lördag 19 december 2015

Dödsfuga

Inte många författare som fortfarande lever och verkar i Kina har vågat sig på att skriva skönlitteratur med utgångspunkt i studentdemonstrationerna och massakern i Peking i juni 1989. Så när någon som är lite för ung för att själv ha deltagit i händelserna bestämmer sig för att göra just det är det klart att man blir intresserad.

Sheng Keyi 盛可以 föddes 1973 och är kanske mest känd för romanen 《北妹》 (översatt till engelska som Northern Girls), som handlar om några kvinnliga migrantarbetares öden. Den här romanen, 《死亡赋格》 (utgiven på engelska med titeln Death Fugue), blev däremot omedelbart förbjuden – det påstås till och med att inte ens Shengs engelska förlag Penguin ville ta i den med tång av rädsla för att det skulle påverka deras möjligheter att fortsätta verka i Kina. Istället blev det ett mindre förlag som till sist publicerade den engelska utgåva som jag har läst. Bägge romanerna har för övrigt översatts av Shelly Bryant.

Romanens huvudperson är läkaren Yuan Mengliu, en man som en gång i tiden var poet och demokratikämpe, men som nu har lagt allt det där bakom sig och bara vill leva ett gott liv. Så här beskriver Sheng Keyi honom:

His short, soft hair was gelled expertly in place, and his sideburns were meticulously trimmed. His complexion was smooth, without blemish. His scrubs ware always bright white, flawless as new fallen snow, and the clothes he wore underneath them bright and fresh. When he performed surgery, he usually wore rimless glasses. It was his habit to be slow to speak. He didn’t have a temper. He never made trouble, and had no bad habits. […] It was whispered that he had been a poet, but the topic was taboo with him. […] He had no beliefs, no ulcers, no ideals, no gingivitis, and while his teeth may not have been white, they were clean, with never a hint of grain between them. 

Yuan Mengliu bor inte i Kina – vilket man ju lätt skulle kunna tro – utan i landet Dayang, närmare bestämt i huvudstaden Beiping. För många år sedan, när Mengliu var ung, inträffade här den så kallade tornincidenten, då en gigantisk hög med avföring plötsligt uppenbarade sig på Runda torget, vilket ledde till mycken uppståndelse och så småningom demonstrationer och krav på ökad demokrati. Men det var då det. Yuan Mengliu vill inte tänka på det.

En dag har han ledigt och hyr en liten båt för att ta en tur på en vacker sjö, men vädret slår plötsligt om och när stormvindarna ruskar båten slår Yuan Mengliu i huvudet och svimmar. När han vaknar igen befinner han sig på en okänd plats. Den kinesiske läsaren kommer här förmodligen omedelbart att tänka på Tao Yuanmings berättelse ”Persikoblomskällan” och det är inte helt fel: Mengliu har även han hamnat i en mystisk, isolerad dal – Svanedalen – där människorna till synes lever det perfekta livet. Alla är vackra, vänliga och kultiverade, husen är dekorerade med guld och juveler. Invånarna verkar ha sitt ursprung på många platser i världen. Yuan Mengliu får ett varmt mottagande och till en början är han hänförd. Men snart visar det sig att allt inte är riktigt så vackert som det verkar. Som den notoriske kvinnokarl han är vill Mengliu omedelbart hoppa i säng med sin vackra värdinna Juli, men till hans stora förvåning får människorna i Svanedalen inte para sig hur de vill. All sexuell samvaro och fortplantning sker enligt en sträng plan, där personer som har bedömts passa ihop genetiskt utses till varandras partners. En bra genetisk grund är viktig för att skapa ett starkt och välmående land, anser man. Efter någon tid upptäcker Mengliu också vad som händer med de som blir gamla, eller de barn som föds med någon defekt – de hamnar på sophögen och äts upp av vilda djur. Drömlandet är inte så fantastiskt som han inbillade sig.

Svanedalens ledare vill att Yuan Mengliu ska börja skriva igen – det de förväntar sig är en hyllning till livet i deras perfekta rike. Men för dem är dikten bara ett propagandaverktyg och Mengliu vägrar att gå dem till mötes. Han känner trots allt stor respekt för poesin och i slutänden bestämmer han sig för att lämna Svanedalen, återvända hem till Dayang och spela in en dokumentärfilm om tornincidenten.

Death Fugue har fått en hel del uppmärksamhet och ganska bra recensioner, men jag är inte så imponerad. Med tanke på att Sheng har hämtat titeln från en dikt av Paul Celan, som han skrev i protest mot Adornos berömda uttalande: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”, hade jag väntat mig något litet djupare. Istället flyter berättelsen hela tiden på ytan: liknelserna är platta, satiren grov och klumpig, intressanta ämnen sopas åt sidan och det blir något av komedi över hela texten. Här och var finns träffsäkra stycken och formuleringar, men överlag är det ganska tråkigt. Att Sheng Keyi vågar sig på att skriva om ett så känsligt ämne är dock mycket modigt, det måste jag medge. Hon får några pluspoäng för det.