söndag 29 november 2009

Mästertjuven Liao Tianding

Robin Hood känner vi alla till, men hur många av er har hört talas om den ädle mästertjuven Liao Tianding 廖添丁? Knappt någon skulle jag tro, och det är väl inte så konstigt. Liao Tianding föddes på Taiwan år 1883. Eftersom hans far dog när han var liten och hans mamma gifte om sig växte han upp med sin farmor och faster. När han blev litet större gjorde han inhopp som dräng och herde hos olika bönder för att få ihop litet pengar. Så småningom började han begå brott. 1902 satt han av sitt första fängelsestraff, 10 månader bakom lås och bom för ett rån. Men det avskräckte honom inte från att fortsätta på den brottsliga banan. Så småningom skaffade han sig en grupp kumpaner och tillsammans begick de en rad spektakulära rån och inbrott.

Under den här perioden var Taiwan ockuperat av Japan, och många taiwaneser kände en stark frustration över det japanska styret, men kunde inte göra mycket åt det. Liao Tiandings fenomenala förmåga att överlista den japanska polisen och slå till mot mycket välbevakade residens och offentliga byggnader fick folk att beundra honom och se honom som något av en hjälte (även om han nog faktiskt mest var ute för att få ihop pengar). 1909 spårade polisen till sist upp honom i hans tillhåll, en grotta norr om Taibei, och sköt honom.

Efter sin död blev Liao Tianding en legendarisk figur som sades ha kämpat för folket, stulit från de rika och skänkt till de fattiga. Idag finns minst tre tempel till hans ära på Taiwan.

Själv upptäckte jag Liao Tianding via en vacker taiwanesisk bilderbok med samma namn, illustrerad av Tsai Ta-yuan 蔡逹源. Tsai berättar historien om den berömde tjuven i vackra blågrå bilder som detaljerat skildrar den gamla japansk-taiwanesiska arkitektur som idag nästan är helt försvunnen. Just detta är något av en hjärtesak för Tsai, och på hans blogg kan man hitta ännu fler mycket vackra målningar av det gamla Taiwan.

Om man har lust att själv känna sig som ädelmodig mästertjuv för en stund kan man klicka på bilden här nedanför och spela Liao Tianding mot den japanska polisen. Du rör dig i sidled med pilknapparna och hoppar och slåss med Z, X och C. Om du inte kan kinesiska: Vänta tills spelet har laddat klart klicka sedan på den mittersta av de tre blå textraderna på bilden.

torsdag 26 november 2009

En operadivas tragiska öde

Qingyi, som betyder gröna eller blå kläder, är namnet på en typ av kvinnoroll i pekingoperan. En qingyi är oftast en ädel, bildad kvinna som vet att föra sig och har ett milt och vänligt innelag. Qingyi 《青衣》är också namnet på en kortroman av Bi Feiyu 毕飞宇, som handlar om en sångerska som har specialiserat sig på just qingyi-roller och som har blivit så fixerad vid sin största (och sista) succé att hon inte riktigt förmår skilja på sig själv och rollfiguren.

När Xiao Yanqiu är 19 år får hon uppdraget att spela Chang'e - kvinnan som flög till månen i den gamla kinesiska legenden - i en uppsättning av en opera med samma namn. Senaste den spelades var i slutet av 1950-talet, men då togs den snabbt bort från repertoaren efter att en general klagat på själva berättelsen: Vem skulle vilja lämna ett så fantastiskt land som Kina för att flyga till månen? Låter det inte litet suspekt och kontrarevolutionärt? Men 1979 är tongångarna annorlunda och Xiao Yanqiu gör succé som den svala mångudinnan. Hon går så djupt in i sin roll att hon inte kan acceptera att hennes ersättare gör ett inhopp i pjäsen, och som hämnd kastar hon kokhett vatten i den stackars kvinnans ansikte så att hon vanställs för livet. Xiao Yanqius scenkarriär tar naturligtvis slut och hon tvingas ägna sig åt undervisning istället.

Tjugo år senare, när pekingoperan sedan länge är en konstform på tillbakagång och Xiao Yanqiu närmar sig 40, får en rik cigarettfabrikör för sig att sätta upp operan igen. Hans krav är att Xiao Yanqiu ska spela huvudrollen. Xiao, som någonstans inom sig hela tiden har fortsatt att betrakta sig som Chang'e, kan ännu texten och musiken utantill. För att kunna mäta sig med sitt yngre jag bantar hon intensivt och för att få chansen att spela sitt livs roll igen är hon villig att utsätta sig för en rad förnedrande situationer (som till exempel att ligga med cigarettdirektören). Men även denna gång blir hennes besatthet problematisk.

Qingyi fick bra kritik när den kom ut i Kina och har också filmatiserats samt översatts till engelska, franska och tyska. För min del hade jag ganska svårt att komma in i berättelsen. Av någon anledning påminde mig Bi Feiyus stil litet om Su Tongs, kanske för att han en så tragisk och ödesdömd kvinna i huvudrollen och för att han beskriver personerna i boken utifrån istället för att krypa under huden på dem. Just det sista har jag litet svårt för. Det finns en tendens i kinesisk litteratur att berätta saker väldigt distanserat och att låta läsaren gissa sig till personernas tankar och känslor. Su Tong brukar klara det väl, eftersom hans val av ämnen passar för den sortens berättande. Även i Qingyi borde den här berättarstilen faktiskt fungera, eftersom huvudpersonen är en isjungfru: högdragen, kylig och svårtillgänglig. Inte ens hennes närmaste förstår sig riktigt på henne. Men jag hade ändå svårt att engagera mig i hennes öde och jag tycker dessutom att Bi ägnar sig åt ett slags mystifiering av "kvinnan" som inte heller är helt ovanlig bland manliga kinesiska författare - en tanke om att kvinnor är så underliga och irrationella att det knappt är någon idé att försöka förstå varför de handlar som de gör.

Å andra sidan måste jag säga att romanen tog sig och blev mer och mer engagerande ju längre jag läste, och beskrivningarna av hur Xiao Yanqiu kämpar mot sig själv och sin åldrande kropp för att kunna leva kvar i illustionen av att hon är en mångudinna är mycket tänkvärda. "Män kämpar mot andra män, men kvinnor kämpar hela livet mot sig själva", säger hon bland annat. Det ligger nog en del i det.

Qingyi finns även som ljudbok, om man känner för att lyssna med öronen istället för att läsa med ögonen.

söndag 22 november 2009

Böcker på nätet för små barn

I senaste numret av Svensk Bokhandel finns en artikel om bilderboksapplikationer för iPhone, något som verkar ligga långt bort på den svenska bokförlagshorisonten. Överhuvudtaget finns det inte så jättemycket att hämta här när det gäller e-böcker för yngre barn. När det gäller böcker på andra språk än svenska finns till exempel Göteborgs Mediacenters inläsningar av Astrid Lindgren böcker, bokförlaget Mantras ljudböcker på Modersmal.net och Noras pulka på Barnens polarbibliotek, men det är olika spridda insatser som främst har gjorts på ideell basis och inte av kommersiella förlag. Raben & Sjögren har i alla fall börjat göra reklamfilmer för sina böcker, men så mycket längre verkar man inte ha kommit.

På Taiwan har jag hittat en del intressanta e-boksajter som kanske vore något att ta efter. Från statligt håll har man byggt upp webbplatsen 儿童文化馆 (Barnens kulturhus), där man gratis kan lyssna på ljudböcker som ackompanjeras av små animerade filmer. Till filmerna finns också handledning, pyssel, små spel och annat. Här finns också presentationer av utländska och taiwanesiska bilderbokskonstnärer, tävlingar, information om prisbelönta böcker och mycket mer. Prova att titta på e-boksvarianten av 《少年西拉牙》(En ung Sirayapojke)! Vore det inte kul om de svenska biblioteken gick ihop och gjorde något liknande?

Taiwanesiska bokförlag är också bra på att lägga ut e-böcker på nätet och att göra reklam för sina böcker med hjälp av olika trailers. Ta till exempel 格林文化 (Grimm books) som är en av aktörerna bakom bokklubben 咕嚕熊共读网 (Gurubear). Alla som vill kan bli medlemmar och som medlem får man 99 poäng som sedan kan användas för att läsa e-bilderböcker - riktigt fina böcker där man bläddrar fram sidorna nästan som i en vanlig bok och även kan få texten uppläst om man vill. Bilden här nedanför visar ett uppslag ur en av böckerna, den vackra bilderboken 《小石佛》(Den lilla stenbuddhan) av 郝广才Hao Guangcai. Varje visning kostar 15 poäng, men istället för att betala för nya poäng är man tvungen att vara aktiv. Genom att kommentera, starta nya diskussionstrådar och skriva recensioner tjänar man in fler poäng, som sedan kan användas för att läsa. Det är alltså aktivitet som premieras, inte pengar.

Men det är klart att framtiden för e-böcker säkert ligger i telefonen eller läsplattan snarare än i datorn, och det riktigt spännande är nog (vilket Dag Hernried på Alfabeta påpekar i SvB-artikeln) att se hur bilderböckerna ska påverkas av de nya medierna. Kanske kommer bilderböcker i telefonen att vara uppbyggda på ett helt annat sätt än pappersböcker i framtiden?

tisdag 17 november 2009

Su Tong vinner Man Asian Literary Prize

Det blev den kinesiske författaren Su Tong som vann årets Man Asian Literary Prize, för sin roman 《河岸》 (Flodens strand, eller Floden och stranden) - eller rättare sagt för Howard Goldblatts engelska översättning av boken, Boat of Redemption.

Priset ska gå till en asiatisk roman som ännu ej publicerats på engelska. 2007 gick priset till Jiang Rong för romanen 《狼图腾》 (Vargens totem) och 2008 till Miguel Syjuco från Filippinerna för romanen Ilustrado.

Två verk av Su Tong finns översatta till svenska: Den röda lyktan (två kortromaner) samt Binu och den stora muren, som ingick i den internationella mytserien. Vill man läsa mer om årets pris och pristagare så kan man göra det i The Guardian eller China Daily.

Själv har jag boken hemma i hyllan. Antar att jag måste ta tag i att läsa den nu.

lördag 14 november 2009

Peter Englund i Dagens Nyheter

Läste ni förresten vad Peter Englund sade i Dagens Nyheter idag?

Litteraturen tillåter oss att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva.

Exakt så är det.

En bok att avnjuta i stillhet

Det är litet pinsamt att erkänna det, men Cecilia Lindqvists bok Qin har legat orörd i min bokhylla i tre år nu, fast jag köpte den så fort den kom ut på Bonniers 2006. Inte för att jag inte har haft lust att läsa den, utan för att det kändes som om man borde avnjuta den i stillhet, ensam och med en kopp väldoftande grönt te inom nära räckhåll. Sådana stunder är inte många hemma hos mig.

I veckan tog jag mig i alla fall tid att plocka fram boken, och jag blev förstås inte besviken (det finns en anledning till att Cecilia får Augustpriset för alla böcker hon skriver). Qin är en noggrann redovisning av författarens egen väg till qinmusikens värld. Hon kom till Beijing i början av 1960-talet och började där mödosamt lära sig att spela detta uråldriga instrument med metoder som inte alls påminde om hur man lär sig västerländsk konstmusik, och hon blev tvungen att inte bara förstå tekniken, utan också hela det tankesystem och alla de känslor som förknippas med instrumentet qin (eller guqin 古琴, "gammal qin", som en kines skulle säga för att särskilja det från andra stränginstrument). Hon berättar om de olika anslagen mot strängarna och om hur händernas rörelser liknas vid insekters fladdrande, om de gamla qinmästare som var hennes lärare och om hur musikinstitutet de verkade vid upplöstes under kulturrevolutionen.

Dessutom får läsaren en fantastisk översikt över instrumentets historia och vad det har betytt eller symboliserat under århundradenas gång. Precis som i Tecknens rike finns här ofta anteckningar i marginalen eller små kommentarer som fälls nästan i förbigående, men som alla ger ytterligare dimension åt berättelsen och var och en för sig är värd extra begrundan. Ta bara en sådan sak som att tecknet "wen" 文, som betyder kultur, civilisation eller skrift, ursprungligen föreställde en man med ett mönster på bröstkorgen. Är det inte rätt fascinerande och litet ironiskt att det ord som representerar det mest civiliserade härstammar från en bild av en tatuerad man? Eller det korta stycke där Cecilia berättar om att instrumentet qin nog från början var en import västerifrån, från Xinjiang, men att kinesiska qinforskare inte riktigt vill nysta vidare i den änden eftersom det kan vara svårt att acceptera tanken på att det mest kinesiska av alla instrument egentligen importerades utifrån - även om det sedan förändrades oerhört mycket.

Att läsa Qin var en njutning. Och jag hade rätt: man ska göra det i lugn och ro, med en tekopp på bordet och helst med litet ljuv qinmusik i bakgrunden. Vill man var riktigt strikt ska man förstås se till att ha vårdade, normala kläder på sig, ha tvättat händerna, sköljt munnen och inte lukta armsvett - i ett sådant tillstånd är det nämligen inte tillbörligt att vare sig spela eller lyssna på qinmusik, enligt 1500-talets instruktionsböcker. Att det följer med en cd-skiva till boken är förstås ett stort plus, och den som vill kan ju också köpa ett exemplar av den cd som Caprice gav ut i samband med den qinturné som Cecilia Lindqvist och Rikskonserter arrangerade häromåret. Qin: himmelsk musik för qin och xiao, heter den. Qin har också kommit ut i kinesisk översättning, en utgåva som kan lånas på Internationella biblioteket.

tisdag 10 november 2009

Stereotyper en masse

Uma Krishnaswami har skrivit ett inlägg på sin blogg, Writing with a broken tusk, om stereotypa bilder av icke-amerikanska och icke-europeiska ungdomar i böcker. De punkter hon tar upp stämmer ganska väl, eller hur?

1. Characters who are a combination of the following (pick two or more): long-ago, faraway, poor, depressed, angry, privy to or oppressed by (or both) some ancient tradition or other.

2. If they're not long ago, they still speak and act as if they were. They often don't use contractions, for one thing, or they adopt a labored kind of dialogue, with phrases in their native languages which they immediately translate into English.


3. They are torn between two worlds, two systems. That might be fine if those systems weren't defined as ancient and modern respectively as if a young person from contemporary Pakistan or Mexico or China were not quite of this century. Find me a teenaged character taking this overly philosophical psychohistorical view and I'll show you a well-intentioned writer driving the story to make a point.


4. They're either suffering from something oppressive in their cultures, or inflicting suffering on someone else for culturally grounded reasons.

Det fick mig att tänka på den gången jag översatte en novell av Su Tong, "Lika vackra som änglar". Den var först tänkt för en tidskrift, men kom inte med där eftersom författaren enligt redaktören "inte var solidarisk med flickorna i texten". De två flickor den handlar om blir nämligen ovänner på grund av en struntsak och sedan trappas deras fiendskap upp och får riktigt allvarliga och tragiska konsekvenser. Det passade inte för tidskriftens temanummer om flickor, där alla omskrivna unga damer var någon form av "offer" eller kämpade mot förtryck eller liknande. Så småningom kom den med i novellsamlingen Solskenet i munnen istället.

Uma länkar också till en text av Binyavanga Wainaina, "How to write about Africa", som för övrigt fanns översatt till svenska i Karavan 2008:1. (Ja, den heter faktiskt så, även om Youtubevideon här nedanför har fått en annan titel.)

fredag 6 november 2009

Okunniga, okultiverade och ointressanta - Wolfgang Kubin gör det igen


Den tyske sinologen och översättaren Wolfgang Kubin retade upp många kinesiska författare och litteraturkritiker när han i en intervju 2006 påstod att det mesta som skrivs i Kina idag är skräp. I en intervju för franska Books Magazine gör han nu om bedriften och utvecklar sina tankar om samtida kinesiska prosaförfattare som okunniga, okultiverade och ointressanta. Poeterna och dramatikerna är dock i toppklass, menar Kubin.

Visst kan man hålla med om en del av kritiken, som att författarna tenderar att skriva alltför mycket och alltför oredigerat, att de inte verkar lägga ner så stor möda på språket som man kunde önska. Men inte förtjänar de väl riktigt så mycket ovett som det Kubin öser ur sig? Och när han tar Liu Zhenyun som exempel på en riktigt bra författare känner i alla fall jag att hans preferenser nog skiljer sig en hel del från mina, för på min topplista hamnar inte Liu så särskilt högt. Man kan också fundera på den eurocentrism som skymtar fram mellan raderna. Kubin menar att kinesiska författare är okunniga eftersom de inte kan tillräckligt mycket om västerländsk litteratur och dessutom är värdelösa på att tala engelska. Men något säger mig att han aldrig skulle kalla västerländska författare okunniga för att de inte känner till något om litteraturen i Asien...

Läs intervjun här, och roa er med att försöka gissa vilka invektiv kineserna kommer att spotta ur sig när de får reda på vad som står där...

(Foto: Tony George på Flickr)

Monstret som åt upp mörkret

Nu har äntligen en bok av den taiwanesiske bilderboksförfattaren Jimi (Jimmy Liao) kommit i svensk översättning! Monstret som åt upp mörkret heter den, och handlar om mörkrädsla och om hur den kan övervinnas.

Boken är utgiven av Berghs förlag och har naturligtvis kommit hit via USA, där den gavs ut för någon tid sedan. Man kan bara hoppas att Berghs följer upp med ytterligare någon bok, till exempel min favorit Stjärnhimlen. Mer om Jimi här.

Jimi/Jimmy har för övrigt det läckraste nyhetsbrev/e-tidning jag någonsin har sett. Man kan prenumerera på det eller ladda ner det från hans webbplats. Litet knepigt för den som inte kan kinesiska, men klicka på den översta av de fyra blå rutorna i vänstermarginalen så laddas nyhetsbrevet ner som zip-fil. Sedan är det bara att extrahera. Det brukar innehålla både bild, musik, animerad film, boktips och nyheter, och får en verkligen att önska att man kunde använda Flash. Och teckna. Bläddra inte för fort, för bilderna växer fram på sidorna!

onsdag 4 november 2009

Alla över en kam

Hittade en bra artikel idag, av författarinnan Celeste Ng. "Why I Don't Want to Be the Next Amy Tan" heter den, och handlar om hur amerikanska författare med kinesiskt ursprung alltid jämförs med andra kinesisk-amerikanska författare, medan författare med indisk bakgrund alltid jämförs med andra indisk-amerikanska författare och så vidare, istället för att jämföras med någon som skriver om samma ämnen eller i samma stil som de själva. En kines är en kines är en kines och inget annat.

Jag har inte läst något av Celeste Ng förut (vilket förmodligen beror på att hon mest har skrivit noveller som publicerats i olika amerikanska tidskrifter), men här finns en inläsning av en poetisk och litet sorglig berättelse, "We Are Not Strangers", som ger smak på mer.

måndag 2 november 2009

Rävandar - den oanständiga versionen

För den tidigare, anständiga versionen, samt några grundläggande fakta om rävandar, klicka här.

Eftersom rävandarna oftast framställdes som vackra kvinnor som förstörde män genom att ha samlag med dem stup i kvarten är det inte förvånande att det skrevs en del pornografiska eller erotiska berättelser om dem.

Ji Yun och Pu Songling var ganska försiktiga av sig, så i deras berättelser får man sällan veta några detaljer - oftast går det förälskade paret till sängs och plötsligt så är det morgon igen. Något har hänt, men man får inte veta vad. Som mest kanske det förekommer någon rad om att mannen smeker den sköna kvinnans bakdel och hittar en svans. Men det fanns andra författare som inte skrädde orden. Ta till exempel de bägge verken Den intressanta historien om händelserna i palatset Zhaoyang 《昭阳趣史》 av Yanyansheng (pseudonym) och Den färgrika berättelsen om de förtrollade rävarna 《妖狐艳史》 av en anonym författare.

I Zhaoyang får läsaren stifta bekantskap med en av de mest notoriska rävandarna i den kinesiska historien, Su Daji 苏妲己. Daji var bihustru åt den siste kungen av Shangdynastin. Hon kom från en framstående adelsfamilj och var både vacker och begåvad, men när hon var på väg till hovet för att gifta sig blev hon besatt av en osedvandligt ondskefull rävande. Daji lyckades snart bli kungens favorit och det dröjde inte länge förrän hon gjort honom helt depraverad. Paret anordnade extravaganta orgier i palatset där alla sprang omkring nakna, och dessutom uppfann Daji en mängd nya tortyrmetoder för att plåga folk hon inte tyckte om. När dynastin så småningom föll tänkte de nya härskarna avrätta henne, men hon var så vacker att ingen man kunde hugga huvudet av henne. Till sist fick man skaffa fram ett magiskt vapen som tog hand om saken.

I Zhaoyang får vi veta att anden som besatte Daji har levt vidare i form av en niosvansad räv. Tillsammans med en övernaturlig purpurfärgad svala antar den mänsklig skepnad och de utger sig för att vara två systrar, Hede och Feiyan. Knappt har de nedstigit till människornas värld förrän de sätter igång med att erövra en massa olika män, till exempel den unge och stilige Shiniao'er, som de förför tillsammans:

"Manslemmen verkar vara en spännande sak", sade Feiyan, "men jag vet inte ens hur den ser ut!"

"Den är fyrkantig", svarade Shiniao'er roat.

"Det tror jag inte på! Om den var fyrkantig skulle den ju inte passa in i våra runda hål!"


"Titta då, så får du se den!" ropade Hede, drog ner byxorna på Shiniao'er och grep tag i skaftet, som i den stunden var så upphetsat att det var lika hårt och hett som ett stycke glödande järn. "Det är underligt" fortsatte hon och höll skaftet i ett fast grepp, "att en sak som är så hård och het kan skänka en sådan njutning när man stoppar in den!"


Shiniao'er passade på att smeka Feiyans öppning som också var het som eld och alldeles hal. Han stack in ett finger i den och förde det försiktigt längre in. Feiyan stod inte ut längre, utan drog med honom till sovrummet. Där klädde de alla av sig och slingrade sig om varandra.

Feiyan tog ett hårt grepp om hans skaft och mumlade:
"Ååå, jag vill ha den!"

"Du verkade minsann litet blygare i eftermiddags!" log Shiniao'er.


"Prata inte så mycket! Stoppa in den!"


"Lägg dig ner på rygg och vänta, så ska du få." Feiyan gjorde som han sade och Shiniao'er särade på hennes ben samtidigt som han med kraft hamrade in skaftet i hennes hål, som han först lätt hade fuktat med sin saliv. Feiyan grep upphetsad tag om hans skinkor. Snart hördes ett bultande som från en portklapp: det var hans lem som redan hade trängt in ungefär en halv tum, men inte kunde fortsätta eftersom hålet blev trängre ju djupare in han kom. Men snart märkte han att det började fyllas av vätska och han kunde tränga in ända till roten och röra sig fram och tillbaka utan att det gjorde ont. Istället började det bli riktigt skönt.

"Snabbare!" stönade Feiyan. "Sluta inte!"

Ja, där får det räcka. Damerna fortsätter sina erotiska eskapader och slutar sina karriärer i kejsarpalatset, som kejsarinna och favoritkonkubin - vilket självklart leder till Handynastins fall.

I De förtrollade rävarna handlar berättelsen om två rävandar som antar kvinnlig gestalt och sedan kidnappar och förför en stackars oskyldig ung man, som dock får hjälp av en annan rävande, som har förälskat sig i honom. Här finns också två manliga rävar som gärna har sex med varandra samtidigt som de litet hycklande ojar sig över hur fel det är.

Zhaoyang och De förtrollade rävarna är skrivna under Ming och Qing. I modern tid har det förstås gjort en del porrfilmer på temat "vacker räv förför en stackars man". Dessutom har ordet "rävande" kommit att få betydelsen "mansslukerska".

Vill man läsa mer om de vågade rävarna så kan man hitta både Zhaoyang och De förtrollade rävarna i fulltext på nätet, och för den som inte vill sitta och slå i lexikon hela tiden går det även bra att läsa dem i fransk översättning, från Éditions Philippe Picquier.