i fattigdom och elände kämpar för att ta hand om sin stora barnaskara. Den utspelar sig under perioden från 1900-talets början fram till tiden efter Maos död och speglar det fiktiva nordöstra Gaomis utveckling genom krig och revolutioner. Som litteraturvetaren Shelley W. Chan har påpekat låter Mo Yan här tyngdpunkten vila helt på kvinnorna medan männen framställs som degenererade och löjliga figurer. Romanens berättare, son till den kvinnliga huvudpersonen och en svensk missionär, är till exempel helt bröstfixerad. Hans beteende och det faktum att Mo Yan utmanar den gällande historieskrivningen genom att låta den enda riktige karlakarlen i boken vara officer och medlem i Kuomintang ledde till skarp kritik från konservativt håll. Men romanen belönades också med stora litterära priser. Stilistiskt påminner Stora bröst och bred bak om Det röda fältet med sin breda episka form och sitt överdådiga bildspråk.

Mo Yan lämnade armén 1997 - hans överordnade lär ska ha utbrustit i ett "Äntligen!" när de fick hans avskedsansökan - och har därefter bland annat arbetat på åklagarmyndighetens dagstidning i Beijing. Numera är han heltidsförfattare.

Det du just har läst är andra delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Där finns också artiklar och översättningar av och om Wang Anyi, Li Ang, Hong Ying, Gao Xingjian, Yang Lian, Wan Zhi och Li Li. Och det finns fortfarande några exemplar av numret kvar att köpa, om man vänder sig till Karavan-redaktionen ...

Vill du läsa mer om Mo Yan och vad han har skrivit på senare tid kan du till exempel klicka på etiketten här nedanför, så hittar du några tidigare blogginlägg med honom i fokus.

Fabulerar, förskräcker, förlöser - del 1

2011-04-26T19:29:00.010+02:00

Kanske läste du förra året en liten notis i tidningen om några kinesiska gruvarbetare som hade blivit instängda vid ett ras. Gruvolyckor är vanliga i Kina, men det som gjorde att just den här händelsen uppmärksammades i medierna var att de instängda gruvarbetarna överlevde i flera dagar genom att dricka smältvatten och äta kol. Dock behöver man inte vara gruvarbetare för att veta att kol går bra att stoppa i magen. Författaren Mo Yan har till exempel provat på samma diet när han var liten. Inte för att han instängd i en gruva, utan bara för att han var så förskräckligt hungrig.

Om man vill roa sig med att hitta en kinesisk författare som är den totala motsatsen till nobelpristagaren i litteratur år 2000, Gao Xingjian, är det inte otroligt att man fastnar för Mo Yan. Gao kommer från en utpräglat intellektuell och välbärgad familj där han redan som liten hade tillgång till både klassisk kinesisk och modern västerländsk litteratur. Mo Yan däremot föddes i en utfattig bondfamilj i nordöstra Kina 1955 och gick bara några få år i skolan innan han vid elva års ålder skickades ut på fälten för att vakta boskap. Eftersom han växte upp under den stora hungersnödens tid bestod familjens föda till största delen av blad, rötter och bark - alla träd på slätten där Mo Yan växte upp hade skalats rena av hungrande bönder. Barnen i byn blev tidigt experter på vad som var ätbart och drog sig inte för att provsmaka de mest underliga "rätter". Vid ett tillfälle fick de syn på en kärra med kol som stod parkerad utanför byskolan. Ett av barnen tog sig en tugga och det dröjde inte länge förrän halva byn till rektors stora förskräckelse kalasade på lasten.

Även om en sådan uppväxt måste ha varit värre än vad vi välmående svenskar kan föreställa oss menar Mo Yan att den så här i efterhand är en stor tillgång, eftersom den ger honom inspiration och drivkraft i skrivandet. Det var faktiskt också hungern som drev honom att en gång ge sig in på författarbanan. I pauserna under arbetet på fälten brukade bönderna nämligen ägna sig åt att diskutera det de var allra mest intresserade av - mat. Alltid fanns det någon som kunde berätta om fantastiska maträtter han hade hört talas om. En av bönderna, en före detta intellektuell som hade skickats ut på landsbygden efter att ha stämplats som högerman, kände till en författare som tjänade så mycket pengar på sitt skrivande att han kunde äta jiaozi - små fläskfärsfyllda degknyten - tre gånger om dagen. Det fick Mo Yan att bestämma sig. Författare var vad han skulle bli.

Men hur blir en fattig bondpojke författare? Och vad ska han skriva om? I Gaomi i Shandong-provinsen där Mo Yan växte upp existerade nästan ingen skriftlig litteratur alls. Det dryga dussinet böcker som fanns att tillgå i de ungefär lika många byar som låg utspridda över slätten var värdefulla föremål och inte något som en ung pojke fick låna hur som helst. För att få tillstånd att läsa i dem var Mo Yan tvungen att först utföra diverse sysslor åt bokägarna. Vid ett tillfälle mutade han till och med stenhuggarens dotter med frukt för att få läsa några kapitel i hennes fars samling med gamla gudaberättelser. För en pojke som var beredd att äta kol för att mätta magen var det ett enormt högt pris att betala.

1976 valde Mo Yan den enda möjlighet till högre utbildning och karriär som kinesiska bondpojkar och bondflickor hade att tillgå: han tog värvning i armén. Där upptäcktes snabbt hans begåvning och han gick vidare till att studera och skriva litteratur. Till en början skrev han, helt i överensstämmelse med tidsandan, politiskt korrekta historier om fattiga proletärer som avslöjar intrigerande kontrarevolutionärer, men lyckades ändå inte publicera sig eftersom berättelserna inte var tillräckligt "revolutionära". Först 1981 fick han ge ut sin första novell. Så småningom tröttnade han dock, i likhet med de flesta andra kinesiska författare, på begränsningarna och började leta efter ett nytt och eget sätt att uttrycka sig på.

Utan tvivel är Gabriel Garcia Marquez och William Faulkner de två icke-kinesiska författare som mest har påverkat det sena 1900-talets kinesiska litteratur. Marquez magiska realism går igen i ett antal romaner och ekon av Hundra år av ensamhet kan spåras i till exempel Li Ruis Släktgården. Faulkners Yoknapatawpha har kinesiska motsvarigheter i såväl Su Tongs Fengyangshu som Mo Yans Gaomi. Mo Yan har själv beskrivit mötet med Faulkner i mitten av 1980-talet som förlösande och en vändpunkt för hans författarskap. Det var inte så mycket själva romanerna som det Mo Yan läste om Faulkners livsstil och tankar kring skrivandet som påverkade honom. Kanske kan man beskriva det som att han plötsligt insåg att det är tillåtet att använda sina egna erfarenheter och samtidigt ta sig friheten att fabulera hur man vill, till exempel uppfinna sig en egen hembygd där allt är möjligt. Det faktiska nordöstra Gaomi, som i princip bara bestod av ett vidsträckt slättland med några byar på, förvandlades med hjälp av Mo Yans penna till en plats med sjöar, träsk, skogar, städer och allehanda djur som sannerligen inte hör hemma i den delen av Kina. Enligt berättaren i romanen Det röda fältet 《红高梁家族》 är nordöstra Gaomi "den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, mest heroiska och uslaste, mest stordrickande och passionerade platsen i hela världen".

Det var som att lyfta locket av en gryta, denna känsla av förlösning och tillåtelse. Mo Yan lät sig föras bakåt i tiden, till sin barndom, då han låg och fantiserade om allt mellan himmel och jord medan djuren betade runt omkring honom. Han var ett extremt pratsamt barn som aldrig kunde hålla tyst, vare sig när han var ensam eller när han var tillsammans med andra, och pseudonymen Mo Yan - "inga ord" - tog han sig i ett försök att betvinga sin natur (hans riktiga namn är Guan Moye). I sitt nya skrivande lät han sig nu inspireras av de historier som hans äldre släktingar hade berättat för honom och hans syskon på kvällarna när han var liten. En del av dessa historier har han sedan vävt samman och använt som stomme i flera av sina verk. Inflytandet från folklig berättarkonst är tydligt i romaner som Det röda fältet och Vitlöksballaderna, samt i många av hans noveller. I romanen Vitlöksballaderna 《天堂蒜苔之歌》 inleds till exempel varje kapitel med en vers framförd av en blind balladsångare, och insprängda i den samhällskritiska texten finns gamla legender och sagor som berättas av bönderna själva under arbetet på fälten.

Det du just har läst är första delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt just nu. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Resten av den här artikeln kommer i en annan post eftersom den blir litet för lång annars. Så - fortsättning följer! Läs del 2 här!

Kinesiska samtidigheter

2011-04-18T20:59:00.009+02:00

Få personer jag känner har samma bredd i sitt vetande och sina intressen som Göran Sommardal, och det är alltid ett nöje att läsa det han skriver eller samtala med honom. Nyligen utkom han med essäsamlingen Kinesiska samtidigheter - sju kapitel om den skrivna erfarenheten (Symposion), en bok om den kinesiska litteraturen i nuet och det förflutna och om hur de olika tidsperspektiven och erfarenheterna samspelar med varandra.

Som vanligt måste man anstränga sig en aning när man läser Görans texter. Det är inte alltid lätt att reda ut de invecklade ordslingor som är något av hans specialitet. Men intressant är det och texterna får en att tänka och vilja läsa vidare, vilket ju inte alltid är fallet när man har läst ut en bok.

Här finns berättelser, dikter och romanutdrag som i sig är väl värda bokens pris, som den outsägligt sorgliga och absurda historien om mannen som letade efter en text han en gång sett och som förstörde hans liv, eller Yin Lichuans stycke om folket - detta svårfångade begrepp som kan ha så många olika betydelser.

Och så finns de där reflektionerna man själv har gjort då och då, som att kinesiska intellektuella kan ägna en hel middag åt att diskutera någon sedan länge avdöd politikers uttalanden på 1930-talet med samma iver som om de hade gjorts igår, vilket ytterligt få svenskar skulle göra. Eller det alldeles hisnande perspektivet att det enda som gör en Norén-pjäs aningen främmande för en kinesisk publik är att det i Kina inte finns en enda intellektuell över 50 som har undgått att direkt eller indirekt drabbas av internering, degradering, förvisning, tortyr, mord, trakasserier, husarrest, vansinne eller självmord.

För teckenanalfabeterna?

2011-04-06T20:22:00.004+02:00

Jag som alltid klagar på att jag är halvanalfabet, jag borde kanske skaffa den här appen till min telefon? Den omvandlar tal till text. Undrar bara vilken sorts kinesiska som gäller - det vore ju litet misslyckat om det visade sig att den enbart fungerar för hakka eller minnanhua...

Någon som har provat? Eller testat liknande appar? Det vore ju onekligen praktiskt att kunna tala in text som man vill e-posta eller lägga ut på Twitter eller liknande. Fast förödande för mina återstående skrivkunskaper, förstås.

Anteckningar i livets marginaler

2011-04-03T17:56:00.008+02:00

Jag råkade göra misstaget att gå in på Hedengrens bokhandel idag (jag säger "misstaget" för att det brukar bli så dyrt när jag besöker dem - man kan helt enkelt knappt lämna butiken utan en stor hög med böcker) och där fick jag i vanlig ordning syn på något som gjorde mig glad - en mycket vacker utgåva med noveller och korta essäer av Qian Zhongshu i engelsk översättning. Humans, Beasts and Ghosts heter den, och innehållet är hämtat från två av Qians samlingar: 《写在人生边上》, Anteckningar i livets marginaler samt 《人‧獸‧鬼》, Människor, odjur och monster.

Qian Zhongshu var verkligen en författare som kunde se rakt igenom människors utanverk och skoningslöst avslöja den ofta rätt solkiga verkligheten, men oftast med en stor dos humor. Hans stora roman 《围城》, Belägrad fästning, finns inte i svensk översättning men kan man kinesiska bör man verkligen läsa den. I Belägrad fästning (som publicerades 1947) kommer en utbytesstudent hem till Kina efter inte alltför framgångsrika studier utomlands, men vad gör väl det - man kan ju alltid köpa sig en examen. Värre är det med kärleken. Den går väl kanske också att köpa, men har en tendens att ställa till med besvär som inte direkt blir mindre av inbördeskrig och annat politiskt elände. Titeln är hämtad från ett franskt talesätt:

Le mariage est une forteresse assiégée, ceux qui sont dehors veulent y entrer, ceux qui sont dedans veulent en sortir.

Jag behärskade mig och köpte inte Humans, Beasts and Ghosts, även om bara omslaget var värt pengarna. Men jag rekommenderar alla som inte kan kinesiska att läsa den. Personligen är jag rätt förtjust i den korta novellen《魔鬼夜访钱钟书先生》, "Djävulen avlägger nattlig visit hos herr Qian Zhongshu". Det är en humoristisk historia som är mycket "europeisk" till sin karaktär och påminner en om att Qian Zhongshu faktiskt tillbringade många år i Europa med att studera engelsk och fransk litteratur.

Days of Change

2011-04-02T19:16:00.007+02:00

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om romanen Echoes of Silence av den malaysiska författarinnan Chuah Guat Eng. Jag tyckte mycket om den, så när jag såg att Chuah hade kommit ut med en ny roman var jag ju tvungen att läsa den också.

Den nya boken heter Days of Change och handlar om Hafiz, en 55-årig man i fastighetsbranschen som har varit med om en olycka. Han har ramlat ner i en ravin och tappat minnet. Nu är han hemma igen och mår bra fysiskt, men av någon anledning känner han en stark motvilja mot sin vackra unga fru och klarar inte av att tala med en psykolog om sina problem. Vad han gjorde uppe vid ravinen har han inte heller något minne av.

Situationen plågar honom och han bestämmer sig för att börja skriva dagbok med utgångspunkt i hexagram från den kinesiska spådomsboken Yijing (I Ching). Han flyttar ut ur huset och bosätter sig i en tom lägenhet som han har ägt länge men aldrig använt sig av. I takt med att han skriver kommer minnena tillbaka. Men kan han verkligen lita på dem? Är det sanningen han minns, eller bara fantasier?

Days of Change kunde ha varit en mycket bra roman, om det inte vore för att den är alldeles för tätt sammanlänkad med Echoes of Silence. En underlig åsikt, kan man tycka, med tanke på hur mycket jag gillade den första romanen. Men här känns det mest som om kopplingen mellan böckerna är till för att Days of Change ska kunna dra nytta av den första romanens popularitet. Hafiz är den pojke som växte upp tillsammans med Michael, mannen som var förlovad med Ai Lian, huvudpersonen i Echoes of Silence. Ai Lian och hennes dotter Anna dyker upp här och var i romanen, men egentligen har de ingen betydelse för bokens handling. Den hade fungerat lika bra utan kopplingarna till Echoes of Silence, och just därför blir det litet krystat att läsaren hela tiden förutsätts ha läst och komma ihåg den första romanen. För mig sänker det betyget en hel del.

Det som fastnar är beskrivningen av laglösheten, att mäktiga människor kan göra som de vill med andras liv och egendom. Att de kan bränna upp hus, driva bort människor från deras jord och komma undan utan straff för att de har de rätta kontakterna. Det får mig att tänka på den indonesiska romanen Saman, också en alldeles utmärkt bok om våld och exploatering.

Någon gång ska jag försöka få tag på Chuah Guat Engs noveller också - dem ser jag verkligen fram emot att läsa.

Frispråkig frifräsare

2011-03-19T09:35:00.017+01:00

Eftersom mina två senaste inlägg handlade om spioner så tänkte jag att det kanske kan vara läge att skriva en kort post om Murong Xuecun, som ju också har extraknäckt litet i den branschen - ja, nästan i alla fall.

Murong Xuecun 慕容雪村 är den före detta advokaten som slog igenom som författare på internet och blev känd för sina osminkade skildringar av unga storstadsmänniskors liv, den sorts berättelser som med anglo-inspirerad vokabulär brukar kallas slacker-romaner. I en tidig artikel i Folkets dagblad beskrev han sig själv som vulgär, pessimistisk och utan andra ambitioner än att äta och dricka gott, men det tvivlar jag litet på. Hur som helst är han en populär författare och säljer bra.

Förra året bestämde sig Murong Xuecun för att prova något nytt. Under en knapp månad lät han sig dras in i ett av de många olagliga pyramidförsäljningsnätverk som existerar i Kina och som oftast slutar med hundratals, ibland tusentals, ruinerade försäljare på bottennivån. Murong Xuecun infiltrerade en av dessa organisationer, avslöjade företaget för polisen och skrev ett uppmärksammat reportage i Southern Metropolis 南都周刊, 《慕容雪村卧底传销23天》 "Murong Xuecuns 23 dagar som undersökande reporter". Reportaget omarbetade han sedan till en bok som har fått titeln 《中国少了一味药》, Den saknade ingrediensen, och för vilken han belönades med Folkets litteraturpris 2010 (kan man inte kinesiska så finns en artikel på engelska om uppdraget att läsa i Kinas Dagblads nätutgåva).

Så långt låter ju allt gott och väl, men när Murong skulle ta emot priset fick han inte framföra det tal han hade förberett. Varför? Tja, man kan väl ana att det beror på vissa av formuleringarna i talet, som till exempel: "För en författare är äkta mod inte att ta sig an ett pyramidbolag. Det är att lugnt säga sanningen när andra tystas ner och när sanningen inte får avslöjas" eller "Allt kinesiskt författarskap uppvisar symptom på sinnessjukdom" eller "Det här är kastrerat skrivande. Jag är en proaktiv eunuck. Jag kastrerar mig själv innan kirurgen höjer skalpellen."

Naturligtvis finns en översättning av talet till engelska, som bland annat går att läsa här - där ni också får en bild på Murong Xuecun i stilig vit kostym.

Vill man läsa hans böcker så finns de förstås på nätet och på Internationella biblioteket. Ett av hans verk, 《成都，今夜请将我遗忘》, finns i engelsk översättning med titeln Leave me Alone: a novel of Chengdu (utgiven i Australien, vilket kan göra den litet svår och dyr att få tag på). Den romanen har även gjorts om till en tv-serie, som dock plockades bort från tv-tablåerna eftersom myndigheterna i Chengdu ansåg att den gav en för mörk bild av staden ...

En broderad sko

2011-03-05T17:51:00.012+01:00

Alla som har läst några romaner eller sett några filmer som utspelar sig under kulturrevolutionen vet att det är vissa kulturfenomen som går igen och som man ofta refererar till när man skildrar den här tiden. Ett typiskt exempel är den nordkoreanska snyftaren Blomsterflickan som rörde mången kinesisk revolutionärs hjärta på 1970-talet (vad annat kan man vänta sig när det är självaste Kim Il-sung som står för manus?).

Blomsterflickan var en godkänd film med revolutionärt innehåll, men det fanns även annan kultur som frodades litet mer i skymundan. En av de många så kallade "handkopierade böcker" 手抄本 som cirkulerade i hemlighet var spionromanen 《一只绣花鞋》En broderad sko och dess uppföljare 《梅花党》Organisationen Plommonblomman. Bägge romanerna skrevs av Zhang Baorui, en ung man som arbetade vid smältugnarna i en fabrik i Beijing och brukade underhålla sina arbetskamrater med fantastiska berättelser om spioner, sköna damer och spännande äventyr. Zhang kom från en "intellektuell" familj och fick därför inte bli rödgardist, men han hängde ändå i hasorna på de mer politiskt avancerade kamraterna och deltog så gott han kunde i olika politiska aktiviteter och i likhet med många andra ungdomar gav han sig ut på långa resor runtom i landet. Arbetet på fabriken fick han när han bara var 16 år, och året därefter började han fästa sina berättelser på papper.

Han skrev på kvällarna och naturligtvis i hemlighet, för hans berättelser var inte av det slag som partiet accepterade och som författare av underjordisk litteratur kunde man råka mycket illa ut. Men han skrev inte för byrålådan. Han gav ett exemplar av boken till sin storebror som tog med den till Inre Mongoliet, dit han skickades för att "lära av bönderna". Broderns vänner skrev av den för hand och gav den vidare till andra bekanta. Och på det sättet spred sig berättelsen över landet, precis som många andra liknande romaner.

Eftersom Zhang Baorui skrev under pseudonym så var det bara ett fåtal personer som kände till författarens riktiga identitet. Men Zhang fortsatte att skriva, även om han vid flera tillfällen var tvungen att förstöra manuskript för att de inte skulle komma till myndigheternas kännedom.

Så småningom tog kulturrevolutionen slut och Zhang började studera journalistik. Han har arbetat både som journalist på Nya Kina och som redaktör för bokförlaget med samma namn. Men att det var han som var författare till en av de mest populära bokserierna under 1970-talet var det få som visste förrän man 2001 bestämde sig för att ge ut några av böckerna i nytryck. En riktig nostalgichock för de medelålders och en intressant bekantskap för många yngre.

Så vad handlar de om då, Zhangs romaner? Ja, En broderad sko är en spionhistoria som börjar med att huvudpersonen, poliskommissarie Long Fei, får i uppdrag att utreda mordet på en ung kvinna. Först verkar det vara ett simpelt våldtäktsfall, men så småningom visar det sig att kvinnan hade kontakter utomlands och att hon förmodligen har stulit hemliga dokument och vidarebefordrat dem till en okänd uppdragsgivare. Och flera saker med fallet får Long Fei att minnas en vacker men mystisk ung kvinna som han kände i sin ungdom, och som mot sin vilja tvingades arbeta för sin far i den kontrarevlutionära organisationen Plommonblomman.

Det märks att Zhang bara var 17 år när han skrev En broderad sko. Berättelsen varvar händelser i nutid med tillbakablickar i Long Feis förflutna, och ibland avslöjar han litet för mycket eller låter tidsperspektiven flyta ihop på ett sätt som inte fungerar. Han beskriver snarare än gestaltar och det hela är en aning träigt. Men å andra sidan kan Zhang inte ha haft många böcker att lära av, eftersom hans egen tillgång på litteratur var mycket begränsad. Och nog kan man förstå att romanen måste ha fascinerat läsarna med sin spännande spionintrig och sina ovanligt kittlande beskrivningar av nakenbad, fuktiga röda läppar och blomstertatueringar på onämnbara kroppsdelar. Kanske inte en bok man idag läser för underhållningens skull, men absolut intressant som historiskt dokument.

Zhang Baorui är numera en erkänd och aktiv författare och många av hans romaner, både gamla och nya, går att köpa i kinesiska boklådor.

En kinesisk spions memoarer

2011-02-19T10:24:00.005+01:00

Se här: en spännande bok om en kinesisk dubbelspion som samlade in information om USA och Taiwan åt kinesiska myndigheter samtidigt som han gav hemligt material från Kina åt regeringen på Taiwan. 《一个中国间谍的回忆》, En kinesisk spions memoarer, heter den. Författaren kallar sig Song Wen och påstås numera bo och arbeta i USA.

Om berättelsen är sann är svårt att veta - mitt förtroende för den här sortens kinesiska biografier är inte så jättehögt. Men om den är sann så lär den ju vara mycket intressant att läsa. I likhet med många andra starkt politiska böcker av denna typ har den publicerats av Mirror Books i Kanada, där man också kan läsa mer om innehållet (på kinesiska).

Här nedan ser ni en liten promotionvideo för boken. En kul idé med de kända spionerna, tycker jag, men kanske inte så helt skickligt utförd.

För den som inte förstår den kinesiska texten i filmen kan den sammanfattas ungefär så här: Song Wen arbetade som dataingenjör i USA när hans storebror 1988 övertalade honom att börja spionera för Kina. Snart var han involverad med ett antal organisationer på både nationell och regional nivå och dessutom lämnade han ut information till taiwaneserna. Ett minst sagt komplicerat läge, och snart började hans arbetsgivare ana att allt inte stod rätt till ...

Drömmar om röda gemak

2011-02-02T15:59:00.005+01:00

Igår var det officiell släppfest (som det numera kallas) för sista delen av den svenska översättningen av Cao Xueqins mastodontverk från 1700-talet: Drömmar om röda gemak. 3646 sidor som förmodligen bör avnjutas i en följd om man inte ska virra bort sig bland alla personer med likartade namn i den stora familjen Jia. Jag vågar mig inte ens på att försöka sammanfatta den klassiska kärlekshistorien mellan Baoyu och Daiyu här, utan hänvisar fegt till Wikipedia istället.

Pär Bergman, som har gjort en jätteinsats med översättningen, får väl härmed utnämnas till Sveriges främste rödolog.

Här är böckerna som ni raskt ska inhandla inför den långa, sysslolösa sommarsemestern:

Del 1: Guldåldern
Del 2: Silveråldern
Del 3: Kopparåldern
Del 4: Järnåldern
Del 5: Stenåldern

Alla publicerade på Atlantis bokförlag.

Romantik!

2011-01-28T15:19:00.002+01:00

Ja, här är den då: trailern för Zhang Yimous film Under the Hawthorne Tree. Romantik i kubik. Snart på en biograf och i en bokhandel nära dig.

En ungdom i myrstacken

2011-01-23T09:55:00.017+01:00

Jag är trött, otroligt trött. Dan Lu är död, Duoduo har åkt hem, Meng Xiaoshuang har ljugit om mig, Wei Junze litar inte på mig längre, och Xiao Yu och Wang Jun ser ner på mig. Jag tänker supa mig full. Jag tänker inte bry mig om något annat än att hälla i mig sprit tills alkoholen kommer ut som tårar istället. Jag tänker inte fortsätta. Jag tänker inte arbeta för att uppnå något, tänker inte kämpa längre. Jag tänker sitta här tills jag rostar. Jag har inga krafter kvar, inga alls. Jag har blivit gammal.

Det är bara ett år sedan jag kom till Beijing och jag är inte längre samma person som när jag klev ut genom skolporten för sista gången. Jag är inte längre entusiastisk och jag hoppas inte på ett gott liv. Jag tror inte längre på att det räcker med att anstränga sig för att lyckas. Jag har ansträngt mig, jag har verkligen ansträngt mig, men vad har jag fått för det? Tomhet. En orkeslöshet som äter upp mig inifrån. Jag är så svag att jag inte orkar prata längre. Bara dricka - det ena glaset efter det andra.

Inledningen till Huan Yans 欢颜 roman En ungdom i myrstacken 《蚁族：蚁穴中安放的青春》 är inte precis glättig. Flickan som har gett upp och bara vill supa skallen av sig heter Zhou Yunyao och alla hennes drömmar har gått i kras. Ett år tidigare kom hon till Beijing med höga förhoppningar om att hitta ett bra arbete, tjäna pengar och skapa ett gott liv åt sig själv. Hon hade ju faktiskt toppbetyg från universitetet och flera av hennes elevarbeten hade vunnit priser i olika tävlingar, så det borde inte vara så svårt.

Tyvärr råkar Zhou Yunyao tillhöra den grupp som sociologerna har döpt till "myrorna" eller "myrklanen" - välutbildade ungdomar från landet eller från mindre städer som väller in till Beijing, Shanghai och de andra storstäderna i jakt på arbeten. De är många - minst 100.000 bara i Beijing - och konkurrensen om jobben är stenhård. Så istället för att tjäna storkovan hamnar de flesta i kåkstäder där de för några hundralappar (vilket ibland kan vara halva deras lön) hyr plats i ett rum som de delar med flera andra, och där de varken har egen toalett, dusch eller riktiga kök. Och för varje ledigt arbete finns tusentals sökande som alla är lika kvalificerade. Bara beskrivningarna av hur myrorna i romanen försöker komma på bussen varje morgon är otroliga och får en att omedelbart sluta klaga över trängseln i tunnelbanan på vardagsmorgnarna.

Den som myntade uttrycket "myrorna" var sociologen Lian Si 廉思, som nu har skrivit flera böcker på temat. Myrorna är ett helt nytt fenomen i Kina, där utbildning alltid har lönat sig, och på sikt löper de risk att bli en källa till oro i samhället. "Revolutions are made by losers", skrev historikern Angus W McDonald en gång om de missnöjda högutbildade men fattiga studenter som kom att utgöra stommen i det tidiga 1900-talets revolutionsrörelse, och det stämmer väl i de allra flesta fall - inte bara i Kina och inte bara i medelklassen. Än så länge är myrorna lugna och har inte visat några tecken på att organisera sig eller kräva förändringar av samhället, men om situationen håller i sig kanske de en dag slutar att tro att "man kan bara man vill" och då vet man inte vad som händer. Å andra sidan kanske lösningen är att ungdomar slutar att utbilda sig (tydligen är det färre som söker in till universiteten nu än för några år sedan) eller helt enkelt stannar kvar i sina hemstäder istället för att flytta.

Men tillbaka till Zhou Yunyao. När hon har gjort av med det mesta av sina besparingar får hon hjälp av en gammal skolkamrat, Duoduo. Tillsammans hyr de ett enkelt rum i en typisk myrstack i utkanten av Beijing och lever på nudlar som Duoduo köper för de pengar hon tjänar på sitt lågbetalda jobb. Eftersom alla som lever i myrstacken är i samma ålder och i samma situation skaffar de sig också många vänner bland grannarna, som ger dem tips och råd. Yunyao hittar arbete, men det är slitigt och dåligt betalt och dessutom inser hon snabbt att man måste vara mycket försiktig med att dela med sig av sina idéer om de inte ska stjälas av andra. Hon förälskar sig i en pojke som verkar vara rena drömprinsen, tills det visar sig att hans storslagna planer mest är tomt prat. Dessutom försöker han våldta henne när hon är sjuk. Hon reser hem över nyåret och när hon kommer tillbaka hyr hon rum i en källare inne i stan, ett ställe som visar sig vara ännu hemskare och smutsigare än myrstacken. När hon befinner sig allra längst ner på botten - i stycket som inleder romanen - träffar hon till sist drömprinsen som räddar henne ur fattigdomen - en rik affärsman i 40-årsåldern som låter henne flytta hem till sig och överöser henne med pengar och presenter. Nu borde hon vara lycklig, men efter ett tag inser hon att det livet inte heller är något för henne. Hon känner sig som en fågel i en gyllene bur och till sist beslutar hon sig för att lämna sin välgörare och flytta tillbaka till hemstaden. Men inte för evigt. En dag ska hon komma tillbaka. Drömmarna är inte lika storslagna längre, men hon vet vad hon vill.

Jag tittade ut genom fönstret, bort mot staden, och sade tyst till mig själv: "En dag ska jag ha en egen liten lägenhet med en säng, en dator, en toalett och ett litet kök. Den kommer att vara trång men hemtrevlig, för den är min egen. Och när jag kommer hem från jobbet och öppnar dörren sitter det en liten vit hund i hallen och ser på mig med värme och kärlek i blicken."

En ungdom i myrstacken är en intressant roman och Zhou Yunyao är en klassisk hjältinna med en lagom blandning av naivitet och beslutsamhet. Det som gör djupast intryck på läsaren är - förutom myrornas eländiga livssituation - den hjälpsamhet många av dem visar mot varandra. I nöden prövas vännen, brukar man säga, och det stämmer sannerligen här. Huan Yan, som har skrivit romanen med utgångspunkt i egna erfarenheter, sade i en intervju att myrlivet avslöjar människors karaktär, både de dåliga och de goda sidorna. Zhou Yunyao, Duoduo och deras granne Dan Lu ställer verkligen upp för varandra i vått och torrt. Samtidigt leder förstås den hårda konkurrensen till att Yunyao och hennes vänner blir lurade ett antal gånger. I arbetskrig och kärlek är tydligen allt tillåtet.

Författarinnan Huan Yan levde själv som myra i flera år, men idag har hon ett chefsjobb på ett fastighetsbolag och hör alltså till de myror som faktiskt har uppnått det de strävar efter. Boken har också fått ett soundtrack, skapat av gruppen Tangjialingbröderna (Tangjialing är den mest kända myrstacken i Beijing, nu tydligen hotad av rivning). Youku vill inte låta sig inbäddas på Blogspot-bloggar, men ni kan se videon här.

Yang Jiang och Qian Zhongshu

2011-01-20T11:13:00.005+01:00

The Institute of Asian Research vid University of British Columbia har lagt ut några korta (alltför korta) intervjusnuttar om Yang Jiang och Qian Zhongshu, två mycket berömda författare som också var gifta med varandra. Kul, men det hade varit ännu roligare om intervjuerna hade varit längre...

Bokmarknaden på Taiwan

2011-01-14T09:12:00.005+01:00

I det senaste numret av Taiwan Review (2011:1) finns flera artiklar om bokmarknaden på Taiwan idag. Bland annat tar man upp taiwanesiska förläggares syn på e-böcker samt förhållandet till Kina och bokmarknaden där.

En artikel handlar om barn- och ungdomslitteratur och en annan om taiwanesisk manga. Där hittar man t.ex. information om manga-artisten Akru, som har uppmärksammats för att hon skrivit om ursprungsbefolkningen på Taiwan. Själv är jag inte helt förtjust i manga-stilen (framförallt har jag svårt för de extremt spetsiga näsorna på personer som ska föreställa vara östasiater), men samtidigt är jag ganska förtjust över att man kan läsa åtminstone vissa av hennes berättelser på nätet, så här länkar jag i alla fall till en av dem.

Vill man läsa serier från Taiwan på svenska så finns ju Tsai Chih-chungs böcker om filosofi (samt några spökhistorier) utgivna av Alhambra. Moderna klassiker, kan man nog kalla dem. När det gäller taiwanesiska barnböcker i svensk översättning är det ännu mer tunnsått, men det finns i alla fall en bok av Jimmy Liao - Monstret som åt upp mörkret. Snart kommer fler!

I pappersversionen av Taiwan Review hittar man också de kinesiska tecknen i författarnas och illustratörernas namn, något som man underligt nog inte har tagit med när man har lagt ut texterna på nätet.

Science Fiction från Malaysia

2011-01-04T10:00:00.006+01:00

Ibland trillar det samtidigt ner en massa saker som hör ihop på något sätt, utan att man vet varför (om ni förstår vad jag menar). Idag hittade jag t.ex. en länk till denna korta artikel om science fiction från Malaysia, och vem nämns där om inte Shih-Li Kow?

Tunku Halim har jag faktiskt tänkt läsa, jag har beställt hans bok Vermillion Eye trots att jag hade lovat mig själv att inte köpa några nya böcker den närmaste tiden ...

(Bild: Kathryn Chong, ur hennes prisbelönade serie Puppet Eyes, som nämns i artikeln)

Läsartankar

2011-01-03T10:55:00.005+01:00

Det är alltid roligt när någon läser det man har översatt och uppskattar det (eller åtminstone funderar kring det). Igår fick jag per mail en liten bok med texter som en klass på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås har författat efter att ha läst novellen "Hos farmor Pathy" i tidskriften Karavan 2010:1.

Novellen, som är skriven av Shih-Li Kow och har originaltiteln "Into Grandma Pathy", är en kort och litet mystisk historia om en pojke vars bevingade far misshandlar honom, och en farmor i vars mage små utsatta varelser kan få skydd. Eleverna hade väldigt skilda åsikter om texten och hade också tolkat den på många olika sätt.

Jag blev jätteglad över att läsa texterna! Hoppas att det finns fler lärare som vågar sig på att använda litet "underliga" berättelser från olika länder i världen i sin undervisning.

En annan novell av Shih-Li Kow finns faktiskt att läsa här på bloggen, för den som vill. Den är betydligt mer "realistisk" och har en något ljusare ton. När ni är klara med den ska ni genast gå och leta upp Karavan på biblioteket och läsa "Hos farmor Pathy"! Dessutom kan ni passa på att köpa det senaste numret (som kom i mellandagarna) för där finns en i mitt tycke mycket bra novell av Brian Gomez (också från Malaysia) som heter "Vad äter bögar?" och som handlar om vad man gör när ens son berättar att han tänker ta med sin pojkvän hem på middag.

Utländsk litteratur i kinesisk översättning

2010-12-23T09:25:00.005+01:00

NY Times hade i veckan en lång artikel om utländsk litteratur i kinesisk översättning, som är intressant för att den diskuterar vad som anses vara acceptabelt och vilka typer av böcker som går bra i Kina.

Dåliga snabböversättningar är ett ständigt problem, men det finns ändå vissa förlag - som till exempel Horizon - som säger sig se den goda översättningen som viktig. Å andra sidan är en av deras mest anlitade översättare en person som säger sig översätta en bok på ett par dagar, vilket i mina öron inte låter som om det skulle båda gott för kvaliteten ...

Den översättaren, Li Jihong, har också hittat ett smart sätt att gå runt åtminstone delar av censuren genom att köpa rättigheterna till vissa böcker personligen, så att förlagsredaktörerna inte kan ändra utan hans godkännande. På så sätt kunde han till exempel ge ut den amerikanska boken Conversations with God av Neale Donald Walsch på kinesiska (med titeln 《与神对话》) utan att behöva göra en massa strykningar av politiskt/religiöst känsliga delar av texten. Bra tänkt!

Li Jihong har tidigare intervjuats av Bruce Humes, och berättade då om hur det gick till när han översatte Flyga drake av Khaled Hosseini. Mycket intressant. En filmad intervju på kinesiska med Li Jihong går att hitta här.

Intervju med Liu Cixin

2010-12-17T09:04:00.006+01:00

China Daily har gjort en lång intervju med Liu Cixin, just nu en av de mest populära scifi-författarna i Kina. Jag har förgäves försökt få tag på hans 《三体》-trilogi, men den är tyvärr slutsåld på både Dangdang och Amazon.cn, så jag får vänta tills någon vänlig själ shoppar den åt mig på plats i Kina. Första delen ligger visserligen ute på nätet, men mina ögon mår inte så bra av att läsa på skärmen...

Någon borde nog läsa och ge ut litet kinesisk science fiction på svenska.

Vinterjasmin

2010-12-03T07:52:00.018+01:00

Tatuera in mig överallt på ditt skinn
så att jag kan blomstra tillsammans med dig
Låt mina läppar bli din blommas kronblad
Låt dina stjälkar bli mitt utslagna hår
Jag andas in din gyllene färg
Allt blir ett, kristallklart …

I Chen Rans roman Privatliv förekommer utdrag ur några dikter av en kvinnlig poet, Yi Lei. Jag tycker om dem, och när jag letade litet visade det sig att Yi Lei, som föddes 1951, började skriva under slutet av 1980-talet och att flera av hennes samlingar, bland annat de som innehöll dikterna i Privatliv, förbjöds eftersom de innehöll alltför många anspelningar på sex och ansågs vara allmänt osedliga - till exempel hade hon använt ordet "bröst" alldeles för många gånger och på ett politiskt inkorrekt sätt.

Yi Lei var mycket populär just under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, framför allt bland kvinnliga läsare. Mest känd är sviten En ensamstående kvinnas sovrum, som består av fjorton dikter. Den första, som har titeln "Spegelns magi", ingår i Privatliv:

Kan du gissa vem det är jag känner?
Hon är en, men ändå många
Överallt dyker hon upp
Och försvinner på ett ögonblick
Hon håller blicken fäst framför sig
Bär inte lyckans ärr
Ljudlöst talar hon till sig själv
Stark och vacker är hon, utan värme
Tredimensionell, men också yta
Det hon har att ge kan du inte ta emot
Hon kan inte tillhöra någon
… hon är jag, i spegeln
Om du delar världen i två
Får du ett kvar
En oberoende, självständig siffra
En materia med inneboende skaparkraft
… hon är jag, i spegeln
Spegeln med träramen hänger ovanför min säng
Hundra gånger om dagen utövar den sin magi
Du kommer aldrig att bo med mig …

I mars i år publicerades faktiskt en intervju med Yi Lei i den engelskspråkiga kinesiska tidskriften Global Times, där man får veta mer om hennes liv och karriär.

En berättelse om döden

2010-11-26T11:24:00.007+01:00

I essäsamlingen Kina i tio ord berättar Yu Hua att folk ofta frågar honom varför hans skrivande så drastiskt ändrade karaktär på 1990-talet. På 1980-talet skrev han mest noveller, grymma och ruggiga berättelser som dröp av blod och ofta var ganska groteska och skrämmande. Många har velat knyta detta till det faktum att Yu Hua arbetade som tandläkare och menar att man kanske blir litet våldsfixerad när man står och bänder loss tänder ur folks munnar dagarna i ända.

Yu Hua själv har en annan förklaring. Visserligen inte den enda möjliga, säger han, men kanske den troligaste.

Under sin mest intensiva författarperiod mellan 1986 och 1989 skrev han som besatt hela dagarna, och alla hans berättelser var fyllda av blod och våld. På nätterna hemsöktes han av fruktansvärda mardrömmar där han jagades av okända förföljare som försökte mörda honom. Han mådde allt sämre och blev alltmer härjad och stressad. En natt drabbades han av en ovanligt lång och utdragen dröm där han istället för att vakna när mördarna hann ikapp honom faktiskt upplevde sin egen avrättning. När han till sist kom till sans hade något hänt. Istället för att som vanligt pusta ut och avfärda det hela som en normal mardröm, frågade han sig varför han alltid drömde på det här sättet. Och plötsligt kom gamla minnen från barndomen tillbaka.

Yu Hua växte upp under kulturrevolutionen och bevittnade en rad offentliga stormöten där kontrarevolutionärer, mördare och våldtäktsmän visades upp för en upphetsad folkmassa innan deras domar förkunnades. Efter domen slängdes de dödsdömda upp på en lastbil och kördes iväg till stranden för att avrättas. Folkhopen följde med och alla kämpade om att få bra platser för att bevittna avrättningen. Även Yu Hua hade den tveksamma turen att en gång hamna tillräckligt nära för att se alla detaljerna. De minnena, i kombination med allt det andra våldet han hade upplevt i staden samt de blodiga scener han bevittnat på sjukhuset där hans föräldrar arbetade, kom indirekt till uttryck i hans texter men också i de omskakande mardrömmarna. Utan att själv märka det hade han drivit sig allt närmare ett psykiskt sammanbrott. Men den morgonen, när han vaknade ur drömmen om sin egen avrättning, lovade han sig själv att upphöra med att frossa i blod och våldsamheter. Och tur var väl det, för annars hade vi kanske aldrig fått läsa romaner som Att leva eller En handelsman i blod.

Ett exempel på de våldsamma ungdomsnovellerna hittar man i novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Den novellen heter ”En berättelse om döden” och handlar om en man som kör på och dödar en liten flicka, vars släkt tar en blodig hämnd.

Om jag inte hade fått syn på blodfläcken på däcket utan bara klättrat upp i förarhytten och kört därifrån skulle allt förmodligen ha gått bra. Men jag såg den. Jag inte bara såg den – jag till och med rörde vid den med handen. Den var fuktig. Då förstod jag att jag inte hade sett fel, och jag föll på knä på vägen och kikade in under lastbilen. En liten flicka låg hopkrupen på marken under karossen.
…
Jag klev ur igen och drog fram flickan som låg under bilen. Hennes panna var krossad och blod forsade fortfarande ur såret. Andhämtningen var svag, men hon andades i alla fall. Hennes uppspärrade ögon – såna svarta och glänsande ögon – verkade vara desamma som de jag hade sett för tio år sedan. Jag tog henne i famnen och började gå mot bron med räcket och bort längs den asfalterade vägen. Flickans mjuka kropp var mycket varm och det långa, svarta håret kändes som pilkvistar mot mina händer.
…
När jag vände mig om för att gå var det någon som slog mig i ansiktet. Ljudet var lika dovt som om han hade slagit till en sandsäck. Jag vände mig om igen och stirrade på huset. Den lille pojken kom rusande mot mig med en glimmande skära i handen. När han kastade sig fram sänkte sig skäran genom luften och trängde in i min mage. Det var så okomplicerat: den skar upp huden på buken lika lät som om den skurit sönder ett ark papper och sedan kapade den min blindtarm. På vägen ut trasade den inte bara sönder ändtarmen utan slet dessutom upp ett så långt sår i mellangärdet att alla tarmarna vällde ut. Jag hade inte ens hunnit sätta händerna för magen förrän en kvinna måttade ett slag mot min skalle med en spade.

Och det är bara början…

Ungdomens sång

2010-11-15T18:50:00.012+01:00

Ibland överraskar man sig själv med att göra helt rätt val. Häromveckan läste jag och mina studenter ett utdrag ur Yang Mos 杨沫 roman 《青春之歌》Ungdomens sång, en dundersuccé från 1958 om unga revolutionärer som offrar sig för partiet och kommunismen. Låter inte så fruktansvärt roligt, eller hur? Men det var det. Eller i alla fall mycket roligare än jag hade trott (och då var det ändå jag själv som valde texten).

Ungdomens sång handlar alltså om unga revolutionärer, närmare bestämt om Lin Daojing, en tonårsflicka som lämnar sin gammaldags överklassfamilj och i desperation över sin mors död och en hotande framtid som konkubin åt en äldre man försöker begå självmord. Hon räddas av en ung man, Yu Yongze, som tar hand om henne och som hon så småningom förälskar sig i. Men Yongze vill att hon ska gifta sig och leva familjeliv med honom och Daojing känner sig allt mer pressad. Det är inte det stilla livet som gift fru hon vill ha.

Hon dras till kommunismen och den unge revolutionären Lu Jiachuan, som dock snart hamnar i fängelse och dör martyrdöden. Genom romanen får man följa Daojings intellektuella och personliga utveckling medan hon studerar kommunistiska texter, smugglar in pennor till de politiska fångarna i fängelset, skriver flygblad och försöker värja sig mot slemma friare. Hon blir även förälskad i en tredje man, Jiang Hua.

Jag har inte läst hela Ungdomens sång - den utgåva jag har lånat ligger på drygt 600 sidor och det känns litet för mycket just nu - men de kapitel jag har läst gav faktiskt mersmak. Det är onekligen en dramatisk historia som Yang Mo berättar och spänningen är på topp hela tiden. Dessutom är hon bra på att låta personerna i boken ta gestalt och kännas verkliga. Romanen var oerhört populär bland kinesiska ungdomar under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, men under kulturrevolutionen kritiserades den hårt för att vara alltför borgerligt romantisk. Revolutionärer ska inte hålla på och förälska sig!

Orkar man inte läsa boken, som lär ska finnas översatt till ett antal språk, så kan man antingen se filmen från 1959 eller teveserien från 2007, där man verkligen har tagit tillvara den romantiska potentialen. Klicka här så får ni se!

Liu Xiaobos texter på svenska

2010-11-08T09:00:00.004+01:00

Nästa år kommer en samling texter av Liu Xiaobo ut i svensk översättning på Weyler Förlag. Vad boken ska heta och exakt när den kommer ut är än så länge oklart, men det kan vara värt att hålla ögonen öppna!

Efterskalv

2010-11-06T13:55:00.015+01:00

En av de stora kinesiska biosuccéerna i år är Aftershock/唐山大地震, av regissören Feng Xiaogang. Filmen har blivit omtalad för att den är den första kinesiska film som använder sig av IMAX-teknik, men också för att ämnet naturligtvis berör väldigt många - både de som har egna minnen av jordbävningen i Tangshan 1976 och de som har drabbats av andra jordbävningar under senare år.

I likhet med många andra kinesiska storfilmer bygger även Aftershock på en bok. I det här fallet är det inte en roman, utan en 50 sidor lång novell med samma namn av den kanadensisk-kinesiska författarinnan Zhang Ling. Novellen inleds med att huvudpersonen, Wang Xiaodeng, läggs in på sjukhus efter sitt tredje självmordsförsök. Den psykolog som får ta hand om henne upptäcker snabbt att hon bär på förträngda minnen från barndomen, saker som är så traumatiska att hon inte ens kan tänka på dem.

Wang Xiaodeng har invandrat till Kanada och är en på ytan framgångsrik kvinna med man, barn och en blomstrande författarkarriär. Men bakom den fina fasaden är hon en osäker person med ett enormt kontrollbehov som är på väg att helt splittra familjen. I en serie tillbakablickar får läsaren veta varför Xiaodeng har blivit den hon är. Under jordbävningen begravs hon tillsammans med sin tvillingbror under ett stort cementblock och hör räddningsarbetarna förklara för hennes mor att hon måste välja vilket av barnen som ska räddas - ett av dem kommer att krossas under betongen när man tippar blocket åt sidan. Modern väljer sonen. Xiaodengs livlösa kropp slängs i en hög med andra lik, men hon är inte död. Den förvirrade flickan som irrar runt bland ruinerna tas om hand av soldater och blir så småningom bortadopterad till ett barnlöst par.

Xiaodeng har inga minnen av livet före jordbävningen. Hennes nya föräldrar tar väl hand om henne, fram tills den dag då hennes adoptivmor dör i cancer. För den trettonåriga Xiaodeng är det ett stort svek - ytterligare en mor som lämnar henne åt sitt öde. Att adoptivfadern sedan förgriper sig på henne gör förstås inte saken bättre.

Novellen slutar med att Xiaodeng, som nu har skilt sig och åtminstone tillfälligt förlorat vårdnaden om sin dotter, reser tillbaka till Kina för att besöka Tangshan. Utifrån gatan betraktar hon huset där hennes mor bor, och ser plötsligt sin brors två tvillingbarn komma ut på balkongen. De heter Jideng och Niandeng, två namn som betyder ungefär "minns Deng". Då gråter hon, för första gången sedan jordbävningen.

Det finns förstås en tänkvärd sanning bakom novellen, att katastrofer kan sätta djupa spår i människor och att svek i barndomen kan påverka en människa långt upp i åren och göra att hon inte alltid handlar helt rationellt. Jag tycker också om Zhang Lings val att berätta historien i små korta episoder från olika tider och platser. Tyvärr gör hon det inte helt bra. För mig förlorar berättelsen väldigt mycket av sin trovärdighet redan från början, när Xiaodeng träffar psykologen för första gången och han efter att ha utbytt ett par ord med henne ber henne dra fem djupa andetag - varpå hon omedelbart försätts i något slags hypnos och börjar beskriva de bilder hon ser. Dessutom verkar psykologen inte göra något mer för henne än att vid varje träff fråga om hon lyckats öppna det stängda fönstret i sin dröm, och när hon inte har gjort det säger han åt henne att anstränga sig litet mer nästa gång. Det är också litet otydligt om de korta tillbakablickarna är minnesfragment eller information från den allvetande berättaren.

Litet tråkigt är det alltid när man läser en historia som skulle ha kunnat bli riktigt bra i en bättre författares händer.

Filmen Aftershock har samma utgångspunkt som novellen, men efter den sorgliga inledningen ljusnar det. Filmens kvinnliga huvudperson får här sin förlösning när hon själv deltar i räddningsarbetet efter jordbävningen i Sichuan. Hon inser att moderns val inte berodde på att hon älskade brodern mer och kan därmed gå vidare med sitt liv. I en intervju som delvis översatts till engelska av Bruce Humes berättar filmens manusförfattare, Su Xiaowei varför man beslöt sig att helt ändra stämningen i berättelsen. Kanske litet frustrerande för den som har läst novellen och förväntar sig att filmen ska likna den, men å andra sidan inte värre än att Quasimodo fick leva lycklig i alla sina dagar i Disneys version av Ringaren i Notre Dame...

Filmens första del är i alla fall mycket bra, med obehagligt trovärdiga scener från jordbävningsområdet.

Contemporary Chinese Writers och Can Xue

2010-11-02T20:13:00.007+01:00

En bra början till vad som kan bli en fantastisk databas över kinesiska författare är Contemporary Chinese Writers, en webbplats som drivs av Massachusetts Institute of Technology. Än så länge finns här bara information om en enda författare, Can Xue, men den är å andra sidan mycket bra, med fylliga listor över publikationer, översatta texter, biografiska fakta och dessutom ett fotoarkiv. Can Xue är en speciell författare som nog får anses tillhöra de inte alldeles lättillgängligas skara, och i Sverige är det så vitt jag vet framför allt Göran Sommardal som har skrivt om och översatt henne.

Jag hoppas att databasen så småningom kommer att fyllas ut med mer material om fler författare, och gärna utdrag ur översatta texter så att man direkt kan få en känsla för hur författarna skriver. Vill man läsa något av Can Xue i engelsk översättning så kan man till exempel prova Five Spice Street.

Kinesisk-grekiskt barnbokssamarbete uppstod i Sverige

2010-10-26T21:10:00.005+02:00

Under Beijings internationella bokmässa i början av hösten undertecknades ett kinesisk-grekiskt avtal om samarbete mellan de två barnboksförfattarna Qin Wenjun och Eugenios Trivizas. Det som gjorde att jag blev litet extra glad när jag läste nyheten är att idén till detta samarbete faktiskt uppstod i Sverige - under en träff med glögg och lussekatter i Internationella bibliotekets lärmiljörum.

Både Qin och Trivizas var nämligen inbjudna till Internationella bibliotekets barnboksvecka 2008, tillsammans med Ayla Çınaroğlu (Turkiet) och Yohannes Gebregeorgis (Etiopien). Qin och Trivizas kom mycket bra överens och började snart fundera på ett eventuellt framtida samarbete. Och nu har det alltså blivit av! Det är kul med positiva bieffekter man inte har väntat sig!

Här kan man läsa mer om det framtida samarbetet.

Den magiska porten

2010-10-25T09:29:00.011+02:00

Ibland har man tur. I början av hösten gjorde jag ett besök på Hallunda bibliotek och hittade av en slump en väldigt fin kinesisk barnbok i deras hyllor, en av de finaste kinesiska kapitelböcker jag har sett, faktiskt.

Boken heter 《腰门》, vilket skulle kunna översättas "midjedörr" och syftar på en midjehög svängdörr av saloon-modell. Bokens huvudperson missförstår namnet och tror att den kallas 妖门, vilket skulle betyda "häxdörr" eller "magisk dörr" - en liten ordlek som inte är så helt enkel att översätta.

Shaji, huvudpersonen, är en flicka på ungefär sex år. Hennes föräldrar är järnvägsingenjörer och reser mycket, och eftersom de inser att de kommer att få svårt att ta hand om henne och ge henne en stabil skolgång under sitt kommande projekt skickar de henne istället till gamla tant Moln, som bor i en småstad i sydvästra Kina. Shaji är en mycket tystlåten och ensam flicka som alltid har dragit sig undan andra barn och mest leker för sig själv. Men hos tant Moln tinar hon upp litet. Den första vän hon får är en pojke som säljer vatten till invånarna. Han är i princip stum, det enda ord han kan säga är "vatten", vilket också har blivit hans namn. När man börjar dra in rörledningar i staden och Vatten riskerar att förlora jobbet försöker Shaji hjälpa honom genom att sabotera rörläggningen, men det lyckas förstås inte.

Så småningom börjar hon i skolan, där hon genast blir utanför. Men efter ett tag hittar hon en ny kompis, en flicka som precis som hon står utanför gemenskapen. Hon heter Qingliu och är harmynt. De andra barnen mobbar henne, men Shaji tycker att hon bara är extra gullig eftersom hon liknar en kanin. Det säger hon också rakt ut och får genast på pälsen av den förolämpade Qingliu, en litet misslyckad inledning på något som sedan utvecklas till en fin vänskap. Det visar sig att den mobbade Qingliu är en fantastisk sångerska och med hjälp av Shaji får hon något av en revansch i klassen, men till sist flyttar hon när hennes mamma - som hon inte har träffat på många år - kommer för att hämta henne.

När Qingliu var liten lämnade hennes föräldrar bort henne på grund av harmyntheten, och när Shaji får veta det blir hon väldigt orolig. Kanske hennes egna föräldrar också har slutat älska henne och aldrig kommer tillbaka igen? Shaji börjar drömma underligt och gå i sömnen, och tant Moln söker hjälp hos en klok gumma. Frågan är om Shajis sömngångeri beror på oro eller på att en förtrollad katt försöker locka ner henne i floden...

Shaji hinner uppleva en hel del innan hon efter sju år till sist flyttar från tant Moln, som då har en ny liten flicka att ta hand om. Den magiska porten är baserad på författaren, Peng Xuejuns 彭学军, egna erfarenheter från sin barndom, då hon precis som Shaji tillbringade flera år i en småstad i Yunnan. Hon lyckas få till en bra blandning av händelser som är lagom spännande och samtidigt vardagliga och lätta att sätta sig in i för ett barn.

Illustrationerna lyfter dessutom boken ytterligare ett snäpp. Hela berättelsen utspelas ju i sydvästra Kina, i ett område som domineras av miao-folket, men det är inget som särskilt lyfts fram i texten annat än på några få ställen. Istället visar det sig i illustrationerna där kläder, hus och miljöer har en tydligt Yunnan-prägel. Det är bra, tycker jag, för det blir inte någon exotisering av miao utan snarare framställs de som helt vanliga människor - bara med vissa egna föreställningar och traditioner. Vill man se fler bilder av Chen Xingxing 陈兴兴 - eller Wenna 文那, som hon kallar sig på nätet - kan man titta på hennes blogg.

Fint pris till Han Shaogong

2010-10-12T21:54:00.004+02:00

Mycket glad blev jag idag när jag såg att Han Shaogong har fått ett fint pris för sin roman Maqiao, nämligen Newman Prize for Chinese Literature, som delas ut av University of Oklahoma.

Priset är relativt nytt och har bara delats ut en gång tidigare, då det gick till Mo Yan för hans roman Sheng-si pilao (som ju snart kommer på svenska). Men det är en väl kvalificerad jury som utser pristagaren och Han Shaogong vann i konkurrens med ett antal andra riktigt bra författare/verk, så det är verkligen något att glädjas över.

Själv är jag mycket förtjust i Maqiao och inbillar mig att det är precis den sortens roman som Svenska Akademiens ledamöter skulle kunna gilla...

Kommande...

2010-10-09T21:50:00.010+02:00

Följande böcker med anknytning till Kina, Taiwan och Singapore kommer på svenska inom det närmaste året (eller åtminstone inom 2011, om allt går som det ska):

- Privatliv av Chen Ran (Tranan)
- På liv och död av Mo Yan (Tranan)
- Kina i tio ord av Yu Hua (Ruin)
- Aldrig mått bättre av O Thiam Chin (Tranan)
- Min egen lilla skog av Yan Shu-nü och Chang Yu-ran (Trasten)
- Quiet Time av Johann S. Lee (Tranan)
- Under hagtornsträdet av Ai Mi (Albert Bonnier)

Observera att alla titlar bara är arbetstitlar och att de kan komma att heta något helt annat när de väl dyker upp i handeln!

(Foto: Valeriana Solaris på Flickr)

Liu Xiaobo!

2010-10-08T11:29:00.006+02:00

Vad ska man säga? Kanske inget mer än den kommentator på Twitter som fyllde sin tweet med:

#liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波 #liuxiaobo #刘晓波

Och så grattis förstås! Grattis! Och en stor kram även till Liu Xia, hans fru!

Här är motiveringen!

Goda söner och döttrar

2010-10-07T19:20:00.008+02:00

För många år sedan, närmare bestämt 1999, kom Hong Yings självbiografiska roman Flodens dotter ut på svenska. Tio år senare, alltså förra året, kom fortsättningen, som har titeln 《好儿女花》, vilket kanske litet förenklat skulle kunna översättas med Goda söner och döttrar. Flodens dotter var en bra roman, så det var med stora förhoppningar jag tog mig an den nya boken.

I Goda söner och döttrar - som har mindre av romankänsla över sig än Flodens dotter - berättar Hong Ying om hur hennes mamma blir svårt sjuk och hur Hong Ying skyndar tillbaka till Chongqing men inte hinner i tid - när hon kommer fram har mamman redan avlidit. Begravningen och mötet med syskon och släktingar som hon inte träffat på länge frammanar många minnen, och Hong Ying börjar även undra hur mammans liv på äldre dagar egentligen var. Trots pengarna som Hong Ying har skickat och trots att hennes bror och svägerska har tagit hand om mamman, verkar hon ha levt under rätt sjabbiga förhållanden och grannarna påstår att hon brukade gå omkring och rota i soptunnorna.

Hong Ying försöker ta reda på vad som hände, och medan hon pratar med sina släktingar och gamla vänner och ovänner, växer bilden fram av en allvarligt splittrad familj med många tragiska händelser i bagaget.

Jag måste säga att jag inte alls blev särskilt förtjust i Goda söner och döttrar, och har svårt att förstå varför den hyllades så när den kom ut i Kina (den har erhållit ett flertal utmärkelser). Kanske beror det på att jag faktiskt känner en del av personerna som Hong Ying skriver om (till exempel hennes före detta make, som beskrivs på ett mycket negativt sätt) och det blir både plågsamt och pinsamt att läsa intima detaljer ur deras liv. Det är också tröttande att läsa om det ständiga våldet som tycks pågå i Hong Yings familj. Människor slåss, knivhugger varandra, är otrogna, knarkar, stjäl... det finns ingen ände på eländet. Dessutom är boken som sagt var inte alls lika mycket en roman som Flodens dotter, som hade ett genomtänkt upplägg och en intressant intrig. Här är det meningen att mysteriet med mammans sorgliga sista tid i livet ska driva berättelsen framåt, men alltför litet handlar om detta och alltför mycket om hur hemska de andra familjemedlemmarna är.

Ibland bör man faktiskt inte tvätta sin privata byk offentligt.

Herrar, slavar och hundar

2010-09-30T08:43:00.007+02:00

Jag borde ju skriva något om Han Han 韩寒. Jag borde verkligen skriva något om Han Han. En vacker dag ska jag göra det. But it is not this day. This day we Link - nämligen till Perry Links artikel om Han Hans korta bloggtext "Herrar, slavar och hundar" som lades ut på nätet den 18 september och låg kvar i hela 50 minuter innan den raderades av censuren.

För den som inte redan vet vem Han Han är så kan jag helt kort säga att han är en ung man (28 år i år) som fick ett fenomenalt genombrott för tio år sedan med romanen De tre portarna 《三重门》, om en ynglings plågsamma upplevelser av ett stelt och mördande tråkigt utbildningssystem. Han Han hoppade själv av universitetet trots sin uppenbara begåvning, och är numera racerförare, författare och mycket läst bloggare. Och så är han väl själva definitionen av niubi 牛屄 (vilket, för den som inte vet det, ordagrant borde översättas med "kofitta" men i det här sammanhanget i princip betyder samma sak som cool, skithäftig, självsäkert arrogant).

Någon dag ska jag skriva något om De tre portarna och Han Han. Men idag är jag för trött. Fast den kinesiska texten till "Herrar, slavar och hundar" klistrar jag in här nedanför, ifall någon vill läsa den och inte ids leta runt på nätet. Han Hans blogg hittar man här.

韩寒：主子，奴才和狗

在9月18日这个敏感的时刻，我有的朋友开始研究要不要游行。当然，游的主体可以是反日保钓救船长。终于，在一个很多论坛里连“游行”两个字都打不出来的国家里，我们有行可以游了。那么，要不要参加这次命题一日游呢？

首先，我认为在现代中国社会中，分为三个阶级，那就是主子，奴才和狗，而我们往往一人饰两角，至于饰演哪两个角色，我想不会有人觉得他在演主子吧。前一阵子，主子需要奴才去附和和伺候，但是现如今，主子需要狗去吼两声，因为在狗的逻辑里，无论主子怎么对待它，只要有外人来犯，狗总是该看家护院的。

当弄明白了这个以后，回头想想就容易多了。但是，在这三个阶级以内，好在我还有选择做花花草草的权力。我的选择依据是，对于相关部门，小事和大事他们的区别就是抗议一次和抗议十一次，有特权有能力的地方尚未出力，除了把人家日本大使变成了应召男郎以外，我们相关部门情绪稳定，并不见什么实际决心，别说武力上，连经济上都不敢有所动作。他们韬光养晦，所以我也韬光养晦。毕竟，我等做狗也罢，但要做一条戏狗，情以何堪。

纵观事态发展，领导的内心似乎并不愤怒，领导只是觉得窝囊，那自然，我们也只能跟着觉得窝囊，你哪有上街去表达窝囊的，那岂不是更窝囊。领导没面子的时候，我们给他们长脸，但领导有面子的时候，我们被他们掌嘴。我被欺负，我不能游，你被欺负，你让我游，我又情以何堪。你也别说这种民族国土大事应该是我们一起被欺负了，就算政府不作为，你活的一塌糊涂，也应该挺身而出。我自然可以挺身而出，但我的第一主题就是要求政府去作为，第二主题才是控诉来犯者，因为领土问题从来都不是老百姓能解决的和该去解决的，尤其是在我国，老百姓自己都没有一寸土地，所有的一切，都是问政府租的，所以，理论上，这事对我来说，就是我的房东在和别人就一块在地上的瓦而争执，这块瓦的确是风大的时候从房东的房顶上掉下来的，但房东也不敢去捡，因为可能要和隔壁人家打架。那我等租客在里面搅和什么呢。无土地者要去为他人争取土地，无尊严者要去为他人捍卫尊严，这样的人多少钱一斤？一斤多少个？

但毕竟，这样的游行安全，好玩，显得很酷，关键是游完以后还能正常工作学习，甚至还有助于未来发展，毕竟也算不容易，所以大学生和老百姓抱着尝鲜唱黑脸的角度去游一游无妨。到时候政府唱一个白脸，说不定能有所见效。况且现在去游行玩的人相比起以前游行玩的人也有着些许不同，以前是彻底的国政不分，被卖数钱，现如今很多青年终于能够将所谓爱国这件事情想的更明白，他们虽然依然愤怒，但开始反思自己为何每次都是那么窝囊和被动，回头也能更客观的看待国家和政府的关系，这也算是一个进步。对于任何国家来说，国家就是一个女人，执政者就是占有她的男人，有幸福美满的，有相处和睦的，有家庭暴力的，有关系紧张的，有离婚再嫁的，有不能改嫁的，但无论如何，你爱一个女人总不能连她的男人也一起爱了去。

最后，这些都不重要，最重要的是，我，如果今天能为唐福珍和谢朝平而游行，那么明天我就一定会为钓鱼岛和奥运火炬而游行。但这又是一个悖论，往往你能够为唐福珍谢朝平游行的时候，你往往就不会有钓鱼岛奥运火炬之类的事，而且更不会有唐福珍谢朝平之类的事出现。一个对内不能和平游行的民族，他的对外任何游行是完全没有价值的，那只是一场集体舞。

Copyright Matters - om upphovsrätt, plagiat och samtida kinesisk litteratur

2010-09-27T07:18:00.006+02:00

Se här en bok som verkar oerhört intressant! Lena Henningsens Copyright Matters: Imitation, Creativity and Authenticity in Contemporary Chinese Literature (Intersentia/Berliner Wissenschafts-Verlag, 2010).

Vad boken handlar om framgår ganska tydligt av titeln och enligt denna excellenta bokanmälan av Krista Van Fleit Hang i MCLC diskuteras här bland annat det konstnärliga begreppet linmo 临摹, författarna Guo Jingming och Han Han samt kinesisk fan fiction knuten till Harry Potter.

Den här sortens böcker är alltid rätt dyra att inhandla, så man får väl hoppas att något universitetsbibliotek slår till och köper den så att man kan låna den på fjärrlån. Spännande verkar den i alla fall vara, och den ligger förstås helt rätt i tiden!

Flickan som svalde solen av O Thiam Chin

2010-09-25T10:34:00.008+02:00

Jag hittade flickan som svalde solen på botten av en uttorkad brunn, där hon satt och grät förtvivlat. Omkring henne låg en damm av mörker. Hon hade satt händerna för ansiktet och höll tillbaka tårarna och det klara ljuset som sipprade fram i springorna mellan fingrarna. Skuggorna dansade omkring henne, på väggarna, fladdrande som en spökorkester, undflyende och efterhängsna. Hennes hjärtskärande gråt fyllde tystnaden likt en flod som översvämmar slätten, förödande, fördärvbringande. Hon hörde inte när jag klättrade nerför repet och närmade mig i mörkret. Varje steg kändes som en trevande framstöt längs randen av ett stup, ett potentiellt fall ner i det okända, omätbara.

När jag lade handen på henne ryckte hon till, vände sig om och såg på mig. Ljusexplosionen i hennes ögon bländade mig som en skarp kniv. Allt i mitt synfält blev glödande vitt, ett tomt landskap. Jag vacklade, grep instinktivt tag i henne och hörde henne flämta till av förvåning.

”Å, det är du! Hur visste du var jag var?” Orden lät nervösa, torra och hesa, och jag var glad över att höra hennes röst, vars rytm ringde i mina öron som en försäkran.

”Jag bara visste. Det var faktiskt inte så svårt”, sade jag, utan att lyckas dämpa ivern i min stämma. Det hade varit ett svårt sök, trots min förmåga, och nu när jag hade henne så nära och visste att hon var utom fara kunde jag äntligen sänka garden, utmattad men lättad och glad.

Som svar började hon gråta igen. Snyftningarna studsade mot brunnens mörka väggar, ett dånande eko.

”När de upptäcker vad jag har gjort kommer de att döda mig.”

”Nej, det kommer de inte. De vet fortfarande inget.” Tvivlet sipprade ut genom mina ord och besudlade den unkna luften omkring oss.

”Men kommer de snart att göra, mycket snart. Och då letar de rätt på mig och dödar mig, eller hur?”

Jag svarade inte; jag hade inget svar att ge. Den vita filten över mina ögon började lösas upp, den skingrades som moln och jag kunde sakta urskilja flickans suddiga konturer. Jag släppte taget. Hon hade vänt ryggen mot mig, böjt huvudet en aning och dragit sig tillbaka in i tystnaden. Jag väntade bredvid henne, oförmögen att gå därifrån. När hon talade igen såg hon inte på mig; istället fäste hon blicken på tegelväggen framför sig och gav ifrån sig en stark gloria av ljus som blottade murens sönderfallande, trasiga yta.

”Jag borde inte ha gjort det. Jag borde ha dragit mig ur.”

”Du visste inte vad du gjorde. De måste ha fått dig att göra det.”

”Nej, jag gjorde det av egen vilja. Ingen tvingade mig.”

Hon satte sig ner på gruset och blödde ljus medan hon blinkade och grät med förnyad inlevelse. Ljudet av hennes bittra, ensamma gråt skapade en fysisk och skyddande hud runt det ihåliga mörkret, och jag föreställde mig att den seglade uppåt, ut ur brunnen, upp i den fria luften, och smälte samman med nattens hjärtslag, i sin egen rytm. Jag insöp det och tittade upp mot brunnens knappnålsöppning, mot en förändrad värld, en ny värld utan sol eller värme, och kände kylan när den kalla luften vidrörde mig för första gången. Jag darrade och flyttade mig närmare henne. Hon luktade blommigt, ljust och eteriskt. Hennes kropp utstrålade den varma strålkransen av en solbränna.

Jag visste bara alltför väl hur hon luktade. Vi hade varit klasskamrater i fyra år, i samma gymnasieskola. Trots att hon satt tre rader framför mig i klassrummet talade vi nästan aldrig med varandra, och när vi gjorde det skedde det bara av flyktig artighet när våra vägar råkade korsas. På avstånd, i isolerad säkerhet, studerade och observerade jag henne, och under årens gång hade jag lärt mig att känna igen alla hennes dofter; det fanns inte en enda som jag inte hade studerat i mina sinnens inre rum innan jag till sist lagrade den i mitt huvud som en ädelsten. Jag hade blivit så van vid hennes doft – unik, omöjlig att dölja, ett aromatiskt fingeravtryck – att jag kunde lukta mig till henne överallt inom en radie av fyra kilometer, den längsta distans jag hittills hade spårat henne. En gång stötte jag faktiskt ihop med henne när hon kom ut från Starbucks och var tvungen att hitta på en fånig ursäkt för att förklara mitt plötsliga uppdykande. Men jag var ändå stolt över att kunna hitta henne i en flock av hundratals, kanske tusentals personer. Jag visste att jag aldrig skulle förlora henne och den tanken var oförklarligt tillfredsställande.

Så när jag inte hittade henne efter skolan den här dagen, vid busshållplatsen där hon vanligtvis brukade ta buss nummer 13 hem – jag brukade stå en bit bort och andas in henne –, fick jag panik. Jag gick runt på skolan och genomsökte klassrum och laboratorier, innan jag till sist gav upp, tog mod till mig och frågade hennes vänner var hon var. Det var så jag fick höra talas om vadet hon hade antagit efter att ha provocerats av ett rivaliserande flickgäng, en utmaning att överbevisa dem och hävda sig. Som den enda flickan i en familj med fem pojkar – jag tjuvlyssnade på henne under rasten en dag – var hon tvungen att göra allt hon kunde för att överleva, för att inte bli en hackkyckling, en vekling.

Att ta ner solen, att göra det omöjliga – det var lätt för henne, med tanke på hennes särskilda förmågor. En gång hade hon plockat en stjärna från natthimlen och svalt den i en enda tugga; det hände sista dagen på vår klassresa, när vi satt runt lägerleden och tjatade på varandra om att visa upp våra talanger.

Så det var så jag hittade henne, på brunnens botten: jag blundade och kallade ur djupet av mitt medvetande upp alla de dofter jag hade samlat under mitt sextonåriga liv till sinnesförnimmelsernas yttre värld och började sakta destillera och filtrera fram hennes unika doft ur den slumpartade, klusterlika röran av lukter från min barndom, mitt förflutna, från smutsen och sörjan i det gamla hyreshuset där jag bodde, tills jag kunde separera hennes doft från de andra och låta den fylla mig, översvämma mitt hela jag, slingra sig genom kroppen som en förtrollad, berusande ande.

När jag väl hade fått grepp om den väcktes mina sinnen som när man drar igång en motor och jag kände den överallt, lätt och svag till en början, från föremålen hon vidrört, marken hon beträtt, och sedan sakta starkare och tyngre i takt med att jag närmade mig. Det var inte lätt, men jag lyckades lokalisera henne där hon gömde sig i mörkret, i en djup brunn mitt i ingenstans.

”Du kan inte gömma dig här i brunnen för evigt, det förstår du väl?” sade jag. Mörkrets hud pulserade oavbrutet av korta, skarpa ljusexplosioner när hon öppnade ögonen och torkade tårarna.

”Men vad ska jag göra? Vart kan jag ta vägen?” sade hon.

”Kom med mig, bara. Det bestämmer vi senare.”

En lång stund låg brunnen försänkt i ett becksvart mörker som tyngde oss med sin skrämmande närvaro. Inget rörde sig. Jag försökte andas lugnt; varje andetag var fullt av henne, av solljus och osynliga partiklar fulladdade med liv. Hon tänkte intensivt och kroppen bredvid mig var spänd som en hopringlad fjäder. Sedan riktades två strålkastare mot väggen mittemot, intensivt och bestämt, och hon tog ett fast grepp om min hand.

”Okej, jag följer med dig.”

Och så klättrade vi upp ur brunnen med hjälp av repet och trädde in i en ännu mörkare natt, där den kalla och dimmiga luften slöt sig i en hård omfamning omkring oss när vi flydde in i en okänd framtid, utan att veta hur våra liv skulle utveckla sig.

---------------------------------------------------------

O Thiam Chin är en ung författare från Singapore vars novellsamling Never Been Better kommer i svensk översättning nästa år.

(Foto: notsogoodphotography på Flickr)

Blodröda kräftor

2010-09-19T11:14:00.007+02:00

Den 21:a oktober kommer en ny bok av Ola Wong, Svenska Dagbladets korrespondent i Kina. Den här gången är det inte en faktabok, utan en spänningsroman om en svensk-kinesisk kvinna som arbetar med att hjälpa svenska företagare och därigenom avslöjar en härva av korruption och trafficking. Litet mer information hittar man på Lind & Co, och hela omslaget med baksidestext och allt finns här.

Kina i tio ord

2010-09-16T08:08:00.011+02:00

Just nu finns varken tid att läsa eller tänka på något annat än det allra nödvändigaste (vilket är övermåttan mycket). Men jag kan i alla fall passa på att tipsa om en artikel på Rue89, Les dix mots clés de l'ecrivain Yu Hua pour comprendre la Chine. La Chine en dix mots, eller 《十个词汇中的中国》, är Yu Huas senaste bok, en samling korta essäer om företeelser och uttryck som han menar säger något viktigt om det kinesiska samhället.

Två av Yu Huas romaner finns på svenska, klassikern Att leva (som också filmatiserats) samt En handelsman i blod. Bägge är utgivna på Ruin, som nästa år också kommer med en svensk utgåva av Kina i tio ord.

The Hell Screens

2010-09-10T09:58:00.006+02:00

Spökmånaden är väl över för den här gången, men som en liten final passar det kanske att påminna om Alvin Lus roman The Hell Screens från år 2000.

The Hell Screens handlar om en kines-amerikan, Cheng-Ming, på besök i Taiwan. Vilket yrke han har sägs aldrig rakt ut, men han ägnar sig åt journalistik eller forskning och ett av de ämnen han intresserar sig för är seriemördaren K, som hemsöker ön och vars bild syns på anslag överallt i Taibei. Efter en intervju med en kvinna som säger sig vara en gammal flickvän till K börjar han istället att fundera allt mer kring spöken och det övernaturliga. Huset han bor i sägs vara hemsökt och en av hans grannar ägnar nätterna åt att filma de olika lägenheterna i hopp om att kunna fånga ett spöke på bild, samtidigt som en daoistisk exorcist metodiskt går igenom huset från bottenvåningen och upp för att befria byggnaden från onda andar.

K:s gamla flickvän, som också påstår sig vara medium och spåkvinna, väter Cheng-Mings uttorkade ögonlins i sin saliv och efter det ser han, som på en inre filmduk, en rad övernaturliga historier utspela sig framför honom samtidigt som han vandrar runt i staden.

The Hell Screens är en minst sagt udda roman. De flesta recensenter verkar ha avskytt den, men så hård vill jag inte vara även om jag inte direkt gillade boken. Jag tycker att Alvin Lu får till en hel del bra formuleringar och lyckas med att förmedla den känsla av hot och förvirring som Cheng-Ming upplever när det han ser i den verkliga världen blandas med synerna i den förtrollade linsen.

On my way home from the library, I found myself no longer in the same city I had been in. Night had descended. Under rooftops, secrets were whispered through the clenched, oceanic hiss of mahjong tiles. Corpses hung from gas lamps and heads of traitors were fixed to poles, declarations of their crimes hastily scripted and pasted beneath hacked-off chins. I missed the smell of gasoline.

Problemet är att berättelsen blir mer och mer förvirrad ju längre in i den man kommer och att den inte har någon riktig upplösning som förklarar hur allt hänger ihop. Vissa saker blir bara obegripliga. Även om huvudpersonen glider allt längre in i någon form av galenskap eller förvirring så bör kanske läsaren ges en aning distans till det hela. The Hell Screens är en bok man ska läsa för de rätt vackra och inspirerade formuleringar som dyker upp här och var, särskilt i början, men inte för berättelsen.

Chinese Literature Today

2010-09-02T21:04:00.005+02:00

Jag prenumerar inte på många tidskrifter nuförtiden - förutom Språktidningen tror jag att den senaste tidskrift jag tog en prenumeration på (om jag räknar bort Kalle Anka, Bamse och Kamratposten) var den förträffliga Persimmon, som tyvärr inte existerar längre.

Men nu har jag i alla fall börjat prenumera på Chinese Literature Today och i veckan fick jag det första numret. Jag har inte hunnit läsa allt än, men här finns verkligen en hel del intressanta artiklar, bland annat om de två litterära "huvudstäderna" Beijing och Shanghai, presentationer av olika poeter, ett specialtema om Bi Feiyu och flera noveller i översättning till engelska. Artikeln om Wei Huis Shanghai Baby känns som om den är några år försent ute, men i övrigt verkar det mesta spännande. Recensionsdelen gillar jag också, förutom det faktum att alla titlar står i engelsk översättning fast boken inte är översatt, och att originaltitel helt saknas. Litet dumt. Men hur som helst ser jag fram emot att ta mig an den!

Drakdödarna

2010-08-29T16:50:00.009+02:00

Jag var i Kina förra veckan och blev väldigt glad över att upptäcka en riktigt bra bilderboksförfattare och illustratör som jag inte kände till förut: Xiong Liang 熊亮.

Xiong Liang, som föddes 1975 i Jiaxing, Zhejiang, men numera bor i Beijing, har gjort en rad mycket vackra bilderböcker som utgår från traditionella kinesiska berättelser eller företeelser, som han berättar om på sitt eget sätt och med illustrationer vars stil varierar från bok till bok.

Den jag köpte heter Drakdödarna 《屠龙族》och handlar om en stam eller klan som har det som sin livsuppgift att spåra upp och döda drakar. Men så småningom tar drakarna slut och för att hålla liv i traditionerna uppfostrar drakdödarna sina barn i en miljö där de ständigt omges av bilder på drakar, berättelser om drakar och leksaker som föreställer drakar. Resultatet? När de unga till slut äntligen hittar ett par drakar som gömt sig i en håla på det högsta och mest otillgängliga berget har de hunnit bli så förtjusta i drakar att de inte alls kan tänka sig att slakta dem utan istället blir drakarnas allra främsta beskyddare.

Den lilla bilden i högra hörnet är ett urval av illustrationer till en bok som heter Det lilla stenlejonet 《小石狮》, bilderna här nedan är hämtade ur Drakdödarna. Fler bilder ur Xiong Liangs böcker går att hitta om man googlar, och han har även en egen blogg där han skriver om barn- och bilderböcker.

Quest - ett biblioteksprojekt i Singapore

2010-08-18T21:07:00.007+02:00

Ett inlägg på Peter Alsbjers blogg påminde mig om ett projekt på Singapores bibliotek som jag hörde talas om förra sommaren, men som då inte hade dragit igång än. Biblioteken i Singapore oroade sig (i likhet med många andra) över det faktum att barn - och då framförallt pojkar - läser allt mindre. De ville starta ett läsfrämjande projekt riktat till barn i låg- och mellanstadieåldern, men prova något nytt som skulle lyfta fram den roliga sidan av läsning och inte bara fokusera på nytta.

Resultatet blev Quest, ett kortspel liknande Pokemon. Quest har ett fantasytema och bygger på en historia om en pojke från Singapore som hamnar i en magisk värld. Historien finns att läsa på den speciella webbplats som biblioteket byggde upp för spelet, och där hittar man även information om författaren och om hur man spelar, samt kan ladda ner bokmärken för utskrift, skrivbordsbilder och annat smått och gott.

Barnen som ville spela Quest var tvungna att låna ett visst antal böcker på biblioteket för att få kort och spelnycklar. Biblioteket anordnade även teckningstävlingar, lät barnen skriva egna förslag på hur historien skulle sluta och hjälpte dem att göra animationer av sina berättelser.

Enligt projektrapporten lyckades man verkligen uppnå det man hoppades på. Biblioteket ökade sin utlåning av böcker för den valda målgruppen med 30% och av de 70.000 barn som deltog i projektet var 70% pojkar. Man får väl hoppas att barnen inte bara lånade böckerna, utan även läste dem. Projektrapporten, som nyligen presenterades på den stora IFLA-kongressen, går att läsa här och bibliotekets Quest-webbplats är också väl värd att utforska.

Synliga spöken

2010-08-14T17:51:00.007+02:00

Tre gånger har jag börjat läsa Li Angs 李昂 bok Synliga spöken 《看得见的贵》och de två första gav jag upp ganska snabbt, eftersom språket var så tungt och det tog en sådan tid att ta sig igenom texten. Tredje gången gick det bättre.

Synliga spöken är inte en roman, utan fem olika berättelser som utspelas till öster, söder, väster, norr om och mitt i staden Lucheng under olika tidsperioder. Varje berättelse handlar om en kvinna som av någon anledning har dröjt sig kvar i världen som spöke efter sin död. Flera av kvinnorna har inte stannat på grund av någon särskild önskan att hämnas, utan mer eller mindre av en slump. Spöket i den första berättelsen är till exempel en kvinna som tillhör den taiwanesiska urbefolkningen och som har försörjt sig som prostituerad. Hon avrättas så småningom och när ingen kommer för att hämta liken tycker stadsborna synd om henne och häller salt över kroppen, som kapslas in och bevaras. Inne i höljet vaknar till sist spöket, upptäcker förundrat att hon lever och studerar såren efter tortyren. Dock finns här också ett par riktigt hämdlystna spöken som blivit illa behandlade av män och är ute efter att ge igen.

Bäst är kanske historien om flickan som tvingas ta livet av sig efter att hon råkat tappa en näsduk (eller var det kanske en solfjäder) som föll ut genom fönstret och plockades upp av en ung man. Eftersom hon broderat sitt namn och en romantisk vers på den skulle man kunna tro att den var en kärleksgåva, och därmed har hennes heder gått förlorad. Hon dränker sig i brunnen, men hennes ande blir kvar i det stora huset. Och först nu, när hon är död, kan hon röra sig fritt och få tillgång till böckerna i biblioteket - böcker som inte bara bär på sedesamma historier utan även mer ekivoka berättelser. Till sist vågar hon sig till och med ut från huset, som hon inte fått lämna sedan hon blev så stor att hon måste hållas instängd av sedlighetsskäl. Först som död blir hon fri att utforska världen.

Berättelserna i Synliga spöken är förstås inte tänkta att skrämma läsaren, utan snarare att visa på de begränsningar som drabbat kvinnor genom tiderna. Kanske måste en kvinna, åtminstone förr i tiden, dö och bli ett spöke för att kunna ställa egna krav. Eller är det så att kvinnor som ställer krav, upptäcker världen och kräver hämnd för oförrätter automatiskt betraktas som spöken?

Endast en av Li Angs böcker finns översatt till svenska, romanen Slaktarens hustru (Tranan, 1992).

Spökmånaden är här

2010-08-10T09:46:00.005+02:00

Som ni säkert alla vet är det idag första dagen i spökmånaden, det kinesiska årets sjunde månad. Helvetets portar har slagits upp på vid gavel och alla förorättade eller oroliga själar vandrar nu fritt omkring ibland oss. Det är alltså på sin plats att vara en aning försiktig med vad man säger och gör.

Om ni inte känner er helt bekväma med att ställa ut altaren med matoffer, ljus och rökelse på gatan framför ert hus (grannarna kan ju tycka att grishuvuden med äpplen i munnen passar bäst på julbordet) får ni försöka hitta något annat sätt att blidka de osaliga andar som eventuellt kan tänkas hemsöka just er familj.

Spökmånaden firas inte oväntat mer på Taiwan, i Hongkong och i Singapore än i själva Kina, och naturligtvis har en eller flera taiwanesiska skräckfilmer premiär just nu i augusti, gärna i närheten av månadens höjdpunkt, den femtonde i sjunde (eller 25 augusti för oss icke-kineser). En av årets filmer heter Jieshi huanhun/The Haunting Lover. Se trailern här och notera hur filmmakarna har bemödat sig att göra tre olika affischer: en som betonar det romantiska, en som betonar spökhistorien och en som betonar skräcken. Så når man tre olika publikgrupper med samma film.

En vändpunkt för e-boksproduktionen

2010-08-06T09:00:00.006+02:00

I Folkets dagblad kan man läsa om att det i Kina förra året för första gången publicerades fler skrifter i elektroniskt format än i traditionell tryckt form. Antalet e-publikationer (som antagligen omfattar både böcker och tidningar/tidskrifter - det specificeras inte) ökade med 50,6% i jämförelse med 2008 och är nu uppe i ett värde av enorma 79,9 miljarder yuan (799,4 亿).

Ett av de tydligaste tecknen på att e-boksproduktionen verkligen har slagit igenom är att det numera inte bara är IT- eller elektronikföretag som ger ut e-böcker utan även stora traditionella förlag som Renmin wenxue och Zhonghua shuju. På sin branschmässa i mars i år presenterade de förlagen även egna e-boksläsare, vilket visar att de tänker satsa ordentligt på e-böcker i framtiden.

Branschstatistiken visar också att e-publikationer för mobiltelefonbruk numera inbringar större förtjänster än spel på nätet. Här är det framförallt tidningarna som dominerar, och marknaden spås växa kontinuerligt under de kommande fem åren.

Vill ni läsa hela artikeln så har ni den här. På bilden: Reklam för e-bokläsare från Hanwang.

På franska om kinesisk litteratur

2010-08-01T15:06:00.004+02:00

Om man läser franska och är intresserad av kinesisk litteratur kan det vara en bra idé att titta på Bertrand Mialarets webbplats Mychinesebooks (ja, man kan tycka att den borde ha ett franskt namn, men den har ingen egentlig titel så nu får den heta som sin adress). Texterna finns både på franska och engelska.

Body 2 Body

2010-07-26T14:22:00.010+02:00

Eftersom Stockholm Pride inleds idag passar det kanske bra att skriva om en bok med noveller på queer-tema. Dock inte från Kina den här gången, utan Malaysia. Body 2 Body (Matahari Books, 2009) är en samling noveller och korta essäer om och av homosexuella kvinnor och män. Boken är den första i sitt slag och i förordet berättar redaktörerna, Jerome Kugan och Pang Khee Teik, hur de redan 2003 bestämde sig för att ge ut en bok på temat, inspirerade av (eller kanske ska man säga "upprörda över") de uttalanden som gjorts av den dåvarande ministern för nationell enhet och social utveckling, som klagade över att det fanns för många feminina män och maskulina kvinnor i Malaysia. Det visade sig vara svårt att få in bidrag till boken, då få författare var redo att ta den kritik som oundvikligen skulle drabba dem om de skrev något på queer-tema.

Men så småningom lättade det och 2008 gjorde man ett nytt försök. Den här gången gick det bättre, och alla författare som bidragit till antologin har gjort det under eget namn - redaktörerna godtog inga pseudonymer.

Så vad kan man då säga om Body 2 Body? Ja, till att börja med ska man nog inte läsa en novellsamling av den här typen i ett svep, eftersom man lätt blir litet övermätt på temat. Ett antal av berättelserna handlar om svårigheterna med att komma ut som homosexuell eller om att dölja vem man är för skolkamrater och familj. Det är överhuvudtaget en ganska mörk bild som målas upp av situationen för homosexuella i Malaysia (förmodligen för att det är så verkligheten ser ut). De flesta bidragen gör inget djupare intryck på mig eftersom de känns ganska förutsägbara och är rätt likartade. Men några av novellerna står ut litet mer. Här finns till exempel två intressanta historier av författare som jag tidigare har skrivit om på den här bloggen, O Thiam Chin och Shih-Li Kow (vars berättelse har ett överraskande slut).

Jag tycker också mycket om novellen "The Man from Berali Carpets" av Maya Tan Abdullah som handlar om en polis och hans oväntade förälskelse i en blind mattförsäljare som han betraktar på avstånd och aldrig vågar närma sig. För honom blir kärleken ett oväntat inslag av ömhet i en mycket brutal och smutsig vardag, samtidigt som den förstås är något hemligt som han aldrig kan avslöja för sina kollegor.

Tan May Lees "The Wives' Story" handlar om två kvinnor som är gifta med samma man. Andrahustrun är ung och oerfaren och förstahustrun får i uppgift att instruera henne. När maken vill ha dem bägge i sängen på samma gång lyder de för att de måste, men snart börjar det hetta till på riktigt mellan dem och mannen blir utan att ana det bara ett alibi för deras kärleksmöten.

Bäst är kanske den novell som inleder samlingen, "What do Gay People Eat?" av Brian Gomez. Här är perspektivet för en gångs skull inte den homosexuelles utan hans föräldrars, och utgångspunkten är inte att de föraktar honom utan att de vill honom väl. En ung man ska för första gången ta med sin pojkvän hem på middag till föräldrarna. Fadern, som är historiens berättare, vill verkligen visa att han accepterar sin son och hans läggning. Men han vet nästintill inget om homosexualitet och oroar sig för att han ska göra fel. Vad äter bögar? Kan man bjuda dem på lammgryta, eller vill de bara ha små snittar med ost till middag? Det blir en omvälvande eftermiddag, men något säger mig att allt slutar ganska bra för just den familjen. Roligt är det också.

Andra inlägg om litteratur som rör homosexualitet på den här bloggen:

- Tvål, en novell av Chi Ta-Wei
- Recension av romanen Quiet Time av Johann S. Lee
- Kärlek mjuk som vatten av Wang Xiaobo

Men inget om lesbiska kvinnor! Nu får jag nog skärpa mig, märker jag...

Snart är vi alla halvanalfabeter

2010-07-23T15:05:00.009+02:00

En artikel i Rue89 idag handlar om att kinesiska ungdomar blir allt sämre på att skriva kinesiska tecken. Anledningen sägs vara mobiltelefonerna, där man inte behöver rita in tecknet utan bara skriva uttalet för att en lista på likaljudande tecken eller ord ska dyka upp. Sedan är det inte svårt att välja rätt. Betydligt svårare är att utan ständig övning själv komma ihåg alla streck i ett tecken när man ska skriva det för hand och det är detta som är problemet. I en undersökning som Kinas ungdomstidning gjorde nyligen sade sig tydligen 83% av de 2072 tillfrågade ha svårt att komma ihåg hur man skriver. Fenomenet är så utbrett att det har fått ett eget namn: 提笔忘字 (lyft pennan, glöm tecknen) och diskuteras på hög nivå inom kultur- och utbildningsväsendet.

Själv har jag varit drabbad så länge jag kan minnas och brukar ofta beteckna mig som halvanalfabet: jag har inga problem med att läsa, men undviker i det längsta att skriva. Det är dock inget som har uppkommit i samband med mobiltelefoni och sms, utan började redan för länge sedan när datorerna gjorde sitt intåg. Eller, ja, egentligen beror det väl kanske mest på ren lathet... Hur som helst är det ju skönt att veta att man inte är ensam om problemet.

Kanske borde de kinesiska myndigheterna kräva att ungdomar bara använder iPhone, där man ritar in tecknen istället för att skriva dem med hanyu pinyin?

Om hur översättningar av engelskspråkig litteratur tas emot i Kina

2010-07-22T15:46:00.005+02:00

Det här verkar ju vara en bok man borde läsa:

Readers, Reading and Reception of Translated Fiction in Chinese recognizes that translated novels are distinct from non-translated novels, just as they are distinct from the originals from which they are derived, but they are neither secondary nor inferior. They provide different models of reality; they are split apart by two languages, two cultures and two literary systems; and they are characterized by cultural hybridity, double voicing and multiple intertextualities.

With the continued popularity of translated fiction, questions related to its reading and reception take on increasing significance. Chan draws on insights from textual and narratological studies to unravel the processes through which readers interact with translated fiction. Moving from individual readings to collective reception, he considers how lay Chinese readers, as a community, 'received' translated British fiction at specific historical moments during the late twentieth and early twenty-first centuries. Case studies discussed include translations of stream-of-consciousness novels, fantasy fiction and postmodern works. In addition to lay readers, two further kinds of reader with bilingual facility are examined: the way critics and historians approach translated fiction is investigated from structuralist and poststrcuturalist perspectives. A range of novels by well-known British authors constitute the core of the study, including novels by Oscar Wilde, James Joyce, D.H. Lawrence, Virginia Woolf, John Fowles, Helen Fielding and J.K. Rowling.

Readers, Reading and Reception of Translated Fiction in Chinese är skriven av Leo Tak-hung Chan och ges ut av St. Jerome Publishing i Hongkong.

Den oinbjudna gästen

2010-07-18T13:41:00.012+02:00

Yan Geling är en av många kinesiska författare som bosatt sig utomlands och så småningom börjat skriva på det nya landets språk - i det här fallet engelska. Till skillnad från andra, som inlett sin karriär utomlands, var Yan redan etablerad som författare när hon flyttade till USA efter massakern i Beijing 1989. Efter att ha gett ut ett par böcker i översättning beslöt hon sig 2006 för att prova att skriva direkt på engelska, och det första resultatet av det experimentet blev romanen The Banquet Bug eller The Uninvited, som den fick heta när den kom ut i Storbritannien.

The Banquet Bug är en satirisk och samhällskritisk roman vars handling inte är helt så otrolig som den kan verka. Dan Dong, en fattig arbetare som lever tillsammans med sin fru i en nedlagd fabrik, är på väg till en jobbintervju i hopp om att få anställning som säkerhetsvakt. Självklart har han svidat upp sig i sin allra bästa kostym. Döm om hans förvåning när han misstas för journalist och föses in till en enorm bankett av det mest överdådiga slag. Ännu mer förvånad blir han när han inser att han och hans bordsgrannar - som också är journalister - inte bara får gratis förtäring utan dessutom små presentpåsar med en stor summa pengar som tack för det "besvär" de har gjort sig med att komma dit. Dan Dong förstår snabbt vad det handlar om: banketten och pengarna är mutor för att journalisterna ska skriva positivt om det företag som står bakom arrangemanget.

Upphetsad och förtjust över sin tur låter Dan Dong trycka upp en bunt visitkort där han utger sig för att vara frilansjournalist och inleder så sin bana som bankettparasit. Till en början är han mest glad och intresserad av att stoppa i sig så mycket som möjligt, men så småningom börjar han känna sig allt mer illa till mods. Inte nog med att han äter och dricker av hjärtans lust medan hans fru, lilla Plommonet, får hålla till godo med snabbnudlar - det han får se och höra i sin förklädnad som journalist gör honom upprörd. Redan insikten om att företagens chefer lägger ner hundratusentals yuan på fester fast de inte anser sig ha råd att betala ut lön till sina anställda är vedervärdig, och ju bättre han förstår korruptionens mekanismer desto värre känner han sig.

Dan Dong bestämmer sig för att ta sitt "yrke" som journalist på allvar och faktiskt skriva något - en serie artiklar som ska skaka om läsarna och avslöja fusket. Problemet är att han inte har några egentliga kontakter i mediavärlden och att han faktiskt nästan inte kan skriva. Så småningom slår han sig ihop med en riktig journalist, en pigg ung dam vid namn Happy Gao, som försöker hjälpa honom på vägen. Det hela slutar inte helt så lyckligt som man skulle önska.

The Banquet Bug har en intressant intrig och ett upplägg som skulle kunna vara fantastiskt. Jag tycker inte riktigt att Yan Geling lyckas ta till vara sin idé på bästa sätt - dels är jag inte helt förtjust i språket (jag tror att boken skulle ha varit bättre om hon hade skrivit på kinesiska) och dels finns det vissa kast i intrigen som blir litet för yviga. Men på det stora hela är det en mycket underhållande roman som handlar om något som faktiskt är en sorglig verklighet: korruptionen inom media, där journalister får betalt för att skriva positivt eller för att avstå att skriva om sådant som kan vara negativt.

Två andra böcker av Yan finns översatta till engelska (kanske finns någon mer som jag har missat): The Lost Daughter of Happiness, som är en historisk roman om en kinesisk prostituerad i 1800-talets San Fransisco och hennes unge amerikanske beundrare, samt novellsamlingen The White Snake and Other Stories. En av novellerna i den samlingen ligger till grund för filmen Xiuxiu, the sent-down girl.

Zhang Zhilu

2010-07-15T19:03:00.020+02:00

Jag vill ju gärna göra inlägg om kinesisk/östasiatisk barn- och ungdomslitteratur på den här bloggen, mest för att det är en typ av litteratur som sällan uppmärksammas av oss i väst - de flesta översättare och sinologer har en tendens att fokusera på vuxenlitteratur. En författare som jag har läst flera böcker av och även träffat både i Beijing och i Stockholm, eftersom han besökte Sverige 2005 för att delta i Internationella bibliotekets barnboksvecka, är Zhang Zhilu. Så nu kommer några korta rader om honom!

Zhang Zhilu föddes i Beijing 1945. Som ung studerade han naturvetenskap, men började under 1960-talet skriva skönlitterära texter. Inspirationen till det fick han under kulturrevolutionen då han skickades ut på landet för att arbeta och träffade på ungdomar som hade studerat språk och litteratur. De roade sig med att hitta på berättelser som de läste för varandra i den gemensamma bespisningen och Zhang upptäckte att han minsann var lika duktigt som de.

Efter kulturrevolutionen arbetade Zhang som lärare i Beijing och var enligt egen utsago en ganska hetlevrad ung magister som ville ha ordning i klassen och ofta bråkade med de andra lärarna. Så småningom övergav han lärarbanan och övergick till film- och tevebranschen. Idag är Zhang anställd av China Film Corporation där han skriver manus för barn- och ungdomsfilmer baserade både på egna och andras texter. En av hans största filmsuccéer är Statiske Beibei 《霹雳贝贝》 från slutet av 1980-talet, den första science fictionserie för barn som visades på kinesisk teve och som blev oerhört populär. När huvudrollsinnehavaren, som inte är så liten längre, gifte sig 2005 var det en nyhet som gick att läsa i många tidningar och på olika hemsidor. Även flera andra av Zhangs romaner verk som Tredje kompaniet 《第三军团》 och Olaglig kunskap 《非法智慧》 har blivit framgångsrika teveserier. Zhang Zhilu har också skrivit en bok om den kinesiska barnfilmens historia.

Zhang Zhilus skönlitterära produktion är stor och hans romaner och noveller för barn och ungdom har publicerats både i Kina och på Taiwan. Hans böcker riktar sig till barn från mellanstadiet och uppåt och i hans produktion finns både humoristiska berättelser, vardagsskildringar och ungdomsthrillers där huvudpersonerna lika gärna är flickor som pojkar. De mer humoristiska böckerna riktar sig ofta till de litet yngre läsarna och huvudpersonen är för det mesta ett barn som de kan identifiera sig med: den typiske centralfiguren är en helt vanlig pojke på mellanstadiet som inte utmärker sig för att vara särskilt duktig på någonting, snarare är han ofta litet blyg och skäms över att vara medelmåttig. Under berättelsens gång inträffar spännande, roliga och litet pinsamma händelser som tvingar honom att övervinna sin blyghet och rädsla för att i slutänden känna sig säkrare på sig själv och mer nöjd med sin situation. Dessa teman, att övervinna sina rädslor och att en på ytan inte särskilt märkvärdig person kan ha en djup inneboende styrka, går igen även i de mer spännande böckerna (som ofta har science fiction-inslag) för äldre barn och ungdomar.

Zhang Zhilus språk är rakt och enkelt. Han främsta styrka är hans förmåga att skapa en intrig som suger tag i läsaren och tvingar honom/henne att läsa vidare för att se hur allt ska sluta. Hans erfarenheter av manusskrivande märks också i böckernas filmiska karaktär: när man läser en Zhang Zhilu-bok kan man ofta se scenerna framför sig som om de vore på film. Det är bland annat detta som har gjort honom till en mycket populär författare med en stor läsekrets.

De två Zhang Zhilu-böcker som jag gillar mest av de få jag har läst är den ovannämnda Olaglig kunskap (som kanske hellre borde kallas Farlig kunskap på svenska) och Jag och min skugga 《我和我的影子》.

Olaglig kunskap handlar om tonårstjejen Sang Wei. Hon har blivit antagen till en gymnasieskola för särskilt begåvade barn, men redan första kvällen inser hon och hennes nya klasskamrater att skolan inte är den idyll den ser ut att vara. Flera av de äldre eleverna beter sig underligt. Sang Weis vän, den snälle och omtänksamme Lu Yu, har förvandlats till en känslokall och överlägsen person som inte tycks känna igen henne. När Sang Wei försöker ta reda på vad som ligger bakom förändringen får hon hotfulla meddelanden i sin telefon. Men hon ger inte upp, hon måste ta reda på vad som har drabbat Lu Yu. Så småningom inser hon att eleverna på skolan är utsatta för ett experiment, Projekt Nyckelpigan, där deras tankar och drömmar manipuleras så att de blir marionetter i händerna på dem som leder projektet. Självklart lyckas Sang Wei till sist med hjälp av några vänner avslöja experimentet och rädda de som drabbats.

Olaglig kunskap är en suggestivt berättad historia. Det är spännande att följa Sang Wei när hon dels ska försöka anpassa sig till den nya och ganska speciella skolmiljön och dels hantera de mystiska drömmar hon har och de underligt hotfulla meddelanden som kommer per SMS till hennes mobiltelefon. Slutet är onödigt tillkrånglat på ett litet fånigt sätt, men i övrigt är det en mycket bra bok, som har vunnit ett av Kinas största barnbokspriser och både filmatiserats och gått som radioföljetong.

Jag och min skugga är en humoristisk bok för de litet yngre. Den handlar om pojken Li Dami, en snäll och välartad gosse som lider litet av sitt idiotiska namn (da mi = stort ris/vitt ris). Dami drabbas av en mystisk sjukdom som gör att han faller i sömn litet då och då, utan förvarning. Ingen kan förstå vad som orsakar problemet. Efter ett tag upptäcker Dami att det hänger ihop med hans skugga. Skuggan har nämligen en egen vilja och har börjat ge sig iväg på egna små utflykter, och det är när han lämnar kroppen som Dami somnar. Det här går ju inte för sig, så Dami får skuggan att lova att inte fortsätta på det sättet. Men har man nu börjat styra sig själv är det förstås svårt att sluta, och då och då tar skuggan helt enkelt över Damis kropp och får honom att säga och göra en massa underliga saker. Skuggan är inte elak, men han är rätt busig och förstår inte riktigt hur man uppför sig. Det leder förstås till en mängd dråpliga situationer och allt blir mer och mer komplicerat för stackars Dami. Allt slutar förstås bra till slut, om än litet vemodigt. Kanske kan man jämföra Jag och min skugga med Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Med vissa modifieringar (nu för tiden har inte ens kinesiska barn personsökare, utan precis som här mobiltelefon) skulle Jag och min skugga fungera bra på svenska, tror jag.

Zhang Zhilu har inte bara fått inhemska priser utan även det internationella HC Andersenpriset 1992. Här en artikel av honom, där han i egenskap av vice ordförande för kinesiska författarförbundets barn- och ungdomssektion bland annat talar om den kinesiska barnbokens historia.

Kärlek mjuk som vatten

2010-07-09T14:26:00.013+02:00

När Wang Xiaobo 王小波 dog i en hjärtinfarkt 1997, bara 45 år gammal, hade han ännu inte hunnit slå igenom som författare. Visst fanns det många intellektuella som läste och uppskattade hans verk, men för den stora mängden kineser var han helt okänd. Efter sin död har han dock kommit att bli mer och mer populär, och idag ses han nästan som en kultförfattare av många yngre läsare. Wangs texter karaktäriseras ofta av ett slags svart humor och han använde ofta sex som ett verktyg för att utforska gränserna för vad som är tillåtet och inte.

En av Wangs noveller, "Kärlek mjuk som vatten" 《似水柔情》 filmatiserades 1996 under titeln East Palace, West Palace 东宫西宫 och var den första kinesiska film som hade ett uttalat homosexuellt tema. Filmen handlar om den unge A Lan som grips när han letar efter partner i en park i Beijing. Han tillbringar en natt på den lilla polisstationen tillsammans med en polis som trots sitt uttalade förakt blir alltmer intresserad och attraherad av sin unge fånge. Filmen kunde förstås inte visas i Kina, där homosexualitet då var ännu mer kontroversiellt än idag, utan färdigställdes i Frankrike.

Här följer ett kort utdrag ur den ganska långa novellen som jag översatte för salong Semafor förra hösten.

När det gäller den unge polisen så vet vi att han grep en bög varje gång han jobbade natt, för att få litet sällskap. En kväll fick han fast A Lan på en parkbänk. A Lan satt i en annans man knä och hånglade när strålen från en ficklampa plötsligt lyste rakt på dem, och fick dem att gapa och spärra upp ögonen. Den unge polisen bakom ljuset sade: Hallå där, ni två! Det där var något nytt! Då reste sig A Lan och den andre mannen sprang sin väg. Den unge polisen gick fram, tog tag i hans handled och sade: Du går ingenstans. A Lan var inte van vid att gripas, så han bara stod där. Den unge polisen lät ljuskäglan svepa över hans ansikte och sade: Du ser bekant ut. Brukar du komma hit ofta? A Lan var för nervös för att svara. Den unge polisen sade: Ta en promenad med mig. Sedan tog han fram ett par handklovar och fortsatte: Ska jag sätta på dig de här? Tänker du försöka fly? A Lan sade: Nej… Nej… Då behöver vi inte de här, sade polisen. Det är som det ska vara. Munken kan fly, men templet står kvar. Han satte fast handklovarna i bältet och drog med sig A Lan. När A Lan senare såg tillbaka på allt detta försvann skräcken, och han talade om hur vackert natten hade börjat. Xiao Shis grepp fick hans hjärta att bulta. Och så upphetsad han blev när Xiao Shi tänkte sätta handbojor på honom! Han visste knappt vad han skulle ta sig till.

…

Medan den unge polisen släpade med sig A Lan genom allén läxade han upp honom. Det intressanta är att Xiao Shi började sin undervisning med att försöka övertala A Lan att inte vara så rädd, och att inte darra så mycket. Han hade begått ett misstag, men det var inget stort misstag. ”Du har ju varken rånat en bank eller hoppat på någon och försökt våldta honom.” Därför ville Xiao Shi inte ställa till med alltför stort besvär för A Lan. Vi vet att han grep A Lan för sitt eget nöjes skull (vi återkommer till det litet senare) och det skulle ju inte vara särskilt kul om A Lan förvandlades till en darrande liten klump av rädsla. Långt senare, när A Lan såg tillbaka på den natten, tänkte han att Xiao Shi hade hållit honom i handen ungefär som när en vuxen släpar med sig en busig pojke. Det vill säga, den förste hade gått rakt fram och den andre litet sidledes. Fast han föreställde sig hellre att de hade liknat en stilig ung man som släpar med sig sin stygga flickvän. Det berodde förstås på hans läggning.

…

Xiao Shi beordrade A Lan att huka sig ner vid väggen. På hans vänstra sida hukade en konstprofessor och på hans högra en byggarbetare. De var sammanlagt tre stycken. Professorn till vänster hade dålig andedräkt och byggarbetaren var svettig och stank, så det luktade inte mycket bättre än inne på en offentlig toalett. Regeln här var att man måste sitta på huk så lågt ner som möjligt, det vill säga att huka sig som om man satt och sket, med händerna på knäna och huvudet hängande. A Lan tyckte att det var en väldigt oelegant ställning och försökte hela tiden flytta tyngdpunkten – det vill säga rumpan – uppåt, så att den vilade mot vaderna, men polisen skrek åt honom att sluta. Meningen var att de skulle sitta så för att tänka över sina fel, men normala människor tänkte bara på att skita när de satt i den ställningen.

…

Ur ett heterosexuellt perspektiv – särskilt ur polisernas – var bögarna som greps ungefär som apor i bur. Xiao Shi betraktade A Lan på samma sätt. När det blev mörkt lagade den unge polisen en skål snabbnudlar till sig själv medan A Lan satte sig på golvet. Utan att se på honom sade polisen: Jag har inte gett dig lov att sitta. A Lan satte sig på huk igen. Efter en stund lutade han sig framåt för att resa sig. Den unge polisen sade: Jag har inte gett dig lov att stå upp heller. A Lan satte sig ner i skitställning. Sedan sa Xiao Shi, med samma tonfall som en dagisfröken: Du ska göra som jag säger. Den unge polisen åt upp sina nudlar, gjorde sig en kopp te, sträckte ordentligt på sig och kastade sedan en blick på A Lan. Du kan resa dig nu, sade han. Så A Lan reste sig och masserade knäna. Sedan satte sig den unge polisen bakom skrivbordet, lutade sig bakåt, särade avslappnat på benen och sade: Kom hit. När A Lan tog ett par steg närmare sade han: Ta med dig en stol. A Lan tog en stol, gick ut till mitten av rummet, ställde ner stolen där och satte sig på den. De två såg på varandra. Det var så den långa natten började.

…

A Lan sade att när han först besökte parken hade han alltid tyckt sig känna närvaron av många högväxta, slanka damer som promenerade runt i skenet från de färgglada lamporna, klädda i fotsida, svarta aftonklänningar. Han kände att han borde vara en av dem. Vid midnatt började han längta efter kroppskontakt, som om han måste få röra vid någon omedelbart om det inte skulle vara försent. Natten föll och de färgglada lamporna tändes, och det fick honom att känna sig ivrig, angelägen om att älskas av andra. Xiao Shi rynkade ögonbrynen och sade: Varför pratar du så mycket skit? Berätta något om dig själv. Då log A Lan, eftersom det i själva verket måste vara en begäran om att han skulle bekänna sin kärlek. Om man inte hade någon orsak att älska måste kärleken bestraffas; i annat fall kunde den förlåtas. Det var polisstationens logik. Men parken var annorlunda. Kärleken där kunde inte rättfärdigas, men alltid förlåtas, och därför kunde den inte kallas kärlek. Det var därför A Lan var så uppgiven. Han började berätta om allt det där: om hur han brukade följa efter någon in i parken och hur de efter en lång stund brukade gå in på någon byggarbetsplats eller åka längst upp i någon skyskrapa för att älska, eller runka av varandra under vattnet i badhuset. Han sade att han egentligen inte gillade den sortens saker, för när folk gjorde sådant förvandlade de sig själva till kranar som det rann sperma ur. Men Xiao Shi trodde att A Lan gillade det. Varför skulle han annars berätta om det? Som polis tyckte han sig veta att folk sällan berättar något frivilligt, så om de gör det måste det finnas någon särskild orsak. Till sist sade han strängt: Skärp dig, för helvete! Och sedan frågade han: Tror du att jag också är en kran? A Lan undvek frågan genom att säga: Kärlek borde bestraffas. Utan straff är det ingen kärlek.

Om översättningar och makt

2010-07-04T15:56:00.017+02:00

Tro inte att jag har övergivit mitt östasiatiska tema bara för att jag nu rekommenderar M. Lynx Qualeys artikel "Who Has the Power? Reading Arab Women in English" på Belletrista. Artikeln är nämligen ett exempel på hur samma typ av problem poppar upp överallt när det handlar om översättningar av "mindre", eller kanske snarare "mer exotiska", språk.

Självklart kan man alltid diskutera vad det innebär att vara trogen mot ett verk. Att översätta det ordagrannt, med varje komma på rätt plats? Att bevara stil och känsla, även om det innebär att man måste lyfta ut eller lägga till något ord här och där? Att främliggöra och exotisera texten så att läsaren verkligen känner att den kommer från en annorlunda kultur? Att se till att den flyter så smidigt att inget får läsaren att haja till eller reagera? Att översätta personnamn eller att transkribera dem?

Jag har en känsla av att vi i Sverige har större respekt för originaltexten än vad man har i till exempel USA, där det inte är helt ovanligt att man kapar stycken i texten, flyttar om och ändrar ordningen på det som händer eller byter ut ett "konstigt" slut mot ett mer konventionellt. Men det sorgliga är att ändringar i en översättning till engelska ofta drabbar även den svenska översättningen. De svenska förläggarna kan nämligen inte kinesiska (knappast heller arabiska, persiska, japanska, koreanska...) och är oftast inte intresserade av att ens titta på en bok som inte finns utgiven på engelska. Inte ens en översättning till franska brukar duga - jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att "tyvärr har vi ingen på förlaget som läser franska". Och när ett förlag fastnar för en text och ber översättaren att ta sig an den blir de ju onekligen litet förvånade om det visar sig att den svenska översättningen innehåller flera kapitel som inte fanns i den bok de har läst, eller har ett annat slut, eller...

Jag har själv översatt flera böcker där den engelska versionen var rätt olik den kinesiska. Ta till exempel Mo Yans Vitlöksballaderna, en fantastisk roman om en grupp bönder som startar ett upplopp när det visar sig att vitlöken de uppmanats att odla inte går att sälja. En vacker men sorglig kärlekshistoria finns också med. I originalversionen slutar romanen med ett kapitel som består av "tidningsurklipp", korta notiser som handlar om vad som hänt de inblandade. Det här fungerade tydligen inte i USA, en amerikansk publik skulle inte acceptera ett så underligt slut på den dramatiska berättelsen. Så man bad helt enkelt författaren att skriva ett nytt slutkapitel, vilket han också gjorde. Det kapitlet är oerhört mycket mer konventionellt och sentimentalt än det ursprungliga, men när boken skulle översättas till svenska var det detta slut som skulle användas - på order av den litterära agenten. Och eftersom Mo Yan (som enligt egen utsaga inte bryr sig så väldigt mycket om de översatta versionerna av sina verk utan anser sig skriva för sina kinesiska läsare) hade godkänt det så var det så det fick bli.

Ett annat exempel är Chun Sues Beijing Doll. I originalversionen hattar huvudpersoner fram och tillbaka i förhållandet till sin pojkvän. Än är de ihop, än inte. Hon är tonåring, vet inte riktigt vad hon vill och kan inte bestämma sig. Som läsare blir man litet irriterad, men å andra sidan hör det ju till - det är ju ofta så det är att vara ung. I den amerikanska versionen, som jag läste långt innan jag fick tag på den kinesiska, har vissa händelser flyttats om så att huvudpersonen verkar betydligt mer konsekvent och mindre velig. Dessutom har man även där ändrat slutet. I min kinesiska version slutar boken med att huvudpersonen kommer hem och får en utskällning av sina föräldrar för att hon glömt ett tänt ljus i fönstret, så att gardinerna har fattat eld och huset nästan brunnit upp. Huvudpersonen ringer till en vännina och berättar: "Mamma sade att om de inte hade upptäckt branden så snabbt så skulle de alla ha bränts till döds. Det konstiga är att det inte gjorde mig det minsta ledsen. Kanske ville jag att det skulle hända. En gång såg jag en japansk film och en liten pojke som tände led på sitt hus och låtsades att det var en olycka..." Det här gick tydligen inte för sig i USA, där det kapitlet helt enkelt skars bort och boken slutar med att huvudpersonen filosoferar litet kring livet och lyckan.

Nu måste jag säga att jag ibland kan ha en viss förståelse för den här sortens redigering. Kanske inte just i de två ovannämnda fallen, men i övrigt. Kinesiska bokförlag verkar inte lägga särskilt mycket tid på redigering av författares texter och som översättare/läsare känner man ofta att en roman eller novell skulle ha kunnat bli betydligt bättre med bara några få, enkla ingrepp som att ta bort onödiga upprepningar eller flytta på stycken som borde komma i en annan ordning. Och då är det väldigt frestande att faktiskt göra de ingreppen...

Vad som är en originaltext tål ju dessutom också att diskuteras. Mo Yan har till exempel ibland publicerat en romanversion i Kina och en på Taiwan som skiljer sig från varandra eftersom vissa saker inte går (eller gick) att skriva i Kina. Vilken av de versionerna är då originalet? Den som gavs ut först eller den som innehöll hela den text som författaren ville skriva? Sedan är det ju inte heller ovanligt att en författare när hans eller hennes verk efter tio år eller så ska översättas till engelska eller svenska själv har kommit på att han/hon vill ändra något i texten som han/hon inte är nöjd med.

M. Lynx Qualey skriver också om förlagens förkärlek för unga, litet kontroversiella kvinnor. Är du en äldre (eller död) man som inte har ställt till med någon skandal så blir du inte mottagen med lika öppna armar - utom möjligen i de få fall där man kan hävda att du är en "kultförfattare". Detta gäller även för kinesisk litteratur, kan jag säga. Till råga på allt finns det också andra trender i förlagsvärlden: vissa perioder vill man absolut inte ge ut böcker om bönder på landet, andra perioder avskyr man stora episka romaner och ibland måste alla romaner vara självbiografiska och utspela sig under kulturrevolutionen.

Personligen tror jag inte att översättarna har så stor makt som man kanske föreställer sig. Snarare tror jag att det är ett problem att vi är så få. Fler personer med olika preferenser skulle öppna dörrarna för olika typer av litteratur, vilket jag tror är viktigt. Jag tror också att man måste inse att en översättning alltid är ett slags tolkning och aldrig kan bli en exakt och fullkomlig överföring av ett verk från ett språk till ett annat.

Lu Xun aktuell på nytt

2010-07-01T21:41:00.012+02:00

"Den sanna berättelsen om Ah Q", en av den moderna kinesiska litteraturens viktigaste noveller, har blivit tecknad serie (eller grafisk roman, för den som föredrar det uttrycket). Lu Xuns historia från 1921 handlar om den misslyckade bondlurken Ah Q, som trots otaliga motgångar ständigt lyckas intala sig att han är den sanne vinnaren och överlägsen alla andra - en attityd som så småningom leder honom i fördärvet. Som symbol för kinesernas oförmåga att ta till sig kritik, se realistiskt på situationen och rycka upp sig innan det går åt pipan står han för allt som Lu Xun avskydde hos den kinesiska "nationalkaraktären".

Det är möjligt att Ah Q har publicerats i tecknad form tidigare, men den här gången är det den franske tecknaren Jean-Michel Charpentier som står för utformningen. Mer information om hans album hittar man på förlaget, Editions Elytis, webbplats. Den senaste tiden har det också kommit nyöversättningar av Lu Xuns noveller på både franska och engelska. Rue 89 skriver om de franska nyutgåvorna och en intervju med Julia Lovell, som har översatt alla Lu Xuns noveller till engelska, hittar man på Danwei. The Guardian har också nyligen publicerat en artikel om författaren.

Är det kanske en liten Lu Xun-hype på gång?

En lång historia

2010-07-01T10:02:00.009+02:00

Ibland skriver jag inlägg om barnböcker här, och ibland har jag skrivit om litteratur från andra delar av Asien. Den här gången blir det en kombination: en barnbok på engelska från Filippinerna.

Tall Story av Candy Gourlay handlar om två syskon, Bernardo och Andi. Andi är tretton år och bor i London tillsammans med sin mamma (som är pinoy) och pappa (som är britt). Hennes halvbror Bernardo är sexton och bor i en liten by på Filippinerna tillsammans med sin moster och morbror. Egentligen vill både han och hans mamma att han ska flytta till Storbrittanien, men trots åratal av ansökningar och blankettifyllande har han inte fått något uppehållstillstånd. Förrän nu.

Andi längtar efter en bror, och när hennes mamma tjatar om att Bernardo är lång blir hon bara ännu mer förhoppningsfull. Hon är nämligen basketfantast och en skicklig spelare, trots att hon är rätt kortvuxen. Kanske kan hon och Bernardo spela ihop?

Nu visar det sig förstås att Bernardo inte bara är lång utan en riktig jätte. Hans längd får innevånarna i byn att förknippa honom med den legendariske jätten Bernardo Carpio, vars övernaturliga krafter såg till att området aldrig drabbades av jordbävningar. Och när Bernardo nu ska flytta till London gör byborna allt de kan för att hindra honom - han måste ju stanna kvar och beskydda dem.

Tall Story är en humoristisk berättelse med många komiska situationer, men den är också delvis mycket sorglig. Bernardo bär på enorma skuldkänslor efter en traumatisk händelse som han själv förknippar med sin onormala längd. Och så oroar han sig förstås för sina vänner i byn - särskilt när jordbävningen faktiskt inträffar och hans bäste vän försvinner i rasmassorna. Allt ordnar sig till sist, så mycket kan jag nog avslöja.

Själv läste jag boken i ett sträck och blev mer och mer imponerad och rörd ju längre jag kom. En stark rekommendation till alla barn över 12 år som läser på engelska - och till alla vuxna som inte tycker det är pinsamt att läsa barnböcker då och då, eller att fälla en tår när det blir riktigt sorgligt.

Boken har en egen webbplats och vill man läsa en lång och bra intervju med författaren så kan man göra det här.

Intervju med Chen Guanzhong/Chan Koon Chung

2010-06-26T17:55:00.004+02:00

En intervju på engelska med Chan Koon Chung, om hans pessimistiska framtidsvision Den gyllene tidsåldern. Gjord av Jeremy Goldkorn från Danwei.

Räck ut tungan och hälsa som folk

2010-06-24T20:07:00.018+02:00

Nu när det är sommar kan man ju få vara litet lat och skriva om gamla godingar och böcker som man fuskläst på engelska, tycker jag. En bok som har stått på min läslista ganska länge är novellsamlingen Stick out your tongue av Ma Jian. Jag fick inte tag på berättelserna i original så jag tillät mig att vara litet lat och läsa dem på engelska istället.

Ma Jian är en författare som jag tycker rätt bra om. Jag har skrivit om honom tidigare; då gällde det den fantastiska men deprimerande romanen Beijing Coma, som handlar om demokratirörelsen och massakern i Beijing 1989. Men jag har faktiskt också översatt två av hans verk till svenska: reseskildringen Rött damm och romanen Nudelbagaren (bägge böckerna utkom på Fischer &Co 2007).

Rött damm är en reseskildring där Ma Jian berättar om hur han 1983, efter att ha fått nog av den absurda situationen på tidskriften där han arbetar - cheferna kan till exempel kan bli upprörda av att han valt färgen gul till ett tidskriftsomslag ("Du insinuerar att vi är en pornografisk fackförening!") - och av den pågående kampanjen mot "andlig förorening", bestämmer sig för att lämna allt och försvinna. Han har länge varit intresserad av buddismen och föreställer sig Tibet som ett andligt rike, en plats där man kan finna både sig själv och en högre sanning. Tibet är hans mål, men det tar honom flera år att komma dit. På vägen hinner han både uppleva ökenområden i Kinas västra utkanter och täta djungler på gränsen mot Burma och Laos.

Han färdas ömsom till fots, ömsom med buss och tåg. När han inte övernattar utomhus eller tar in på något gästhus (oftast med förfalskade rekommendationsbrev som förklarar att han är på reportageresa) sover han hemma hos bekantas bekanta, personer som han ibland aldrig har träffat förut men som han blivit hänvisad till av andra han stött på under resans gång. Han hankar sig fram på olika småjobb, bland annat som frisör. Han blir jagad av skurkar, tagen av polisen och träffar en rad oerhört intressanta figurer ur olika samhällsskikt. När han till sist kommer till Tibet visar det sig att inget är som han har föreställt sig. Något desillusionerad, men med en mängd nya erfarenheter och stoff till ett antal noveller i bagaget, reser han tillbaka till Beijing.

Rött damm innehåller bakgrunden till novellerna i Stick out your tongue, som alla utspelas i Tibet. Har man läst reseskildringen känner man igen flera av historierna, men här är de aningen bearbetade. Brottstycken av sådant som Ma Jian själv har upplevt dyker också upp i berättelser som i övrigt är ren fiktion. Här finns bland annat en novell om en himmelsbegravning där en ung flicka som dött i barnsäng styckas inför den kinesiske turistens ögon och en historia där berättaren, som gått vilse i ödemarken och inte har något att äta, stöter på en nomad som berättar om sin försvunna dotter, en flicka han fått efter incest med sin egen mor och sedan själv förgripit sig på. Gemensamt för berättelserna är betoningen av det köttsliga, råa och sinnliga, och av ett slags okontrollerbar sexualitet som för det mesta har negativa konsekvenser. Självklart stämplades novellsamlingen som pornografisk och kränkande av kinesiska myndigheter, men även tibetaner har reagerat på Ma Jians skildring av Tibet och den tibetanska kulturen. Kanske säger hans rätt svarta skildring av de "djuriska" och "främmande" tibetanerna mer om hans egen besvikelse över att inte hitta ett andligt drömrike än om det egentliga Tibet. Fascinerande läsning är novellerna i alla fall, och Rött damm - som ju till största delen ändå utspelar sig i själva Kina - är en bok som definitivt är väl värd att läsa.

Nudelbagaren, den andra bok av Ma Jian som finns översatt till svenska, är också en novellsamling, fast maskerad till roman med hjälp av en ramhandling som håller ihop berättelserna. Nudelbagaren utspelar sig under det tidiga 1990-talet, då allt förändras i rasande takt och verkligheten många gånger är mer absurd än dikten.

En författare och en blodförsäljare träffas för att äta middag tillsammans. Det är en tradition de har, en rutin där den fattige författaren rasar över kulturskymningen och över att han tvingas skriva sådant som han inte vill medan blodförsäljaren kallar honom för hycklare och bjuder på läckerheter. Och så berättar författaren historier, de historier han egentligen skulle vilja skriva istället för de politiska helgonförklaringar som försörjer honom. Han berättar om mannen som köper en gammal brännugn från en konsthögskola och öppnar eget i kremeringsbranschen och om kvinnan som hyr en jättelokal där hon iscensätter sin egen död (hon blir uppäten av en tiger) inför en betalande jättepublik; han berättar om pappan som förgäves försöker göra sig av med sitt handikappade barn och om den talande hunden som har genomskådat människornas falska yta; han berättar om pojken som inte vill spela piano och om chefredaktören som använder sin position för att hitta älskarinnor. Allt känns otroligt uppskruvet och överdrivet, men skulle samtidigt kunna vara sant (med undantag för den talande hunden, förstås).

Början av 1990-talet var en tid då allt kunde hända, och också gjorde det. Nudelbagaren är kanske inte helt lätt att ta till sig, men den säger rätt mycket om hur stämningen var i Kina för ungefär tjugo år sedan.

Ma Jian är förstås en kontroversiell person som då och då gör skarpa uttalanden om kinesisk politik och den kinesiska regimen. Numera lever han i London tillsammans med fru och barn.

Science fiction i Kina

2010-06-18T15:18:00.006+02:00

Danwei tipsar om en podcast från Sincia/Popup Chinese om science fiction i Kina. Dessutom radar man upp en massa andra källor för den som är intresserad av kinesisk scifi. Av särskilt intresse är kanske bloggen med det något tunga namnet World Chinese Language Science Fiction Research Workshop, som drivs av litteraturvetare och faktiskt har en hel del artiklar på engelska för den som inte läser kinesiska men vill hänga med ändå.

(Bild: Zhang Xiaoyu)

Nätlitteraturens gigant sväller över alla bräddar

2010-06-09T20:35:00.006+02:00

Shanda Literature (Shengda wenxue) 盛大文学 fortsätter att växa. Till dags dato har man åtta enorma nätlitteratursajter specialiserade på olika genrer och målgrupper, samt ett antal företag som ägnar sig åt litteratur i tryckt format samt åt att sälja rättigheter vidare till utländska förlag eller till andra format (läs: spel, teveserier och film).

Sedan i mars i år satsar man också hårt på e-böcker i nedladdningsbar form som ska läsas på läsplattor. Parollen är "En läsplatta per person". Samtidigt lanserar man också ett projekt med namnet "Molnbiblioteket" 云中图书馆, som beskrivs som en jättelik digital litteraturgalleria där man kan välja mellan tiotusen av Shandas mest populära titlar. Molnbiblioteket ska ha ett öppet format så att förläggare, tidningar och andra kan lägga ut och sälja sina egna produkter till priser som de själva bestämmer. Det hela jämförs med iPhones AppStore.

Samtidigt fortsätter man också att satsa hårt på att locka till sig de bästa författarna inom de "lättare" genrerna. Nyligen anordnades en stor mässa i Xi'an där drygt hundra olika romaner presenterades. Den mest uppmärksammade, Wang Yans 王雁 Högspänning 《大悬疑》, var enligt Shanda värd en miljon yuan i förskott. Med tanke på att företaget har 43 miljoner registrerade användare/prenumeranter som besöker 400 miljoner Shanda-sidor varje dag lär de tjäna in pengarna med råge. (För några månader sedan köpte Shanda även den uråldriga nätlitteratursajten Rongshuxia - Under banyanträdet - som startade redan 1997 och riktar sig till de läsare som vill ha litet högre litterär kvalitet på texterna, så de verkar vilja förbättra sin image litet och komma närmare de fina salongerna.)

Shanda försöker också öka försäljningen av rättigheter till utländska förlag och har därför börjat lägga ut bokpresentationer på engelska på sin webbplats, med möjlighet att läsa provkapitel på engelska. Det här är rätt ovanligt i Kina och eftersom ett av de stora problemen för utländska förläggare är att de i allmänhet inte kan läsa kinesiska borde det kunna bli riktigt uppskattat. Den statliga China Book International har ju en portal med liknande funktion, men den är tyvärr inte riktigt lika glassig och fin...

Klicka på etiketten här nedanför om du vill se tidigare inlägg om Shanda/Shengda.

En översättares vardag

2010-06-07T19:14:00.004+02:00

Jag kan ju bara inte låta bli att lägga ut denna ack så verklighetstrogna lilla film om översättare och arvoden från No Peanuts... "We can do this! This is not a challenge! This is an opportunity!"

Kinesisk mardrömssplatterroman

2010-06-04T21:36:00.010+02:00

Det senaste året har jag läst ett antal kinesiska thrillers och äventyrsromaner som alla har varit mycket uppmärksammade och sålt i stora upplagor i Kina. Ingen av dem har varit särskilt bra. Istället blir det en tunn roman med inte särskilt anslående omslag som seglar upp på första plats på thriller/skräck/action-listan.

Berättaren i På ön 《岛上》 är en ung kvinna som sitter inspärrad på mentalsjukhus. När sjukhuset stängs skyfflas hon in i en lastbil tillsammans med en grupp andra och körs iväg mot ett okänt mål. Efter timmar i mörkret ställer fångarna till med upplopp och bilen välter. När kvinnan vaknar upp befinner hon sig i ett fångläger på en ö, där hon tillsammans med de andra fångarna tvingas arbeta från morgon till kväll med att tillverka små tygblommor som ska användas i konfektionsindustrin. Fångarna bor två och två i enkla skjul och förväntas i huvudsak sköta sig själva. De har fått välja en ledare som har vissa privilegier men också delvis fungerar som kontrollant. Ön ägs av den mystiske kapten Kang, som bor på andra sidan om den förbjudna skogen, ett område som inhägnas av elektriska stängsel och dit fångarna inte får gå. Kapten Kang visar sig aldrig, men håller uppsikt över fångarna med hjälp av kameror som sitter uppsatta i skjulen och arbetsrummet. De två personer som mer direkt griper in i fångarnas liv är en stum men muskulös vakt, Awu, och den namnlöse Funktionären som är hans överordnade.

Fångarna på ön är alla personer som hamnat i samhällets utkant: några är mentalsjuka, en är politisk dissident, en har genomgått en operation och bytt kön från man till kvinna, en är bara ett litet barn. Hänvisade till varandra och utlämnade åt Funktionären och kapten Kang försöker de uthärda smuts, kyla och hunger. Det monotona arbetet avbryts bara för att fångarna ska få sova eller delta i långa möten där Funktionären tvingar dem att bekänna allehanda brott eller förnedra sig på olika sätt. Berättaren, Xiaolian, får till exempel höra att hon lades in på sjukhuset efter att ha mördat sin älskare, herr Ming och hans fru. Är det sant? Xiaolian vet inte själv. Hon minns herr Ming och att hon älskade honom, men vad som hände med honom och hans fru kan hon inte komma ihåg. Kanske har hon mördat honom, kanske inte.

Mellan fångarna utspelas en mängd mindre dramer. Försvunna smycken, sexuella förbindelser och avundsjuka får dem att hela tiden käbbla inbördes istället för att samarbeta och hjälpa varandra. Vid sidan om den lilla pojken är Xiaolian yngst i gruppen och den som är mest inriktad på att fly. Hon försöker ett flertal gånger och hamnar som straff i ”sjukrummet” där Funktionären ger henne elstötar och injicerar droger i hennes blod. Trots det ger hon inte upp.

På ön är en märklig historia. Till en början händer inte mycket. Fångarna bråkar inbördes, kapten Kang är en underlig skuggfigur och som läsare har man ingen aning om vart berättelsen är på väg. I bokens sista fjärdedel utvecklar sig det hela dock till en riktig splatterroman. Fångarna dör en efter en, blod och kroppsvätskor flyter, liken ruttnar och maten tar slut. Xiaolian och Awu (som har förälskat sig i henne) flyr genom en underjordisk tunnel, men blir instängda i en källare tillsammans med den döde kapten Kang. Till sist är bara Xiaolian kvar och stapplar runt i mörkret som en zombie, utmärglad och naken. Och då kommer byggnadsarbetarna som Funktionären har hyrt in för att göra om ön till en semesteranläggning…

Jag vet inte om På ön är någon strålande roman. Den är inte alltid särskilt logisk och det finns vissa tankevurpor som stör när man läser den. Men den fascinerade mig. Xiaolian är en dubbeltydig berättare och det dröjer länge innan läsaren (och Xiaolian själv) får vet vad som egentligen hände med herr Ming. Och stämmer det verkligen att Xiaolians mamma var en självisk kvinna som förgiftade henne med droger och placerade henne på sjukhuset för att bli av med henne? Från början verkar det så, men så småningom dyker det upp skäl att tvivla på den beskrivningen. Xiaolian kanske inte är riktigt så frisk som hon själv påstår. Är På ön bara en skräckroman eller är den en allegori – och i så fall över vad? Finns här en djupare mening? Man kan göra många tolkningar av olika scener i romanen. Dessutom fastnade jag också för den alltmer groteska utvecklingen i slutet av boken. Inte för att jag är en person som gillar när blodet stänker åt alla håll – normalt är jag mycket mer förtjust i berättelser där spänningen mest handlar om det man INTE får se och där man bara väntar på något som kanske kommer att hända – men det är något med Xiaolians helvetesvandring som är oemotståndligt. Man vill helt enkelt veta hur det hela ska sluta. Det går inte bra, så mycket kan jag säga.

Och sedan, när man kollar upp författaren Ren Xiaowen 任晓雯, så visar det sig att hon är en oerhört späd och vacker liten kvinna som även ägnar sig åt att marknadsföra te och arrangera kinesiska teceremonier. Bara en sådan sak.

Boksugen

2010-05-28T12:30:00.009+02:00

Via Bibliobibuli hittar jag nyheten att Chuah Guat Engs andra roman, Days of Change, kommer ut i handeln om ungefär två månader. Jag var ju väldigt förtjust i hennes förra roman, Echoes of Silence, så den här boken kommer jag helt säker att köpa. Synd bara att den inte finns i Kindle-format, nu när jag har blivit så modern...

Boken handlar om Hafiz, vars namn betyder "bevararen" eller "han som minns". Men Hafiz lider av minnesförslust efter att ha ramlat ner i en ravin i Ulu Banir. För att återfå minnet använder han sig av Förvandlingarnas bok, Yijing. I takt med att minnena återvänder fyller han sina dagböcker med anteckningar om sitt tidigare liv och vad som egentligen hände innan han föll ner i ravinen. Och läsaren får följa hur det malajsiska samhället har förändrats sedan självständigheten 1957.

Så här börjar boken (jag har tjuvkikat på Amazon.com):

21st August 1997

Tonight I was back in the ravine, tumbling down the river, too cold to feel wet, too frightened to feel pain, fighting for breath, knowing I had to call on the mercy of God, aloud, without faltering in word and in faith. But knowing that to open my mouth was a certain death. I heard the beginning of a scream, felt it collecting at the base of my throat. Then mercifully the light came on and Rubiah was shaking me awake, asking if I was all right, asking over and over: What's happening to you? What's happening to you? The one question I can't answer, the one question that even in broad daylight has the power to hurl me back into a ravine of my own private hell, into the black, merciless waters of self-pity.

I couldn't sleep after that. I came here to the study, to spend the rest of the night. Cruel. That was cruel. Rubiah was concerned, frightened. I could, should have said something, but all I wanted was to be alone - . Why can't I be honest even in my most secret thoughts? Let me say it. Honestly. Just this once. All I wanted was to get away from her.

But I don't know why.

Futuristisk barnbokhandel i Beijing

2010-05-26T08:17:00.007+02:00

Nästa gång jag åker till Beijing skulle jag vilja besöka barnbokhandeln Pupulan/Poplar/蒲蒲兰, en specialbokhandel som ingår i en japansk kedja, som nu även har öppnat ett par butiker i Kina (förutom i Beijing finns den även i Tianjin, där den ligger inne i varuhuset Isetan).

Som framgår av bilderna har butiken i Beijing en futuristisk och nästan litet science-fictionartad inredning som ser rätt kall ut när den är tom på barn. Men här verkar finnas en hel del mysiga hål och grottor där man kan krypa in och läsa, och bokhandeln arrangerar både pysselstunder, sagoläsning och författarträffar, så normalt är det nog mer liv och rörelse än på de här bilderna. Fler fotografier hittar man här.

Poplar säljer böcker på kinesiska (både förenklade och traditionella tecken), japanska och engelska.