Sidor

fredag 13 december 2013

Drömmar om röda gemak - en fördjupad färd in i den kinesiska litteraturen

KARAVANS STUDIECIRKEL NUMERO TVÅ

Vi fortsätter att utforska Kinas litterära världar! Denna gång tar vi oss an en sann klassiker, Drömmar om röda gemak av Cao Xueqin. Denna roman, i fem delar, är det i särklass mest älskade litterära verket i Kina. Det är också en väg till kännedom om kejsartidens Kina. Under våren läser vi del 1, Guldåldern.

Romanen utspelas under 1700-talet och handlar om den rika klanen Jia. En ödesmättad kärlekshistoria mellan ungdomarna Jia Baoyu och Lin Daiying, som tillhör olika grenar av klanen, tar form. Verkligt fascinerande är de detaljerade beskrivningarna av det vardagliga livet i den kinesiska överklassen och författarens inkännande sätt att skildra såväl herrskap som tjänstefolk. Drömmar om röda gemak är som Downton Abbey, fast bättre!

Vår ciceron under läsningen av denna roman är Anna Gustafsson Chen, översättare från kinesiska. Hon ger oss bakgrunden och sätter in romanen i sitt samhälleliga och litterära sammanhang.

SJU TRÄFFAR med föreläsningar och samtal. Vid ett tillfälle kommer vi också att få träffa den svenske översättaren till Drömmar om röda gemak, Pär Bergman.

Om möjligt planeras även ett studiebesök på museum.

CIRKELLEDARE: Anna Gustafsson Chen, översättare från kinesiska
.
PLATS: Timmermansgården på Södermalm i Stockholm
TID: Var tredje tisdag med start den 28 januari
PRIS: 1 100 kr
För Karavanprenumeranter: 950 kr
För Karavanmedlemmar: 850 kr

Begränsat antal platser. Skicka din anmälan nu, till info [at] karavan.se!

onsdag 11 december 2013

Shanghai foxtrot (ett fragment)

Ett fragment av ett fragment, ur Mu Shiyings 穆时英 novell "Shanghai foxtrot" 《上海的狐步舞》, ett försök att på ett filmliknande sätt i korta scener fånga stadens cyniska och brutala sidor.

Shanghai, ett himmelrike byggt på helvetet!

Västra staden. En stor måne kravlar över himlen och lyser upp den vidsträckta ödemarken. En blekt askgrå obygd som badar i silvergrått månsken, genombrutet av trädens mörkgrå skuggor och byarnas klumpiga, mörka skepnader. Över ödemarken sträcker järnvägsskenor ut sig i en båge som följer himlaranden och försvinner på andra sidan horisonten.

Lincoln Street. (Här trampas moralen i smutsen och synden höjs till skyarna.)

Han vandrar ensam – i ena handen håller han en korg, den andra har han i byxfickan – och ser sin egen varma andedräkt stiga som en rökslinga mot den mörkblå natthimlen.

Skuggorna av tre män i svarta sidenjackor och långa svarta rockar fladdrar förbi. Tre ansikten där bara näsor och hakor sticker fram under filthattarna.

”Stopp där, vän!”

”Säg vad ni har på hjärtat, kamrater.”

”Någon måste alltid betala, för olyckor och för lån. Ta det inte personligt, men var och en har sin chef och vi måste också få mat i magen. Så säg inte sedan att vi var dåliga kamrater. Kom ihåg det nästa år när du firar årsdagen av din död!”

”Du skojar! Vi har väl alltid kommit överens – ” Han slänger ifrån sig korgen, griper tag om pistolpipan, slår till med näven.

Pang! Mannen släpper taget och faller till marken med händerna för magen. Pang! Ett skott till.

”En modig karl!”

”Vi ses i nästa liv, vän!”

Männen i de svarta rockarna knuffar hattarna bakåt, går över järnvägsspåren och försvinner.

”Hjälp!” Han kryper en liten bit.

”Hjälp!” En bit till.

Ett dån hörs och en båge av ljus dyker upp över horisonten. Järnvägsspåren mullrar dovt, träsyllarna vrider sig som larver i skenet, elstolpar blir synliga och uppslukas omedelbart av mörkret igen när den feta Shanghaiexpressen med ett dadada i foxtrottakt flyger ut ur kurvan som en drake med en självlysande pärla i munnen. Den öppnar käftarna och vrålar, svart rök hänger i ett sjok ända bak till svansen, ljusbågen välver sig över horisonten – och så är den borta.

Det blir tyst igen.

Vid järnvägsövergången korsas bilarnas strålkastarljus, trafikövervakaren sänker den rödgröna vimpeln och den vitpudrade bommen med sina rödmålade läppar och rubinörhängen höjer sig. Bilarna flyger omedelbart förbi, ett långt pärlband.

Vidare till en gata kantad av träd med vitmålade ben, lyktstolpars ben, ben i ett stilleben … som de sträcker ut likt flickorna i en REVUE … Vitmålade ben i en lång rad. Längs den tysta gatan, i de stora husens fönster – stadens ögonlober – skymtar blekrött purpurfärgat grönt ljus fram bakom gardinerna.

[...]

Mu Shiying, 1932

onsdag 4 december 2013

En inbjudan till herr Liu


Ljusgröna bubblor på oskummat vin
En liten kamin av röd lera
Ikväll kommer himlen att fälla snö
Får man bjuda på en bägare, tro?


Bai Juyi, 772-846
(Foto: Lotte Grönkjaer på Flickr)

tisdag 3 december 2013

Stjärnor i decembermörkret

Nu finns Jimmy Liaos vackra Stjärnenatt att köpa! En perfekt julklapp till alla med yngre barn som tycker om att filosofera kring sånt som vänskap, saknad och fantasins kraft.

Fin läsning för äldre också (och det säger jag inte bara för att det är jag själv som har översatt den). Dessutom är den tjock - 128 sidor i vackra klara färger.

Utgiven av nystartade förlaget Mirando Bok.

Uppdatering: Jenny Franke på Mirando har intervjuat Jimmy Liao om hans skapande. Vill du läsa intervjun så hittar du den här.

fredag 22 november 2013

Mashengs hämnd och Det flygande templet

Två vackra seriealbum av Zhang Xiaoyu 张晓雨 pryder numera min bokhylla. Det ena är en fransk (naturligtvis) översättning av hans 《面人麻生》 med titeln La Vengeance de Masheng, det andra den kinesiska utgåvan av Det flygande templet 《云中兰若》 (egentligen Ett tempel bland molnen).

Jag är inte världens största serieläsare, men jag tycker mycket om de här två albumen, kanske för att Zhang har kombinerat de ganska läskiga historierna med så vackra bilder och dessutom valt teman som känns mycket kinesiska och verkligen inte är manga-pastischer.

La Vengeance de Masheng (Mashengs hämnd) utspelar sig någon gång under 1930- eller 1940-talet och handlar om en mystisk man som tillverkar små degfigurer som han säljer på marknaden i en liten stad. Mannen är nedgången och försupen och bär på en mörk hemlighet. Så småningom kommer en högt uppsatt person på besök till staden och Mashengs hemlighet avslöjas på ett mycket blodigt sätt. Hela historien berättas av en liten snorig pojke, som har fascinerats av Masheng och hans berättelser om de olika degfigurerna.

Den snorige lille pojken dyker upp i Det flygande templet också, men här är han en annan person - åtminstone tror jag det. Några barn söker upp en gammal historieberättare som börjar förtälja historien om hur en liderlig munks övernaturliga krafter får ett helt tempel att lyfta och sväva upp i himlen med munkar och allt, och om hur de stackars munkarna sedan desperat försöker ta sig ner till marken på olika sätt medan maten tar slut och syret minskar.

Den liderlige munken har en gång gjort sitt inträde till staden som hyllat och respekterat halvhelgon och hans fall blir en stor chock både för templet och stadsborna. Det flygande templet blir däremot en sevärdhet som lockar folk från när och fjärran. Uppe bland molnen får den döde munkens ande sin hämnd och en liten novis som en gång visade medlidande med honom blir den ende som överlever.

Det känns ganska typiskt att den enda översättning som finns av Zhang Xiaoyus egna album har kommit ut på franska. Jag önskar att något svenskt serieförlag skulle våga ta sig an de här två böckerna.

Ur Det flygande templet (vänster) och Mashengs hämnd (höger)

torsdag 14 november 2013

Lite deprimerande ...

Det är inte utan att man som översättare av kinesiska blir litet lätt deprimerad när man ser det här cirkeldiagrammet från Sveriges författarfond. Fonden, som varje år får in statistik över utlåningen på folkbiblioteken i Sverige, har sammanställt en lista över de 200 mest utlånade författarna. Som framgår av diagrammet är det bara ynka 2% som lever utanför Europa eller USA. De allra flesta författare på listan är svenskar. Är vi läsare verkligen så snäva i vår världsbild att vi inte kan se längre än så? Att bara två av hundra böcker vi läser kommer från Afrika, Asien, Latinamerika eller Australien?

Kanske finns en del av förklaringen i att listan inte gör någon skillnad på vuxenlitteratur och barn- och ungdomslitteratur vilket gör att topplatserna intas av just barnboksförfattare, och för de åldrarna är ju utgivningen av utomeuropeisk litteratur nästan obefintlig.

Men ändå. Det är trist.


onsdag 30 oktober 2013

Mannen med fasettögon

Det har redan gått ett par månader sedan jag läste ut Wu Ming-yis (吳明益) 《複眼人》, Mannen med fasettögon, och jag har hela tiden tänkt att jag borde skriva något om den, men det är inte lätt. Nu har ju den här taiwanesiska romanen redan kommit ut på engelska och uppmärksammats med långa och entusiastiska recensioner av bland annat Tash Aw och lyriska kommentarer av till exempel Ursula le Guin

- "We haven't read anything like this novel. Ever. South America gave us magical realism - what is Taiwan giving us? A new way of telling our new reality, beautiful, entertaining, frightening, preposterous, true. Completely unsentimental but never brutal, Wu Ming-Yi treats human vulnerability and the world's vulnerability with fearless tenderness" -

så vill ni veta vad den handlar om kanske det är bättre att ni läser någon av de recensionerna istället. Jag tänker nöja mig med att plita ner några korta och inte särskilt djupsinniga reflektioner.

För det första tror jag att man ska läsa romanen med mycket öppet sinne. Det är inte lätt att placera den i ett fack och det är enkelt att ledas på villovägar och bli förvirrad om man försöker göra det (och det är lätt hänt). Å ena sidan liknar den ett slags taiwanesisk Berättelsen om Pi, med den 15-årige Atile'i som från sin söderhavsö skickas ensam ut på havet i en kanot för att möta döden - eller ett liv bortom den - som så många andra före honom, men istället råkar fastna på den gigantiska avskrädesö som har fått namnet "Det stora stillahavssopområdet" ("the pacific trash vortex" låter mycket bättre). Å andra sidan kan man se den som en typ av fantasyberättelse, där den mystiske mannen med fasettögonen då och då dyker upp, magiska ting sker i skogarna och naturen är besjälad. Wu Ming-yi har ju också skrivit novellsamlingen Trollkarlen på gångbron där övernaturliga händelser inträffar i ganska vardagliga situationer och miljöer, så det är litet av en specialitet för honom. Samtidigt ger Mannen med fasettögon en intressant och mycket realistisk bild av livet för den taiwanesiska urbefolkningen och av miljöproblemen i en snabbväxande ekonomi.

De här olika aspekterna är ganska löst sammanfogade och det är litet svårt att förstå vart författaren är på väg - inte ens när man har läst färdigt boken är man säker på att man riktigt förstod vad de olika delarna egentligen hade med varandra att göra. De hade nästan kunnat vara tre eller åtminstone två helt skilda romaner. Dock är det intressant läsning hela vägen, så det fungerar ändå.

Själv tyckte jag mest om just de delar som handlar om Hafay och Dahu, som tillhör olika etniska grupper av den taiwanesiska urbefolkningen. Krocken mellan den traditionella och den moderna kulturen, där det traditionella drar kortaste strået och urbefolkningen ofta lever under svåra förhållanden, känns obehagligt välbekant. Också sorgen över att se kustlandskapet exploateras och bli fritidsområde för välbärgade stadsbor som inte lever där på riktigt men vars närvaro rubbar den balans som tidigare fanns där är fint skildrad. Jag hade gärna läst mer om just detta - författarinnan Alices sorg och ensamhet kände jag mig inte lika engagerad i.

Hur som helst, en intressant om än litet spretig roman som ger läsaren en hel del att fundera på, fint översatt till engelska av Darryl Sterk och med titeln The Man with Compound Eyes för den som inte läser kinesiska.

fredag 25 oktober 2013

Om du kom vandrande - två dikter av Chen Jingrong

Om du kom vandrande

om du kom vandrande
i den ljumma natten
tyst kom vandrande
och knackade på mitt ensamma fönster

om du kom vandrande
utan ett ord
och lutade dina darrande skuldror
mot den vita väggen

då skulle jag tyst resa mig
från mitt grubbleri på stolen
och bland bokens blad
leta rätt på en torkad blomma
att sätta fast på din jacka

jag skulle ge dig tystnad
en blick djupare än någon annan
och när du ensam vandrade vidare
skulle jag gråta –
av lycka
inte av sorg

1947

Försvarstal 

Jovisst, jag borde sluta ögonen
och inte ställa den förbjudna frågan;
jag vet, det är vår lott att härda ut
till slutet; dessutom villigt
skänka bort allt som är vårt
också vår hög av kvarlämnade, kluvna knotor

Medan den grymma yxan förbereder sig att kapa
allt som en gång kan tänkas gro
drömmer du, stackare, än fåfängt om
att vattna den fördömda friheten!
Jorden är bra på smuts
men har inte plats för ett envist frö
trots att sanningen bönar och ber.
Du vredgas, försvarar dig, skär dina tänder –
det är ditt eget fel, du får stå ut med alltihop …
Våldsamma stormar, grymma dagar.

1948

onsdag 9 oktober 2013

Frisk luft och smog

I helgen var Chen Qiufan i Sverige på besök. Här på bilden ser ni honom tillsammans med sin flickvän Alicia. De var mycket förtjusta i Stockholm och påpekade ett antal gånger att vi har så bra luft här. Chen borde veta, han har ju till och med skrivit en novell om den förskräckliga smogen i Peking - fast i sf-förklädnad, förstås. Ni får läsa en liten, liten bit av den här. Vill ni läsa mer får ni tjata på något bokförlag att ta sig an utgivningen av Chen Qiufans noveller ...
--------------------------------------

Smog


Gamle Sun bor på sjuttonde våningen, alldeles bredvid vägen. Han har inga gardiner eller persienner så om det är mörkt när han vaknar vet han att det är smog den här dagen också. 

Utanför fönstret är det dunkelt och han måste anstränga sig för att se byggnadernas suddiga konturer i det grågula töcknet. De liknar en sandfärgad reliefmålning. Bilarna har dimljusen på och tutar hela tiden när de trängs i korsningen. Det finns ingen skarp gräns mellan himmel och jord och det går knappt att skilja en människa från en annan – alla är grå och dammiga och har ansiktsmasker med filter som får dem att se ut som monster med gristrynen. En hel hord av dem väller fram på gatan, men det går ändå snabbare att ta sig fram till fots än att köra. 

Gamle Sun gör en enkel morgontoalett och packar ner utrustningen. Han glömmer inte att torka av fotoramen på bordet innan han går. 

Han hälsar på flickan i hissen och hon hälsar tillbaka från andra sidan slöjan. 

”Idag är det tolv grader varmt ute och den relativa luftfuktigheten är sextiofyra procent. Sikten ligger på två kilometer och luftföroreningsindex på 280. Tänk på smogen och var försiktig i trafiken. Gamla, barn och personer med luftvägssjukdomar bör inte vistas utomhus …” 

Gamle Sun ler, sätter på sig ansiktsmasken och går ut ur hissen. Han har flera platser att besöka idag. 

På sin portabla elcykel tar han sig smidigt fram i den snigelsega floden av bilar. Tidningssäljande barn springer runt och bankar på bilrutorna, men ingen erbjuder sig att tvätta bilarna – smogen kommer att vara i minst en vecka till, så det vore bortkastade pengar. 

Genom ansiktsmaskens skyddsglasögon kan han med viss ansträngning se något tiotal meter framför sig, bättre än så är inte sikten. Det känns som om folk hela tiden ramlar ner ur himlen ovanför staden och landar på den grå vägbanan framför honom. Luften känns tyngre och fastare än marken. Den är smutsig och klibbig och trots att han har ansiktsmasken på sig känns det som om smogen tränger in överallt: genom det mer än tjugo lager tjocka specialfiltret av polymerbaserat nanokompositmaterial och in i näsborrarna, i porerna, i lungloberna, i blodet, tills det fyller hela kroppen och gör det omöjligt att andas. Hjärnan är som en klump stelnad lera – det går inte att få fart på den, går inte att tänka. 

Men människorna är parasiter som lever av smogen. 

I sådana situationer kommer gamle Sun alltid att tänka på hur det var när han och frugan var ute och körde. 

”Du kan väl ta det litet lugnare, vi har ju inte bråttom någonstans … ” 
”Mm.” 
”Du, om du stannar vid affären där framme så ska jag köpa en flaska vatten åt dig …” 
”Mm.” 
”Men varför svarar du inte? Du kan väl sjunga något för mig? Du brukade ju gilla att sjunga …” 
”Mm.” 

Nu är gamle Sun framme och han parkerar cykeln vid vägkanten och gör entré i den eleganta byggnaden där män och kvinnor i eleganta kläder skyndar in och ut. Alla har ansiktsmasker på sig, vilket gör att de slipper besväret med att hälsa på varandra. Receptionisten är dock mycket artig och berättar att en av hissarna i lobbyn har gått sönder. Eftersom de har många besökare idag är det bättre om gamle Sun tar varuhissen istället, den är lika bra fast den går inte riktigt hela vägen upp. 

Gamle Sun svarar att det inte är något problem. Han ler när han säger det, men det ser förstås inte receptionisten. 

Han tar varuhissen till tjugoåttonde våningen och sedan trappan upp till takterassen. Han blir litet andfådd, men det är ingen större fara. Uppifrån den höga byggnadens tak kan han få en tydligare bild av smogens utbredning. Luften är en vätska full av finfördelade partiklar, tät som protoplasma, orörlig. 

Gamle Sun börjar packa upp sakerna han har i väskan: en rad avancerade instrument som han noggrant monterar ihop. Han förstår inte riktigt hur de fungerar, men han vet att han måste notera temperatur, lufftryck, luftfuktighet, siktsträcka, halt av inandningsbara partiklar – en massa olika saker. Apparaten är en modifierad modell för civilt bruk som visserligen inte är särskilt sofistikerad men lätt att bära med sig. Han ser västerut. 

Där borta borde man kunna se stora palatsanläggningar och vita pagoder, men det är samma grumliga soppa som överallt annars. Han kommer ihåg hur det brukade vara på höstarna, när bergssluttningarna var täckta av träd och löven glödde röda mot den klarblå himlen: de vita pagoderna, de fallande löven, skuggorna över det grönblå vattnet i sjön, stillheten och luften, duvornas kuttrande. 

[...]

lördag 5 oktober 2013

Stjärnenatt

Den här helgen blev jag färdig med ett mindre översättningsuppdrag som jag är mycket glad över. Jag har översatt Jimmy Liaos fina bilderbok Stjärnenatt för ett aldeles nystartat förlag som heter Mirando bok. Jag tycker ju mycket om den här vackra och litet sorgliga berättelsen, så det var ett nöje att få ge sig i kast med den.

Dessutom blev jag inspirerad att se om filmen, som ju också är mycket bra. Jag tycker alltid att pojken liknar min yngste son, som han såg ut för några år sedan.


fredag 13 september 2013

Kinakaravanen snart här!

Det har blivit många korta blogginlägg den senaste tiden, men det är för att jag har varit ganska upptagen med diverse saker. Som det här, till exempel: Karavans Kinanummer, som kommer till bokmässan. Många intressanta artiklar och översatta texter av kinesiska författare och svenska litteraturvetare och sinologer. Missa inte!


lördag 7 september 2013

Oborstad poesi och science fiction

Ytterligare ett evenemang! Och det här bara måste ni gå på. En intressant blandning av poesi, science fiction och litet annat smått och gott om kinesisk litteratur. Släppfest för Karavans Kina-nummer och träff med två kinesiska författare på besök i Sverige. Dessutom - fri entré!

Den ene författaren är Chen Qiufan, som jag har skrivit om tidigare, den andre är poeten Hu Dong. Exempel på deras författarskap hittar man i Karavan, men här har ni möjlighet att själva ställa frågor till dem.

På Kägelbanan, Södra Teatern, söndag 6 oktober 2013.

fredag 6 september 2013

Studiecirkel om kinesisk litteratur


En annan kul grej som ni kunde ha varit med på om ni hade anmält er i tid - nu tror jag att det är fullbokat. Men kanske kan det bli något liknande någon mer gång ... Vad säger ni om en studiecirkel kring Drömmar om röda gemak?

Förberedelser pågår ...


 Om ett par månader så ...
(Men man kanske ska påpeka att Talboks- och punktskriftsbiblioteket numera heter Myndigheten för tillgängliga medier)

fredag 16 augusti 2013

Vinnare!

Nu är lottningen klar - den utfördes mycket professionellt och opartiskt medelst små hopvikta lappar i en skål - och vinnarna är:

  • Tim L i Malmö
  • Anna J i Göteborg

Hurra! Hurra! Era böcker kommer med posten någon gång under nästa vecka.
Ni andra som anmälde intresse får hoppas på bättre lycka nästa gång, eller låna böckerna på biblioteket.

onsdag 14 augusti 2013

Vargar!


Redan 2009 förklarade den franske regissören Jean-Jaques Annaud att han skulle göra film av Jiang Rongs roman Vargens totem 《狼图腾》. Sedan har det inte hörts så mycket, men tydligen har arbetet fortgått och i maj i år började själva filmandet. Om man gillar vargar eller är nyfiken på filmen så kan man ta en titt på vargtränarens webbplats där det finns både fina bilder och information om de pågående inspelningarna. Videon här ovan visar olika scener från vargträningen.

Den som vill kan också läsa en intervju med Annaud om filmen här, i The Guardian.

lördag 10 augusti 2013

Xiuzais sommar

Xiuzai är en ung, ensamstående it-tekniker som lever ett ganska vanligt liv i Shanghai. Men så plötsligt en dag knackar det på dörren och där står en tjej som han en gång hade ett kortvarigt förhållande med. Med sig har hon sin son, och först blir Xiuzai litet nervös för att han ska visa sig vara pappa, men så är det inte. Däremot har den ganska vimsiga och tydligen litet oansvariga modern bestämt sig för att Xiuzai nog kan ta hand om hennes barn när hon åker till Japan på tjänsteresa i en vecka. Xiuzai protesterar litet lamt, men till slut viker han sig och barnet stannar hos honom.

Pojken, som heter Xiaoshu, är en mycket tystlåten och snäll liten grabb som inte alls är svår att passa. Han klarar sig ensam på dagarna, spelar spel och tittar på tv. Först är han litet avvaktande, men så småningom tyr han sig alltmer till Xiuzai. Xiaoshu har en tam spindel som han förvarar i en låda (Xiuzai förbjuder honom att ta ut den). En natt vaknar Xiuzai av att Xiaoshu drar i honom och kräver att de ska gå ut - spindeln är orolig och har sagt honom att de måste lämna huset. Xiuzai har förstås ingen lust att stiga upp, men eftersom pojken är så rädd och stressad följer han till sist med. Knappt har de hunnit ut förrän marken börjar skaka. Jordbävningen är så kraftig att marken rämnar, husen rasar och nästan inget blir kvar. När morgonen gryr finns Shanghai inte längre. Pudong är helt utraderat, The Bund är en strand av sand och sten.

Till en början verkar det nästan som om Xiuzai och Xiaoshu är de enda som har klarat sig, men så småningom stöter de ihop med andra överlevare och bygger ett litet läger åt sig på Folkets torg. De hittar mat, dryck och kläder i affärsruinerna. Under en av sina utflykter hittar Xiuzai en kvinna som har klämts fast under en nedfallen bjälke och försöker rädda henne genom att amputera hennes ben, men hon dör i alla fall. Själv drabbas han av hög feber och blir liggande i flera dagar. De överlevande börjar också inse att det inte bara är Shanghai som har drabbats - även resten av världen har gått under. Ingen kommer att rädda dem.

Det finns mycket som är bra med Ge Shuyis 哥舒意 roman Xiuzais sommar 《秀哉的夏天》, som enligt författaren själv har inspirerats av den stora jordbävningen i Wenchuan 2008. Trots den fruktansvärda katastrofen har berättelsen åtminstone delvis en ganska mild och drömlik stämning, och Xiuzais allt starkare känslor för den lille Xiaoshu är fint skildrade. Ändå fungerar den inte riktigt som undergångsskildring, eftersom den utelämnar så mycket av det hemska. Ja, det finns obehagliga scener som den med den fastklämda kvinnan, en bil med chaufför som krossas under nedfallande sten och en tunnelscen som man inte ska läsa om man har anlag för klaustrofobi - men det är mycket som saknas. Shanghai är en stad med uppemot 20 miljoner invånare och det känns mycket osannolikt att 99% av dem skulle ligga och ruttna i sommarhettan utan att det stank fruktansvärt, bara för att ta ett exempel på något som författaren inte tar upp. För att kunna komma undan med det skulle Xiuzais sommar ha behövt vara ännu mer drömlik och icke-realistisk, men det är den inte. Därför blir den inte heller riktigt lyckad och får mig inte att känna något större engagemang, även om det tragiska slutet gjorde mig ledsen.

fredag 9 augusti 2013

Bokutlottning


Jag är i flyttagen och har ett visst behov av att göra mig av med böcker. Därför lottar jag ut ett nytt och fint exemplar av Chen Rans Privatliv och ett av Yan Liankes Drömmar om byn Ding. Klicka på länkarna om ni vill läsa mer om dem.

Vi gör som förra gången: ni skickar namn, adress och e-postadress till mig i en kommentar. Jag kommer inte att publicera kommentarerna, men på så sätt får jag allt till min mejlkorg. Om en vecka - nästa fredag alltså - lottar jag fram två vinnare som får varsin bok. Ni får tyvärr inte välja vilken bok ni vill ha, det blir för besvärligt, men de är båda mycket bra.

måndag 5 augusti 2013

The Ghost Bride

Jag brukar försöka göra något inlägg med anknytning till spökmånaden varje år, och just nu har jag precis läst färdigt Yangsze Choos roliga och litet ovanliga debutroman The Ghost Bride.

Li Lan, en sjuttonårig flicka i 1890-talets Malaysia, får ett oväntat äktenskapserbjudande. Den rika familjen Lim vill att hon ska gifta sig med familjens äldste son och arvinge. Det finns bara en hake - den blivande maken, Lim Tian Ching, är död. Li Lan tar det hela som ett skämt och hennes far lovar att han inte ska tvinga henne att tacka ja, men när Li Lan får en inbjudan till middag i familjen Lims residens kan hon inte låta bli att gå dit. Och väl där möter hon av en slump den trevlige - och mycket levande - Lim Tian Bai. Tian Bai är Tian Chings kusin och den som ska ta över familjens egendom nu när Tian Ching är död. Li Lan skulle mycket hellre gifta sig med honom.

Men Tian Ching är en envis och bortskämd ung man och inte ens som död kan han gå med på att låta sig brädas. Han börjar dyka upp i Li Lans drömmar och försöker locka henne att gå med på äktenskapet. Han är så påstridig att Li Lan aldrig kan sova ut ordentligt och när hon i desperation råkar feldosera den medicin som ett gammalt medium har gett henne faller hon i koma och hennes själ lämnar den ännu levande kroppen.

Inte död men inte heller riktigt levande befinner hon sig plötsligt i ett mellantillstånd där hon kan se och kommunicera med de döda, och i deras värld är inget som hon har förväntat sig. Medan hon kämpar för att ta sig tillbaka hem och in i sin egen kropp igen lyckas hon både leta rätt på sin döda mamma och avslöja en grupp sammansvurna som konspirerar för att ta över makten i dödsriket. Och så träffar hon Er Lang, den näsvise men oemotståndlige, som ständigt dyker upp för att rädda henne när hon som bäst behöver det. Att lämna dödsriket är inte lätt, men inte heller att komma tillbaka till livet.

Jag tyckte mycket om The Ghost Bride. Först blev jag litet besviken, för jag hade av någon anledning föreställt mig en finstämd roman på ett elegant och poetisk språk, och det var den inte. Med det menar jag absolut inte att språket i boken är dålig, snarare hade jag The Garden of Evening Mists litet för nära inpå och The Ghost Bride är en helt annan sorts bok. Här är språket rakt och funktionellt och det handling som gäller, en berättelse som går snabbt framåt med många svängar och vändningar i intrigen. Och den är rolig! Beskrivningen av Li Lans äventyr bland de döda är full av humor. Den pigga hjältinnan försätter sig i diverse farliga situationer, men lyckas oftast rädda sig själv - förutom vid några tillfällen när Er Lang får gripa in. Yangsze Choo är väl insatt i de traditionella kinesiska föreställningarna om livet efter detta och kryddar dem med precis rätt mängd egna påhitt. Jag läste boken i ett svep och drömde sedan hela natten om De dödas slätter.

Om man blir intresserad av den kinesiska spökvärlden så kan jag också tipsa om Judith T Zeitlins bok The Phantom Heroine: Ghosts and Gender in Seventeenth-century Chinese Literature, en studie i kvinnliga spöken och vad som karaktäriserar dem. Kopplingen mellan qing 情 (kärlek/passion/åtrå) och spöken är ett av de typiska dragen i äldre kinesiska spökhistorier och oftast är det den döda kvinnan som försöker ta sig tillbaka till livet med hjälp av en ung mans kärlek. Det kvinnliga spöket är en manifestation av yin (mörker, kyla, fukt) som söker sig till det manliga yang (ljus, värme, torrhet). För den som läser kinesiska kan jag också tipsa om Li Angs bok Synliga spöken, som handlar om olyckliga och illa behandlade kvinnor som går igen efter döden.

torsdag 18 juli 2013

Futura och asiatisk noir

Intresserad av malaysisk science fiction? Då kanske du ska kolla in webbplatsen Futura, där sex författare och illustratörer har lagt upp sin vision av framtiden i Malaysia i sex illustrerade noveller på engelska. Webbplatsen är en del av litteraturfestivalen Cooler Lumpur som hölls förra månaden.

Det skulle vara litet kul att någon gång i framtiden luffa runt i Asien ett år och besöka olika litteraturfestivaler. I så fall sätter jag upp Cooler Lumpur på listan.

Ett annat Malaysiatips för den som är intresserad av de mörkare sidorna av Kuala Lumpur är antologin KL Noir som också är skriven på engelska och kom ut ganska nyligen. En "systerbok" till Bangkok Noir och Phnom Pehn Noir. Faktum är att den bara är den första volymen av fyra - den här har undertiteln "Red" och så småningom kommer även "White", "Blue" och "Yellow". Du hittar mer information om den här, på redaktören Amir Muhammads blogg.

Kanske borde något förlag göra ett urval av noveller från de här olika noir-böckerna och översätta dem till svenska?

Uppdatering: Jag glömde ju att det nyligen kom ut en Manila Noir också. Hur kunde jag?!

tisdag 9 juli 2013

Gaoxing!

Jaha, vad ska man översätta nu då? Varför inte en roman om en bonde som desperat längtar efter att bli stadsbo och därför flyttar in till staden och försörjer sig som lumpsamlare? Han säljer sig njure också, till en stadsbo, och tycker därmed att han har rätt att betrakta sig som äkta Xi'anbo - där njuren är, där hör man väl ändå hemma?

Bonden heter Liu Gaoxing - Liu Lycklig - och är huvudperson i Jia Pingwas 贾平凹 bok med samma namn 《高兴》. Det är en berättelse som inleds ganska dramatiskt med att Liu Gaoxing grips av polisen på järnvägsstationen strax innan han ska kliva på tåget med sin döde vän Wufu på ryggen, inlindad i ett täcke (Wufu alltså, inte Gaoxing).

Det var den 13 oktober 2000 och vi stod utanför staketet vid östra delen av Järnvägstorget i Xi’an. Polisen antecknade och jag pratade. Det blåste ordentligt och löven på ginkoträden, katalpaträden och de franska platanerna singlade sorgset till marken. Överallt lyste det gult och rött.

Det är den vita tuppen jag kommer att gräma mig över, inte brännvinet. Enligt folktron i Qingfeng kan själen lätt hamna vilse
om en människa dör långt hemifrån och därför måste man binda fast en vit tupp på liket. Det var meningen att tuppen skulle visa Wufu vägen hem, men istället hade den ställt till det ordentligt för oss. Den vägde bara litet drygt ett kilo – kanske ett och ett kvarts – men kärringen som sålde den påstod att den var på ett och ett halvt. Det gjorde mig förbannad. ”Vilka jäkla lögner! Som om inte jag skulle kunna känna hur tung den är!” fräste jag. ”Vet du vad jag ska ha den till?” (Fast det berättade jag förstås inte). ”Väg den en gång till då!” skrek kärringen. ”Väg den en gång till om du vill!” Det var då polisen kom fram till oss.

Han hade egentligen bara tänkt få slut på bråket, men sedan upptäckte han täcket som jag hade rullat ihop och bundit ett snöre om. ”Vad är det där?” frågade han och petade på det med batongen. Shi Kackalorum blev med ens lika grå i ansiktet som om någon tömt en säck jord över huvudet på honom. Idioten kunde ha hittat på vad som helst, men dum som han är kläckte han ur sig att rullen var full med fläsk. ”Fläsk?” sade polisen. ”Har ni packat in fläsk i täcket?” Han fortsatte att peta på rullen med batongen och när han lyfte upp ett hörn av täcket slängde Shi Kackalorum ifrån sig flaskan och sprang. Den jävla fegisen förstörde allt. Polisen kastade sig förstås omedelbart över mig och kedjade fast mig vid flaggstolpen med handbojorna.


”Kan du sätta fast vänsterhanden istället?” log jag mot honom. ”Jag sträckte en muskel i högerarmen när jag grävde diken.”


Då slog han mig i skrevet med batongen, och när en man får en smäll där blir han alldeles bortdomnad.

”Skärp dig!” fräste han. Och det gjorde jag
.

Romanen har också filmats och en bit av filmen kan du se här nedanför. Resten finns i sin helhet på Youtube, dock utan engelsk textremsa. Fast egentligen är det nog mer korrekt att säga att det finns en film som är löst baserad på romanen och där filmmakarna har betonat det dråpliga i historien och gjort slapstick av den. Sång- och dansinslagen gjorde mig litet förvånad, om man säger så ...

söndag 16 juni 2013

The Garden of Evening Mists

On a mountain above the clouds, in the central highlands of Malaya lived the man who had been the gardener of the Emperor of Japan.

Igår fick Tan Twan Eng litteraturpriset Walter Scott Prize för sin roman The Garden of Evening Mists. Tydligen är han den förste icke-brittiske författare som tilldelas priset. Redan förra året belönades boken med Man Asian Literary Prize. Jag förstår varför.

The Garden of Evening Mists utspelar sig i Malaysia och berättelsen börjar på 1980-talet. Huvudpersonen och berättaren Yun Ling är domare och har bestämt sig för att gå i pension något tidigare än väntat. Anledningen, som hon inte avslöjar för sina kollegor, är att hon har drabbats av en okänd sjukdom som får henne att tappa minnet och drabbas av tillfälliga blackouter då hon inte kan läsa, skriva eller förstå vad andra säger. Hon inser att hon måste fästa sina minnen på papper för att i ett senare skede av sjukdomen kunna påminna sig själv om vem hon är. Som ett led i det arbetet reser hon tillbaka till Kvällsdimmornas trädgård, en japansk trädgårdsanläggning och villa som hon fick i arv av den framstående japanske trädgårdsmästaren Nakamura Aritomo när hon var ung. Det är många år sedan hon var där och trädgården har förfallit. I närheten av den ligger teplantagen Manjuba, som hon första gången besökte i början av 1950-talet. Det var då hon lärde känna Aritomo och berättelsen i romanen pendlar mellan dessa båda tidsplan. De första sidorna får mig att tänka litet på Dapne du Mauriers Rebecca, med dess drömska återkomst till ett nu försvunnet hem. Fast här har huset inte brunnit ner, bara förfallit.

Thirty-six years after that morning, I hear his voice again, hollow and resonant. Memories I had locked away have begun to break free, like shards of ice fracturing off an arctic shelf. In sleep, these broken floes drift towards the morning light of remembrance.

The stillness of the mountains awakens me. The depth of the silence: that is what I had forgotten about living in Yugiri. The murmurings of the house hover in the air when I open my eyes. An old house retains its hoard of memories, I remember Aritomo telling me once.

När Yun Ling kommer till Manjuba 1951 har hon i flera år arbetat inom åklagarämbetet. Hennes arbete har varit att söka upp krigsförbrytare och att bekämpa den kommunistiska gerillan som härjar på landsbygden. Yun Ling tillbringade de sista åren av Andra världskriget i ett japanskt fångläger i djungeln, dit hon fördes tillsammans med sin storasyster. Systern spärrades in i ett skjul tillsammans med en liten grupp andra kvinnor som gång på gång våldtogs av de japanska soldaterna och Yun Ling gjorde så gott hon kunde för att hålla systern vid liv i hopp om att de skulle kunna rymma. Hon lärde sig japanska och fungerade som tolk i lägret, där fångarna levde under vidriga förhållanden. När kriget gick mot sitt slut insåg japanerna att de måste förstöra lägret och döda fångarna. Yun Ling fick chansen att fly och tog den, men hela livet har hon förföljts av skuldkänslor för att ha lämnat systern kvar. Hon lyckas aldrig återfinna lägret, som inte finns med i några förteckningar.

Yun Ling reser till Manjuba – där familjen har gamla vänner – för att hon vill be Aritomo att anlägga en trädgård till minne av hennes syster, som var mycket intresserad av japansk trädgårdskonst. Aritomo tackar nej, men erbjuder Yun Ling att bo kvar en tid som lärling. Trots det starka hat som Yun Ling känner mot japanerna stannar hon och så småningom kommer hon och Aritomo allt närmare varandra. Gerillan härjar bland bergen och situationen blir allt farligare. Manjuba drivs av den sydafrikanske tefarmaren Magnus, hans kinesisk-malajsiska fru Emily och deras unge släkting Frederik, som förälskar sig i Yun Ling. Hon inleder dock ett förhållande med Aritomo. När trädgården närmar sig sin fullbordan försvinner Aritomo en dag bland bergen. Hans kropp återfinns aldrig och han blir något av en legend.

I nutidsplanet (1980-tal) får Yun Ling besök av en japansk forskare som vill publicera de träsnitt Aritomo gjorde. Yun Ling är först ovillig att låta honom se dem, men går sedan med på det. Så småningom blir det klart att arbetet i Yun Lings fångläger gick ut på att gömma de skatter som japanerna hade samlat på sig under krigsåren, samma skatter som de lokala markägarna har letat efter i många år. Det blir också allt tydligare att Aritomo förmodligen kände till mer om detta än han medgav. Jag ska inte avslöja hur det går, men som läsaren snart inser kommer Yun Ling till sist att förstå det meddelande som han lämnade efter sig till henne.

The Garden of Evening Mists är en oerhört vackert skriven bok. Skildringarna av naturen, växterna, dofterna, ljuden, är sensuella och mycket känsliga och omsorgsfullt formulerade. Man kan känna och höra djungeln och bergen omkring sig när man läser. Tan Twan Engs sätt att skriva är poetiskt och många formuleringar känns som verser ur en dikt: "A memory wisped across his face, like rain drifting over a mountain", "How does one capture stillness on paper?", "I made my way home, following the clouds that were carrying the first of the winter snows". Man kan inte ta in texten i för stora doser åt gången, det är bättre att läsa den långsamt och njuta av orden.

Själva berättelsen är dessutom mycket gripande: den äldre kvinnans hopplösa situation då hon hela tiden märker hur minnet sviker, hon får synrubbningar, drabbas av korta anfall av afasi och oförmåga att läsa; de plågsamma minnena från tiden i lägret där läsaren anar att hon nog inte bara svek sin syster utan också gjorde andra saker som hon har dåligt samvete för; den hopplösa jakten på lägret och drömmen om att återupprätta systerns minne genom att bygga henne en trädgård. Förhållandet med Aritomo är också intressant – mellan dem finns hela tiden ett avstånd och hårda kilar som kriget har slagit in, men de lär sig att acceptera och uppskatta varandra. Att vi som läsare så småningom börjar ana att lägret nog har en koppling till de legendariska gömda krigsskatterna skapar spänning, en spänning som ökar betydligt mot slutet. Att Tan Twan Eng ändå inte låter det hela sluta som en skattletarhistoria är dock alldeles utmärkt – på så sätt dröjer mystiken kvar även när boken är slut. Yun Ling är också en kvinna med speciell personlighet: avig, trubbig och nästan alltid allvarlig lever hon innesluten i sitt trauma som hon inte kan frigöra sig från. Hon är en mycket ensam människa som har svårt att anförtro sig åt någon och det är tydligt för läsaren hur djupt kriget har påverkat henne.


Det som jag har svårt för i The Garden of Evening Mists är skildringen av den före detta kejserlige trädgårdsmästaren Aritomo. Den innehåller i princip alla Japanklichéer som jag själv skulle kunna tänka ut på rak arm: trädgårdskonst, teceremonier, kyodo-bågskytte, kalligrafi, träsnitt, tatueringar, seppuku och kamikazepiloter. När den förste japanen begår rituellt självmord tänker jag: ”Bara det inte dyker upp kamikazepiloter också!” och några få sidor senare så gör det det. Japanerna är också alla mycket stelt artiga och visar få känslor; till skillnad från de andra personer i boken säger de inte ”don’t” eller ”can’t” utan ”do not” och ”can not”, vilket ytterligare markerar det gammaldags och strama i deras personligheter. Tan Twan Eng balanserar verkligen på gränsen här. En ganska kraftig exotisering av japaner, skulle jag säga. Den stereotypa skildringen av japaner balanseras också något av den intressanta skildringen av Malaysia och befolkningen där: kineser, malajer, ursprungsbefolkning, européer. Den är betydligt mer nyanserad och också väldigt intressant eftersom Malaysia sällan skildras i romaner som uppmärksammas här i väst.

Sammanfattningsvis en mycket vacker, intressant och tankeväckande bok som dessutom skulle kunna bli en hit som film. Om Tan Twan Eng själv vet jag inte så mycket mer än att han kommer från Malaysia, skriver på engelska och gjorde stor succé med genombrottsromanen The Gift of Rain (2007), som också den nominerades till en rad fina priser. Även den handlar om förhållandet mellan malaysier och japaner under och efter Andra världskriget.

onsdag 12 juni 2013

Bergets ande


Det finns någon där på berget, klädd i fikonlöv och snärjor,
leende med själfull blick. "Du beundrar visst min skönhet."
På en panter följd av lodjur, med syrenprydd blomstervagn,
prydd av ört och ingefära bröt hon blommor åt sin kärlek.
"Från min mörka bambudunge kom jag sent, vägen var snårig."

Ensam står hon där på toppen, molnen skockas nedanför.
Dagen mörknar, östan viner, gudar sänder önskat regn.
"Ack, jag väntar på min herre. Tiden går, min skönhet vissnar."
Trenne blommor nu hon plockar mitt bland stenrösen och rankor.
"Ack, min herre, har ni glömt mig? Eller har ni inte tid?"

Bergets örtdoftande kvinna dricker källvatten och vilar
under tallar och cypresser. "Tänker ni på mig?" hon undrar.
Åskan dånar, himlen mörknar, apor skriker, katter väsnas,
vinden viner, träden prasslar. "Jag har inte glömt. Jag sörjer."

Qu Yuan (340-278 f.Kr.)

Bild: Xiao Ping

onsdag 5 juni 2013

Det öde berget

Vägen uppför berget blir allt smalare, allt ödsligare, allt tystare. De första kilometrarna får vi i alla fall syn på folk då och då. Några bär på bambustörar, andra har ett knippe paraplyer på ryggen; våra skuldror rör vid varandra när de passerar oss på den vindlande smala vägen. Vi känner dem inte men ett visst mått av artighet krävs ändå.

”Jaha, ni ska ner, ni?” 
”Så ni ska upp?” 

 Eller så hinner de före: 
”Jaha, ska ni upp?” 
”Så ni ska ner?” 

 Eller så lägger vi till några ord: 
”Ska ni ner med så där mycket?” 
”Är ni uppe så här tidigt, ni?” 

När vi möter personer vi inte känner blir det bara sådana enkla frågor om ”upp” eller ”ner”. Vi har inget att säga men hittar ändå något att tala om. Det känns bättre så, litet som om vi utbyter hemliga lösenord med varandra. 

När vi har passerat De tusen stenarnas grotta ligger ödelandet framför oss. Här finns ingen att byta ord med. Plötsligt dyker det upp ett hus vid vägen, men det är tomt och gårdsplanen är övervuxen med ogräs. Man kan vagt skymta konturerna av stigar och små åsar där åkerlapparna har legat. En bit av muren har rasat och en annan har spruckit. Det växer mossa längs murfoten. En övergiven träplog sitter faststucken i marken; rankor slingrar sig runt den som om den har slagit rot, skjutit skott och börjat leva. 

Det är inte svårt att föreställa sig att ljudet av tvätt som skrubbas och klirrandet från örhängen eller armband har hörts borta vid den platta skifferstenen vid bäcken om kvällarna. Över den lilla stenbron har en gammal oxe traskat hem med ett ungdjur i släptåg och en svärm fjäderlätta fjärilar på ryggen. I den mörka skogen på det tysta berget har en gång i tiden ett fönster lysts upp av det varma skenet från en lampa. Månljusa och snövita nätter har man säkert kunnat höra knirrandet och knarrandet från en spinnrock eller vagga rulla ut över vattnet i kvarndammen. Men det enda som finns kvar nu är ständigt droppande dagg, drivande moln och den starka, klibbiga lukten av ruttnande löv. Till och med ljudet av våra fotsteg känns för grovt och främmande; det skrämmer upp en flock fåglar som förskräckta skingras och flyger bort över resterna av den låga muren. 

Är det samma fåglar som fanns här på den tiden? 

Spången har gått sönder och vi måste leta rätt på ett vadställe för att ta oss över vattnet. Där stigen har växt igen tvingas vi plocka fram våra huggknivar och hugga oss fram för att nå nästa stycke öppen väg. Som tur är stöter vi inte på några bergsiglar. Vår vägvisare berättar om en man som fraktade timmer här uppe med sin häst och hade oturen att råka på ett helt stim. Den vita hästen var snart helt röd, täckt av iglar som sög på den så att blodet rann. 

Platsen kallas Igelklyftan. 

En kaskad av moln väller ner över oss, fyller dalen och dränker oss i ett hav av dis. Allt är ett töcken; det går inte att se något. Jag vet att mina medvandrare bara är någon meter bort men fast jag hör dem kan jag inte se dem. 

En bit bortanför Igelklyftan vandrar vi ut ur molnen och ser plötsligt risterrasserna breda ut sig framför oss. De är mycket små, förmodligen för att berget är så brant, och på håll ser de ut som minimala snäckskal eller de glänsande fjällen på en fisk. En bambuhatt och en regnkappa av vass räcker för att täcka en åkerlapp. På grund av en branta lutningen är murarna som håller upp terrasserna mycket höga och eftersom de är byggda av bläcksvart sten liknar de en mäktig befästning. Vandrarna måste hålla andan och luta huvudet bakåt för att kunna se ända upp till det fjärran krönet. Vi föreställer oss de fladdrande fanorna och soldaterna och tycker oss till och med höra ljudet av visslande pilar och dånande stridstrummor. Om jag ska vara ärlig så är vi i hemlighet förbluffade. Varför i hela världen har några okända människor valt att slå sig ner i den här avlägsna dalen? När byggde de detta storslagna fästningsverk, dessa pyramider, denna kinesiska mur uppe på berget? Hur mycket blod, svett och tårar – hur många människoliv – offrade de när de för att vinna ytterligare några nävar ris skapade de murar som här tornar upp sig ovanför varandra? 

Vartenda stenblock slår vakt om hemligheten; de ligger stumma framför oss. 

Många av terrasserna har förfallit och ogräset växer ohejdat på åkrarna; duniga vippor täcker marken som vit snö. Jag vet att blodgräset är skoningslöst och att det har slukat många stigar och fotspår, kungadömen och berättelser som alla har skingrats för vinden.

-----------------------------------

Ett utdrag ur Han Shaogongs 韩少功 Sunnan om berg och nordan om vatten 《山南水北》, en uppföljning till romanen Maqiao. I Maqiao berättade Han i ordboksform om livet i en fiktiv version av den lilla by i Yunnan där han tillbringade några år under kulturrevolutionen.I Sunnan om berg och nordan om vatten återvänder han till trakten och söker upp platser och människor ur det förflutna. Boken finns inte översatt till vare sig svenska eller engelska.

söndag 26 maj 2013

Det gamla fartyget

Zhang Weis 张炜 roman Det gamla fartyget 《古船》 är något av en modern klassiker i den post-kulturrevolutionära kinesiska litteraturen. Det är en bok som inte är helt lätt att ta till sig, men också en bok som förvånar och delvis chockerar. Om jag ska börja med att beskriva handlingen så kan jag kanske helt enkelt modifiera texten på omslagets innerflik:

I den lilla köpingen Wali pågår en maktkamp mellan tre mäktiga klaner: Sui, Zhao och Li. Klanen Sui har i generationer kontrollerat glasnudeltillverkningen, ortens viktigaste näring. Men när klanens svarta får, den kringdrivande Sui Buzhao, kommer hem från sina resor på de sju haven följer de olycksbådande tecknen slag i slag: det gamla templet brinner ner, floden torkar ut och snart kommer revolutionen som vänder allt över ända. Klanen Zhao tar makten i Wali och inget är som förut.

I Det gamla fartyget får vi följa de tre syskonen Baopu, Jiansu och Hanzhang som alla hanterar sina svåra upplevelser av livet i det maoistiska Kina på sitt eget sätt. Baopu, den äldste sonen i familjen Sui, är den som har bevittnat de värsta grymheterna och som en följd av detta har han dragit sig tillbaka till den gamla kvarnen där han tillbringar dagarna med att mala bönor. Hans yngre bror Jiansu brinner av revanschlust och när de politiska vindarna vänder bestämmer han sig för att ta tillbaka fabriken. Och medan bröderna kämpar för att övertyga varandra om att just deras livsstil är den rätta tynar deras syster Hanzhang bort under tyngden av sin egen fruktansvärda hemlighet.

När jag första gången läste Det gamla fartyget trodde jag till en början att den skulle vara en vanlig småtråkig familjeroman. Jag är litet övermätt på berättelser där man följer familjer genom flera generationer eller städer och platser under långa tidsperioder och jag har ofta litet svårt att engagera mig tillräckligt i personerna i sådana böcker. Katedralen vid havet var till exempel inget för mig. Men ju längre in i Det gamla fartyget jag kom, desto mer fascinerad blev jag. Romanen publicerades första gången 1987 - samma år som Mo Yans Det röda fältet - och det är intressant att en bok som så naket och osminkat skildrar de fruktansvärt brutala händelserna under tiden för revolutionen, under den stora hungersnöden och under kulturrevolutionen överhuvudtaget fick komma ut.

Huvudkonflikten i boken står mellan bröderna Baopu och Jiansu, som har samme far men olika mödrar. Baopu är flera år äldre än Jiansu och har erfarenheter som Jiansu inte delar. Hans fruktansvärda minnen och känslan av ständigt överhängande fara får honom att dra sig undan, hans sätt att hantera världen är att försöka göra sig osynlig och inte väcka någon uppmärksamhet. Jiansu, som inte bär på riktigt samma traumatiska bagage, har svårt att förstå brodern. Han drömmer istället om att göra precis tvärtom, att stiga fram, ta tillbaka fabriken, återupprätta familjens ära. Bröderna är motsatser men det ska visa sig att de både behöver och kompletterar varandra. De har också en syster, Hanzhang, en vacker och spröd flicka som i likhet med sin äldre bror är mycket tillbakadragen och sluten. Hon verkar lida av en underlig sjukdom som får henne att långsamt tyna bort. Det bröderna inte vet är att hennes sinnestillstånd beror på att hon under många år har utsatts för sexuella övergrepp i ett påtvingat förhållande som hon inte kan göra sig fri från.

Vid sidan om syskonens historia får läsaren också följa en rad andra personer i staden: syskonens alkoholiserade farbror som drömmer sig tillbaka till sitt liv på sjön, den mystiska byhäxan Zhang-Wang, den galne uppfinnaren Li Qisheng, den vackra och envisa Naonao och Zhao Bing - den obehaglige grå eminens som egentligen styr allt som sker i staden.

En dyster historia? Ja, oerhört. Och det är bara början. När romanen når sitt klimax och Baopu till sist berättar för Jiansu om det han har varit med om blir det nästan outhärdligt. Scenerna från revolutionens slutskede, när stadsborna först tar ut sin ilska på de rika för att sedan i sin tur bli offer för de motattacker som kontrarevolutionärerna sätter in är fruktansvärda. Att människor kan vara så grymma är mer än man vill påminnas om. Och samtidigt är det förstås viktigt att den där påminnelsen kommer, att någon har skildrat den här tiden i all dess vedervärdighet och att vi orkar sätta oss ner och läsa om den så att vi inte kan låtsas som om den inte har funnits. Litteraturen kan inte bara bestå av feelgood-romaner. Vi, som förhoppningsvis aldrig kommer att behöva uppleva något som liknar Baopus helvete, måste åtminstone försöka förstå hur han har det.

Försök bara föreställa dig hur det var. Jag hade precis fyllt sju, så om jag lever till sextio kommer jag att ha haft femtiotre år på mig att minnas den synen. Det går inte att stå ut med. Jag vet att mitt liv i princip är över och att jag kommer att vara tvungen att leva med mina rädslor i framtiden, men jag kan inte göra något åt det. Kanske kommer du att säga: "Jo, jag hörde talas om de där fyrtiotvå personerna som begravdes levande i potatiskällaren", men Jiansu, du såg dem inte. Du hörde inte hur de skrek. Det är en enorm skillnad. Om du hade varit där skulle du aldrig ha glömt det och det skulle kväva dig.

Det gamla fartyget är en berättelse som utspelas på flera olika tidsplan, med ständiga tillbakablickar och hopp i tiden. Det här kan nog göra den litet svår att förstå för den som inte har tillräckligt med bakgrundskunskaper för att kunna identifiera den tidsperiod han eller hon för ögonblicket befinner sig i. När jag läste igenom boken ett andra varv insåg jag också att händelser som äger rum i början av romanen förklaras långt senare - men när jag kom dit hade jag glömt de där detaljerna och det var först vid andra genomläsningen som jag kunde pussla ihop alla delarna. Som att Baopu vid ett tillfälle får syn på ett visst träd och står som förstenad och stirrar på det en lång stund och mumlar för sig själv. Det är helt obegripligt när man först läser det, men mot slutet av boken framkommer det att han en gång blev vittne till hur några män i staden band fast liket av en skändad flicka vid just det trädet. De här scenerna inträffar med så långt mellanrum från varandra att jag inte kopplade ihop dem förrän andra gången jag läste berättelsen. Det gamla fartyget är alltså en betydligt mer komplicerad och intrikat berättelse än man kanske först tror.

Själv är jag litet orolig för att min översättning, som skedde under ganska stark tidspress, inte ska göra romanen rättvisa. Men i så fall får ni försöka ha överseende med det och ändå ta till er denna starka skildring av livet i en kinesisk stad under årtiondena närmast efter revolutionen.

torsdag 23 maj 2013

Nutida kinesisk litteratur

Jag blir litet förvånad när jag inser att jag inte har skrivit något om Kerstin Johanssons bok Nutida kinesisk litteratur: Jakten efter det moderna (Carlssons förlag). Jag var så säker på att jag redan hade gjort det. Vilken miss! Det är ju inte så ofta det publiceras böcker om kinesisk litteratur här i landet så det måste ju uppmärksammas.

Kerstin Johansson är doktor i kinesiska och arbetar som bibliotekarie (ni ser, det finns fler än en med denna fina kombination). Dessutom skriver hon recensioner och artiklar för Helsingborgs dagblad. I Nutida kinesisk litteratur har hon samlat några av dessa texter och dessutom kompletterat dem med ett par nyskrivna. Första delen av boken handlar om Mo Yan och består av en nyskriven introduktion som följs av tre recensioner av de verk som finns i svensk översättning. Sedan följer texter om specifika författare som Li Rui, Jiang Rong, Lao She, Wang Shuo, Zhang Tianyi (som Kerstin skrev sin avhandling om) samt några mer övergripande artiklar om kvinnliga författare, upproriska barn, dystopier och bokmarknaden i Kina.

Nutida kinesisk litteratur är inte någon tjock bok och den är mycket redigt och klart skriven, så jag tror att den kan fungera alldeles utmärkt som introduktion för den nyfikne. Själv har jag redan läst alla recensionsartiklarna, så för mig är det de tematiska och nyskrivna artiklarna som var intressantast. Särskilt roligt tycker jag det är att Kerstin har tagit med inte bara en utan två artiklar om barnlitteratur i Kina - ett ämne som ytterst sällan tas upp när kinesisk litteratur presenteras utomlands. Kerstin doktorerade på barnboksförfattaren Zhang Tianyi (vi gick faktiskt samtidigt på universitetet i Lund så jag kan skryta med att vi var kurskamrater). Här behandlar hon främst den litteratur han skrev för vuxna under 1930-talet. Den som får mersmak kan med fördel gå vidare med att läsa hennes avhandling Barnlitteratur som medel och mål: Zhang Tianyi och den kinesiska barnlitteraturens utveckling som handlar om Zhangs karriär som barnboksförfattare på 1950-talet, efter revolutionen.

I kapitlet "Det är rätt att göra uppror: om litteraturens upproriska barn i Kina" tar hon upp det subversiva och rebelliska i kinesisk barnlitteratur, framför allt under 1930- och 1940-talet. Det är en ganska kort artikel och jag hade gärna sett att den var mycket längre eftersom det hade varit intressant att följa temat fram till idag. Vi får helt enkelt hoppas att Kerstin skriver mer om barn- och ungdomslitteratur i Kina. Kanske det kan bli en egen bok?

Om jag har någon invändning mot Nutida kinesisk litteratur är det väl snarast att jag skulle ha velat se litet längre och mer utvecklade texter. Jag förstår ju att längden har att göra med tidningsformatet, men det hade varit bra om Kerstins kunskaper hade fått mer utrymme. Hur som helst: läs gärna Nutida kinesisk litteratur för en lättläst introduktion till dagens litterära Kina som nästan säkert kommer att få er att vilja läsa mer.

fredag 17 maj 2013

Kinesisk sf på frammarsch

Det verkar som om kinesisk science fiction är inne just nu. Eller börjar bli i varje fall. Tidigare i år kom ju Science Fiction Studies ut med ett specialnummer på temat, med artiklar som täcker både äldre och nyare kinesisk sf, enskilda författare och verk samt bredare teman; för ett par veckor sedan intervjuade Los Angeles Review of Books sf-författaren Fei Dao om hans skrivande och om situationen för kinesisk sf just nu; och snart kommer den engelskspråkiga tidskriften Pathlight med ett särskilt framtids-nummer. Det kommer att innehålla översatta texter av Liu Cixin, Han Shaogong, Can Xue, Chen Qiufan, Yang Ping med flera och man kommer förmodligen att kunna köpa det via Amazon.

Dessutom kommer det nog att ingå någon artikel om kinesisk sf i tidskriften Karavans Kina-nummer som kommer ut i höst.

Nu gäller det bara att hitta ett förlag som vill ge ut kinesisk sf på svenska också ...